Det är tid för en ny stavningsreform!

Svensk stavning har i stort sett likadan ut sedan stavningsreformen 1906. Denna reform var ett steg mot att anpassa stavningen till det talade språket. (Se Språktidningen 6/2016.)

Jag anser att det nu är dags för en ny stavningsreform. Låt oss införa en stavning som är ljudenlig, det vill säga att varje språkljud konsekvent har en och samma skriftliga representation. Finskan och turkiskan är exempel på språk med i stort sett ljudenlig stavning. Jag är övertygad om att en sådan stavning skulle välkomnas av alla människor med läs- och skrivsvårigheter och av alla nyanlända som brottas med svenskan. Dyslektiker har visserligen problem med stavningen oavsett hur skriftspråket ser ut, men problemen blir väsentligt mindre vid inlärning av en ljudenlig ortografi. Detta har flera forskare visat.

Ett problem i svensk stavning är den ologiska skriftliga representationen av kort respektive lång vokal. I svenskan är vokallängden betydelseskiljande, medan konsonantlängden inte är det. Trots detta är det konsonanttecknet efter vokalen som enkel- respektive dubbeltecknas i skrift. Det vore tveklöst bättre att enkel- eller dubbelteckna vokalerna i stället. Kort vokal skulle då representeras av en enkeltecknad skriftlig variant, och lång vokal av en dubbeltecknad dito. Konsonanterna skulle å sin sida alltid enkeltecknas. Ordet hal skulle med detta system till exempel skrivas haal – och hall skulle skrivas hal.

Min målsättning är att varje ljud i svenskan ska ha en enda, konsekvent skriftlig representation. Sje-ljudet är ett exempel på ett ljud med en mängd olika stavningar. Mitt förslag är att ersätta alla olika varianter av stavningar av sje-ljudet med tecknet x. Detta tecken används ju i dag som ett tecken för två ljud, k+s.

Denna ljudkombinationen k+s bör naturligtvis skrivas just ks: sax skulle då bli saks, mixa bli miksa. Och då kan bokstaven x frigöras för att i stället beteckna sje-ljudet, som i xäära för skära, xus för skjuts. Detta tecken betecknar i flera språk just en sorts sje-ljud, liksom i fonetisk skrift.

Ett annat tecken som skulle kunna tappa sin nuvarande funktion är c, som lätt kan ersättas med s eller k: citron blir sitroon, campa blir kampa. Däremot skulle c med fördel kunna användas som enda tecken för tje-ljudet. Även här finns kopplingar till andra språk, till exempel italienska, där c före mjuk vokal betecknar tje-ljud, till exempel i dolce, ’söt, ljuv’. På svenska skulle då till exempel tjena stavas ceena och kök stavas cöök.

I svenskan uttalas kort e och kort ä med samma ljud, till exempel i berg och färg. Jag har valt tecknet e för detta ljud, och stavningen blir då berj och ferj. Enkeltecknat ä behöver därför aldrig användas. Och bokstaven g kan i dessa fall, som synes, bytas mot j för att motsvara uttalet.

Ett språkljud som kan bli svårt att representera med ett enda tecken från det ordinarie svenska alfabetet är ng-ljudet. Däremot finns det faktiskt ett tecken för detta ljud, som återfinns ibland annat fonetisk skrift: tecknet ŋ, i versal form Ŋ.

Och varför skriva de, dem eller dom – när de flesta svenskar säger ”dåm”?

Nej, de äär lääge föör refårm – varför venta leŋre?

Fotnot: På www.fornarve.se finns en utförligare beskrivning av förslaget till stavningsreform och ytterligare smakprov.