Vemod täcker bara en del

När en portugisisk-amerikansk bekant försökte förklara saudade, det portugisiska ordet som pendlar mellan saknad, längtan, vemod och nostalgi, hittade vi inte någon tillfredsställande definition.

– Det är något min pappa känner när han går av planet på amerikansk mark efter att ha träffat sina släktingar i Portugal. Vi bara vet vad det är.

Författaren Aubrey Bell lyckas kanske bäst med att ringa in betydelsen. I In Portugal, en kärleksfull guidebok som kom ut i början av 1900-talet, skriver han att portugiserna är ett folk som ”tappert uthärdar umbäranden”. Han jämför ”spanjorernas rastlösa missnöje” med portugisernas ”accepterade melankoli, ett humoristiskt vemod” och beskriver saudade som ”en vag och konstant längtan efter något som inte existerar och förmodligen inte kan existera, längtan efter något annat än det som finns i nuet, en vändning mot det förflutna eller framtiden; inte ett aktivt missnöje eller en intensiv sorg utan ett lojt drömmande vemod”. Saudade orsakas inte av något så konkret som en saknad person eller ett förlorat objekt. Portugisisk saudade behöver inte sorg eller förtvivlan för att få fäste.

Alla språk har ord som är svåra att översätta om man inte förstår dess omgivande kultur eller förklarar ett helt koncept. Hopiindianernas koyaanisqatsi­ sammanfattar ’liv i obalans; en livsstil som kräver ett nytt sätt att leva’. Det är motsatsen till kärnan i hopifolkets kultur, som bygger på att uppnå ett själsligt tillstånd av harmoni med världen runt omkring.

Det japanska kaiju betyder ’märklig best’ och översätts ofta med ’monster’. Om man på japanska ropar daikaiju, menar man, mycket specifikt, att man inte bara har fått syn på ett monster, utan ett ’stort monster’. Ordet är användbart i Japan vars imponerande monsterterminologi verkar tyda på en ganska oroväckande fauna.

Vokabulär kan säga mycket om en kultur. Blir något plötsligt vanligt eller viktigt behövs ett ord så att folk kan tala om det. Men portugiserna verkar aldrig helt nöjda med de formella definitionerna av saudade. Kanske för att saudade är ett outtömligt begrepp (försök ge en tillfredsställande beskrivning av kärlek). Saudade är ett slags grundkänsla som säger något om hur livet känns om man stannar upp och lägger märke till den underliggande sorgen över att allting tar slut och försvinner. Det är känslan buddismen definierar som roten till lidande, som har inspirerat otaliga varianter av religion och som i svenskan hamnar någonstans mellan Lovis och Mattis i Ronja Rövardotter-scenen där Skalle-Per dör:

”Vi föds och vi dör, så har det alltid varit. Vad jämrar du dig för?”

”Jamen han fattas mig. Han fattas mig så det skär i bröstet.”