VARNING för känsligt innehåll!

De flesta av oss har en del saker som vi helst inte talar om. Det kan vara händelser som är obehagliga eller saker vi skäms för. Men det kan också vara ämnen som är mer eller mindre tabubelagda. Bland svensk vit medelklass är ras ett sådant ämne.

Att det har blivit så har en historisk förklaring. Sverige var under lång tid ledande inom rasbiologisk forskning, och i dag skäms många över det kapitlet i svensk historia. Det här tar sig bland annat uttryck i att ordet ras aktivt har rensats ut ur lagtexter och offentliga dokument, liksom ur många vetenskapliga sammanhang. Och det märks också i vardagliga samtal. När ras kommer på tal är det många som skruvar besvärat på sig och snabbt byter ämne.

Det finns olika sätt att undersöka hur människor hanterar sådant som är känsligt att tala om. Ett sätt är att lyssna och anteckna vad som händer när någon i ens omgivning konfronteras med något som är tabubelagt. Ett annat är att helt enkelt utsätta personer för det obehagliga, och sedan undersöka hur de handskas med det.

Så gjorde vi i en studie där vi intervjuade personer som vi grovt kategoriserade som ”svensk vit medelklass” om hur de ser på begreppen ras, etnicitet och kulturell bakgrund. Vi undersökte alltså inte vad de här personerna tycker om olika människoraser, utan hur de hanterar ett kontroversiellt och tabubelagt ämne.

Men att få tag på personer som ville ställa upp för en intervju om det här var ovanligt svårt. Flera personer avböjde medverkan när de fick höra vilket ämne som skulle diskuteras. En del blev besvärade bara av att vi frågade, och påtalade att projektet var omöjligt att genomföra, eftersom det inte finns människoraser. Flera av dem som deltog gjorde det också under förutsättning att inspelningen anonymiserades direkt. Det är ytterligare tecken på hur tabubelagt och besvärligt det är att tala om ras för många i Sverige i dag.

Hur krångligt det är framgår av att intervjuerna innehåller väldigt många suckar, många och ofta långa pauser liksom avbrott och omstarter. En fråga kan besvaras med en djup suck och en lång tystnad innan själva svaret kommer. I vanliga i samtal besvaras annars frågor utan speciellt stora dröjsmål. När de inte gör det, kan det bero på att något är problematiskt.

Forskare inom samtalsanalys har noterat att det enklaste sättet att hantera pinsamheter är att ta sig ur ämnet så fort som möjligt. Det kan man till exempel göra genom att börja tala om något annat – eller helt enkelt avsluta samtalet. Men i vår undersökning var de knepen svåra att ta till: att tala om det kontroversiella var ju själva syftet med studien. Därför använde sig deltagarna av en rad andra strategier för att förhålla sig till det tabubelagda.

En mycket vanlig strategi för att hantera ett jobbigt ämne är att på olika sätt förmildra det som sägs genom diskurspartiklar, som typ, väl och liksom. Diskurspartiklar används typiskt för att modifiera och tona ner det sagda, och göra det mindre tvärsäkert. Även tvekljud, som eh, används ofta och signalerar att talaren är osäker.

Det är också mycket vanligt med modala hjälpverb – som kunna, vilja och behöva, och adverb – som kanske, nog och möjligen. Sådana ord avdramatiserar och garderar. De intervjuade i vår studie säger till exempel saker som ”Vi använder ju kanske begreppet etnicitet skulle jag vilja säga” snarare än ”Vi använder begreppet etnicitet”.

Den osäkra talaren skjuter också ofta in hela fraser av typen jag vet inte eller hur fan gör vi för att gardera sig. Omformuleringar är också vanliga, till exempel ”mörkhyad då eller svart eller vad vi nu ska använda för uttryck”. Pronomen som man eller vi används hellre än jag, för att skapa distans från det tabubelagda, eftersom det sagda inte nödvändigtvis gäller bara för en själv, utan för alla – eller åtminstone många.

Det förekommer också att tabubelagda ord som svart och rasist sägs med skrattande röst. Också skrattet är en strategi för att dämpa laddningen i ordet.

Alla de här fenomenen förekommer i vilket samtal som helst, och behöver i sig inte tyda på att något är problematiskt eller pinsamt. Men när de används oftare än vanligt – i våra ”rasintervjuer” användes de i anmärkningsvärt stor omfattning – kan det vara ett tecken på att någonting är krångligt och att man talar om något tabubelagt.

En annan sak som kännetecknade våra samtal om ras var positiva omdömen om personer med annan hudfärg än vit. Deltagarna fick frågan om de skulle nämna hudfärgen när de beskrev en person. Svaret blev då att de snarare skulle säga ”en jättesöt tjej”, ”en snygg kille” eller ”en jättehäftig kille från Uganda”.

Ännu en strategi var att jämföra ett obekvämt begrepp med ett bekvämt. Så kunde diskussionen föras in på katt- och hundraser, eller jämförelser mellan kvinnors och mäns fysiologi. Det är alltså betydligt enklare att tala om trygga kategorier, till exempel djur och kön, än otrygga och tabubelagda kategorier, som ras. Genom att uttrycka sig i trygga kategorier minskar risken att säga något som kan misstolkas som till exempel rasistiskt.

Trots att vi i studien ställde direkta frågor om ras – och på så vis var ansvariga för att föra ämnet på tal – var det ändå vanligt att deltagarna på olika sätt förklarade och motiverade varför de över huvud taget talade om det. De framhöll att de inte menade något illa när de sa att någon är ”mörkare i huden”, till exempel, utan att det ”bara är beskrivande”.

Det verkar som om en antirasistisk attityd inte får vara outsagd, och att det nästan inte går att tala om ras utan att förklara – både för sig själv och för den man talar med – att man inte menar någonting negativt. Genom att förklara sina yttranden rättfärdigar man diskussionen av det tabubelagda ämnet.

Det är också vanligt att förneka rasers existens helt och hållet, vilket följande påståenden visar: ”Det finns ju inte olika raser, vi är samma ras allihop”, ”Jag skulle inte säga att det finns olika raser, jag skulle säga att det finns en människoras.” En annan variant är att förneka att man ser skillnad på människor: ”Jag ser väl inte färger på det sättet”. Deltagarna försöker på så vis framställa sig själva som antirasistiska och fördomsfria.

Det krävs alltså en hel del arbete för att kunna tala om ett obekvämt och tabubelagt ämne. Men ibland kan det vara bra att ändå försöka – för genom att tala om tabubelagda saker kan vi dra fram dem i ljuset.

Jenny Nilsson är docent i nordiska språk och forskar om talspråk ur olika perspektiv vid Institutet för språk och folkminnen.

Erika Jönsson har en fil.mag. i lingvistik och jobbar som språkteknolog. Tidigare var hon forskningsassistent på Institutet för språk och folkminnen.