”Vi har en läskris i vårt land”

Hon var tre år när familjen flydde från Iran till Sverige. Efter en tid på en flyktingförläggning i Surahammar flyttade familjen till Vallentuna. Där slutade Parisa Liljestrand tala helt och hållet.

– Jag var en liten nyfiken tjej som mötte ett nytt land och därmed också ett nytt språk. Som treåring har man ju precis börjat förstå sitt modersmål och att möta ett helt nytt språk blev för mig en krock, berättar hon.

I ett halvår teg hon. Tillsammans med föräldrarna gick hon till logopeder och läkare som inte kunde få henne att prata på nytt – varken på modersmålet persiska eller svenska, inte i hemmet eller i förskolan. Så en dag öppnade hon plötsligt munnen på nytt.

– Då hade jag tillgodogjort mig mycket svenska. Och när jag började i första klass så var det med en omfamning av mitt nya land och mitt nya språk men fortfarande med en stark förankring i persiskan och det som är mitt ursprung.

Vi träffas på Spånga idrottsplats i västra Stockholm när Parisa Liljestrand i egenskap av kulturminister just har invigt Järvaveckan. I sitt tal fastslog hon att Sverige nu genomgår en läskris. Barn och unga läser allt färre böcker – något hon befarar kan påverka både enskilda som berövas förutsättningar för att lyckas i livet och Sveriges framtid som kunskapsnation. Hon vill inte se en utveckling där språket blir en klassfråga.

– Jag tycker att det är alldeles uppenbart att vi har en läskris i vårt land när var femte sjätteklassare och var fjärde niondeklassare inte ens läser en A4-sida om dagen. Man möter inte text, det skrivna ordet, i lika hög utsträckning. Vi vet hur viktig läsning är för förmågan att kunna uttrycka sig, för att kunna delta i demokratiska samtal och för att kunna tillgodogöra sig kunskapen om vårt förflutna men också kunna delta i det som är i dag, säger Parisa Liljestrand.

I skolan vill regeringen fokusera mer på läsning och svenska språket. Men skolan kan inte på egen hand vända utvecklingen. Det behövs enligt Parisa Liljestrand läsande förebilder, draghjälp från samhället och möten med litteratur. Tillsammans med skolminister Lotta Edholm har hon bland annat tagit initiativ till samtal med både myndigheter och andra organisationer för att främja läsning.

För Parisa Liljestrand själv kom intresset för läsning ganska naturligt. Som barn gjorde hon närmast biblioteket till sitt andra hem.

– Jag läste allt jag kom över. Jag var en hopplös unge som dom fick tvinga ut ur biblioteket när det stängde. Vi hade inte den ekonomiska möjligheten att ha böcker hemma eftersom min mamma jobbade heltid med att försörja två barn och samtidigt klara sina studier, säger hon.

Parisa Liljestrand skiljer på att behärska och att äga språket. Hon tar sina föräldrar som exempel. Efter att ha kommit till Sverige i vuxen ålder lärde dom sig att behärska svenskan. Som treåring hade hon helt andra förutsättningar för att erövra språket.

– Jag har haft engagerade lärare, fritidspersonal, bibliotekarier och människor i min närhet som har visat mig in i språkets betydelse och som har givit mig möjlighet att utveckla min svenska. Mina föräldrar har inte alls haft den möjligheten utan för dom handlade det om att lära sig språket så att det blir begripligt så att dom kan använda det i sin vardag. Och det är en distinkt skillnad. Jag tror att det är oerhört viktigt att vi ser till att alla barn och unga och alla som lever i Sverige ska ha möjligheten att göra den bildningsresan.

Kanske var det erövrandet av språket som stakade ut Parisa Liljestrands karriär. Hon var bara 19 år när hon valdes in i kommunfullmäktige i Vallentuna. Steget in i politiken tog hon efter att många äldre reagerat på att hon älskade att diskutera olika samhällsfrågor. Efter gymnasiet utbildade hon sig till lärare i svenska och religion vid Uppsala universitet.

– Det var väldigt naturligt. Jag fick en så oerhört fin stöttning från skolan och dom vuxna som var i min närhet. Så när jag började fundera på vad jag skulle bli när jag blev stor så kändes det viktigt att på något sätt få ge tillbaka till det samhälle som har givit mig och min familj allt, säger hon.

Ett politiskt steg på vägen för Parisa Liljestrand är den kulturkanon som regeringen vill införa. I talet på Järvaveckan gav hon exempel på hur barnlitteratur kan förmedla kunskaper om samhället och historien. Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga och Sven Nordqvists böcker om Pettsson och Findus ger inblickar i bondesamhället medan Gunilla Bergströms skildringar av Alfons Åbergs upptåg också beskriver miljonprogrammens framväxt.

– Syftet med en litteraturkanon kan vara att hjälpa oss med dom där gemensamma referensramarna – det där som kanske är jättesvårt om du liksom jag är utrikesfödd eller om du har ett hem där du inte alls har haft möjlighet att ha bokhyllor fyllda med böcker. Jag tror att vi behöver börja förstå att språket i sig är ett kitt. Det lägger grunden för ett slags identitetsskapande. Och jag tror att vi behöver börja se att det svenska språket också är något som håller oss samman och som hjälper oss att förstå inte bara oss själva och varandra, utan också samhällsutveckling över tid.

I Tidöavtalet finns en rad språkpolitiska förslag om bland annat språkförskola och språkscreening i utsatta områden samt utredningar om språkkrav för personal i äldreomsorgen och modersmålsundervisningens framtid medan språktester för medborgarskap och permanent uppehållstillstånd redan är på väg att bli verklighet. När Folkpartiet lanserade förslaget om språktester 2002 var det kontroversiellt. Men i dag finns en bred majoritet i riksdagen för att införa språktester.

Parisa Liljestrand säger att hon har förståelse för vissa av argumenten mot språktester. Men hon har ändå tyckt att upprördheten i debatten har ”varit lite märklig”.

– Ur mitt perspektiv så tänker jag att allting som kan hjälpa oss människor till en bredare förståelse för varför vårt samhälle ser ut som det gör, vilka vi är i dag och hur vi kom hit – jag ser inte riktigt varför det är ett bekymmer.

Sedan 2009 finns en språklag som säger att svenska är huvudspråk i Sverige. Utöver det finns fem nationella minoritetsspråk: finska, meänkieli, samiska, romska och jiddisch.

– Regeringen ser i dag inga skäl till att förändra språklagen, säger hon.

Inte heller är engelskans frammarsch något som gör Parisa Liljestrand bekymrad över svenska språkets ställning.

– Nej, det kan jag inte säga att jag är orolig för. Men genom att värdera och skatta det och att göra insatser på olika sätt så värnar vi också vårt språk.

Parisa Liljestrand återkommer ständigt till kopplingen mellan språk och identitet. Det är också ett av skälen till att hon anser att det är viktigt att främja minoritetsspråken.

– Vi behöver se att även våra nationella minoritetsspråk är en del av vår svenska historia. Det är inget som skedde vid sidan om svenskan utan det är ju ett vi.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.