Dags att skrota de och dem!

En stor del av det svenska folket har svårt att skilja mellan de och dem i skrift. Jag har undervisat vuxna i svenska på folkhögskola i ett kvartssekel, och ser att även stilistiskt drivna elever har svårt med formerna. Mina elever är i gott sällskap av en hel hop journalister. Orsaken till sammanblandningen är naturligtvis att båda formerna i standard­talspråk uttalas dom.

Ska man då omyndigförklara ett folk eller anpassa­ sej efter verkligheten? I språkhistorien hittills har skriftspråket ändrats efter tal­språket, självklart med en viss eftersläpning. När svenskarna slutade uttala h i hvilken, anpassade man skriftspråket efter det. När vi slutade­ använda verbens pluralformer i tal­språket, försvann dom efter en tid även i skrift: vi äro ersattes av vi är. Visst blev det en del upprörda insändare 1945, när TT – efter rekommendationer från Nämnden­ för svensk språkvård och Modersmålslärarnas förening – beslutade att överge dom gamla pluralformerna. Men protesterna dog snart ut.

Det är dags att skrota formerna de och dem i normalprosa och övergå till dom! Om medierna tog det klivet skulle vi vänja oss snabbt. Kloka makthavare, språkvårdare och språkbrukare har hittills sett till att svenskan har en nära koppling mellan tal- och skriftspråk. Talspråket har alltid varit ledstjärnan i skriftspråksreformer och ska självklart vara det även i framtiden.

Jag blir förfärad när jag i Språktidningen 6/11 läser att Olle Josephson, professor i nordiska språk, tycker att vi i stället ska använda skriftspråksformen de i alla lägen – en form som inte har någon koppling till dagens talspråk.

Att vårda språket är att gradvis anpassa skriftspråket till talspråket. Blir glappet för stort får vi ett skriftspråk som bara en elit kan använda.

Och det vill vi väl inte?