Unika Ugarit ändrade skrifthistorien

En bonde råkade stöta på något hårt när han plöjde sin åker vid den syriska kusten år 1928. Händelsen satte igång den process som snart ledde till upptäckten av den antika bronsåldersmetropolen Ugarit. Det var en verkligt mångkulturell stad på korsvägen mellan den antika Främre Orientens stormakter, mellan Mesopotamien, Hettiterriket, Palestina och Egypten.

Ugarit var på pappret ett eget litet kungadöme, men dess härskare var ständigt tvungna att underkasta sig större makter – Egypten eller hettiterna.

I och med Ugarits läge och position som handelsstad fanns där många olika språk. Man har hittat texter på inte mindre än åtta stycken. Där fanns akkadiska, hurritiska och flera andra, men framför allt fanns texter på befolkningens inhemska språk, det vi i dag kallar ugaritiska.

De ugaritiska texterna är nedtecknade med en alldeles speciell skrift, ett kilskriftsalfabet. Rent fysiskt är de skrivna på lertavlor, precis som annan kilskrift, men i stället för den mycket komplicerade mesopotamiska kilskriften – med dess hundratals ord- och stavelsestecken – skapade man ett praktiskt, trettio tecken långt alfabet byggt på konsonanter i kilskrift. En fantastiskt kreativ hybrid! Den förenar inom sig kilskriftens hållbarhet – lera är ju ett mycket beständigt och billigt skriftmaterial – och det egna ugaritiska alfabetets enkelhet.

I några enstaka fall betecknas även vokaler. Den ugaritiska skriften har tre olika tecken för ʾālef, det vill säga ”stämbandsstöten”, beroende på om den följs av vokalen a, i eller u.

Det ugaritiska alfabetet är i sig ett tydligt tecken på staden Ugarits kosmopolitiska kulturklimat. Idén om en enkel konsonantskrift är uppenbarligen lånad från tidigare nordvästsemitiska alfabetsförsök, men det kulturella inflytandet från den lertavle- och kilskriftsburna akkadisktalande kulturen var så stort att man helt enkelt förenade dessa båda principer, konsonantalfabet och kilskrift, och skapade en helt egen kombination.

Att detta skedde är återigen ett tecken på stadens, och hela Främre Orientens, skrivarcentrerade intelligentiakultur, där utbildningen av kilskriftskunniga blev en naturlig miljö för denna typ av nyskapande.

Upptäckten av det ugaritiska språket och dess texter förvandlade fullständigt förutsättningarna för studiet av den tidiga nordvästsemitiska litterära traditionen – och den slog på många sätt ner som en bomb i en alldeles speciell del av det facket, nämligen bibelvetenskapen.

Det mest kända av de litterära verken på ugaritiska kallas Baal-cykeln och är sex lertavlor lång. Den berättar just om guden Baal – namnet betyder ’herren’ – och hans kamp för att bli gudarnas konung. För att lyckas med detta måste han bekämpa sina stora fiender, kaosvarelserna Yamm, ’Havet’, och Mot, ’Döden’, och bygga sitt palats. Dödsguden tvingar Baal först till underkastelse och till en färd ner i dödsriket, och när han är borta dör landet, med enorm torka som följd. Men Baal återkommer med sina regn, och Döden tämjs – även om han aldrig helt besegras.

Baal-cykeln har mycket stora paralleller i Gamla Testamentets poetiska texter, som bland annat beskriver hur den israelitiske guden Jahve bekämpar inte minst havsmonster och även ställs i motsats till den personifierade Dödens makt. På sina ställen finns direkt ordagranna överensstämmelser med

Gamla Testamentet, som när Baal-cykeln talar om havsormen Leviathan, en av Havsgudens underhuggare, med exakt samma, och aldrig annars belagda, termer som i Gamla Testamentet.

Andra centrala ugaritiska texter är den om konung Kirta och hans kamp för att få en dynasti, och den om den unge hjälten Aqhat. Dessa tre texter, och flera andra, översatte jag till svenska 2003, under namnet Kanaaneiska myter och legender. Texterna ger en tydlig bild av bronsålderns nordvästsemitiska religiösa miljö – den som Gamla Testamentet växte fram ur, integrerade och reagerade mot, ömsom förde vidare, ömsom avvisade.

Ofta är det just med bibelvetenskapliga intressen för ögonen som forskare har ägnat sig åt att studera de ugaritiska texterna, men det har med åren blivit alltmer tydligt att man måste utforska den ugaritiska litteraturen också på dess alldeles egna meriter. Den och de gammaltestamentliga poetiska texterna är nära släkt, men den ena har inte ”vuxit fram ur” den andra: båda är olika grenar på ett gemensamt nordvästsemitiskt kulturellt och språkligt träd, och båda är värda att studera för sin egen skull.

Innan ugaritiskan tolkades visste man inte mycket om de religiösa traditioner som de gammaltestamentliga författarna reagerar mot och inte sällan fördömer: dyrkan av gudar som Baal – som i Gamla Testamentet framställs som en fruktansvärd avgud – och offerkulterna som riktades till dem.

Ugarit ändrade på allt detta: nu fick man plötsligt förstahandsmaterial. Bland texterna fann man nämligen den enda större samlingen av fornnordvästsemitisk religiös poesi utanför Bibeln, texter som berättar just om stormguden Baal och hans krigiska syster Anat, gudafadern El och många andra av de gudomar som hör till det panteon som ibland brukar kallas kanaaneisk religion (trots att ugaritiskan själv inte hör till de kanaaneiska språken i strängare mening).

Vad ugaritierna själva kallade sitt språk vet vi inte. De nämner det inte vid namn. Däremot kan man notera att de uppenbarligen kände skillnaden mellan detta och de sydligare, i snävare mening kanaaneiska språken.

Det kan man se på att det finns ett antal texter från Ugarit som verkar vara skrivna just på sådana kanaaneiska språk, sannolikt feniciska eller någon mycket närliggande dialekt. Och dessa texter använder en annorlunda, mindre omfattande version av det ugaritiska kilskriftsalfabetet, vilket visar att de som skrev dem kände att de var annorlunda än de som var skrivna på det lokala, ugaritiska språket.

Den ugaritiska skriften markerar alltså nästan inga vokaler, och det gör naturligtvis texterna svårlästa – i och med att inga modersmålstalare finns till hands att fråga om vilka vokalljuden ska vara.

De litterära texterna är dessutom skrivna på ett stramt, formellt men ändå ”blommigt” språk, som gör att innebörden ibland kan vara otydlig. Även om grundbetydelsen i de ugaritiska litterära texterna är väl förstådd i dag, finns det mängder av individuella textställen som forskare diskuterar och grälar om.

Och det hela blir inte enklare av att texterna ofta har rent fysiska skador. Detta gör situationen olik den som gäller Gamla Testamentet: i det fallet finns mängder av handskrifter och traditioner att jämföra – problemet är att texterna i den hebreiska bibeln har omarbetats och redigerats i många varv, så att den äldsta versionen av texter ofta kan vara svår att komma åt.

Med de ugaritiska texterna är det helt annorlunda: det är oftast texter som skrivits ner en enda gång, av en enda person, medan texternas religiösa kultur så att säga var levande (medan de gammaltestamentliga texterna ofta har traderats länge och tillkommit i successiva lager).

På det sättet är de ugaritiska texterna mer av en ”ögonblicksbild”. Men det finns ofta inga parallellmanuskript att jämföra med, och vi kan inte veta hur allmängiltiga bilder som de individuella texterna faktiskt ger.

Vi kan heller inte veta hur mycket som går tillbaka på den specifike skrivaren och dennes specifika version av texten. Skrivaren är inte sällan mästerskrivaren Ilimilku, som skrev ner de tre stora verken om Baal, Kirta och Aqhat, under ledning av orakelprästen Urtēnu.

Förutom de litterära och religiösa texterna omfattar den ugaritiska textsamlingen mycket annat – det mesta är rena brukstexter. Det handlar om brev, kungliga beslut om landfördelningar, förrådslistor och liknande. Dock kan man notera att den mängd ugaritiska texter som finns bevarad är långt, långt mindre än vad gäller flera andra kilskriftsspråk. Utgåvan KTU, som innefattar alla hittills utgivna ugaritiska texter i translitteration (återgivning med latinskbaserad skrift), är inte större än att den ryms i en enda – i och för sig tämligen tjock – modern volym. Där finns alltså så gott som hela det ugaritiska språkets bevarade lämningar.

Men den nordvästsemitiska poetisk-religiösa kultur de är uttryck för har genom senare utvecklingar i israelitisk religion, judendom, kristendom och indirekt islam kommit att prägla hela världen.

Ugaritiskan är ett mycket ålderdomligt språk, som visar oss ganska väl hur den gemensamma mylla måste ha sett ut, ur vilken alla de nordvästsemitiska språken en gång växte.

Det kan man se bland annat på att det finns mycket stora – och ibland ordagranna – överensstämmelser mellan det ugaritiska poetiska språket och den sortens ålderdomlig poesi man kan hitta i den hebreiska bibeln. Detta är inte ett tecken på att israeliterna ”lånade” från ugaritiska eller andra främmande kulturer – i stället visar det på att de, liksom alla andra nordvästsemitiska folk, var delar i en gemensam kultursfär, där gamla poetiska uttryck existerade i det allmänna medvetandet och kunde användas kreativt när en viss poet behövde det.

Ugaritiskan står helt enkelt inte långt ifrån protonordvästsemitiskan, det vill säga det gemensamma språk som den nordvästsemitiska undergruppen måste ha härstammat från vid någon punkt. Den är naturligtvis inte identisk med den, men den ligger ganska nära.

Jag brukar själv lite skämtsamt beskriva ugaritiskan som hebreiskans ”gamle, vise onkel” och jämföra relationen mellan ugaritiska och hebreiska med förhållandet mellan fornisländska och svenska.

Det är till stor del genom att läsa de ugaritiska episk-mytologiska texterna och de arkaiska och arkaiserande poetiska texterna i Gamla Testamentet som vi kan få en aning om hur urnordvästsemitiskan såg ut.

Om man kastar ett snabbt öga på ugaritiskans språkstruktur, dess grammatik och ljudsystem, påminner det på många sätt mer om klassisk arabiska än om hebreiska. Detta är dock något av en synvilla: vad det handlar om är att ugaritiskan är så pass ålderdomlig att många ursemitiska ljud och former finns kvar – som hebreiskan och arameiskan senare har ändrat eller slagit samman.

Det handlar alltså om ”gemensamma arkaismer”, inte om att ugaritiskan och arabiskan skulle vara speciellt nära släkt (de hör till varsin undergren av centralsemitiskan).

I dag studeras ugaritiska och dess litteratur alltså till mycket stor del på grund av språkets nära relation till den bibliska hebreiskan – och litteraturens relation till de gammaltestamentliga texterna.

Trots detta är det alltså viktigt att minnas att ugaritiskan inte är ”en äldre version av hebreiska” eller något liknande, utan att de två språken utgör äldre och yngre exempel på en gemensam nordvästsemitisk kultur- och språksfär.

Som exempel på ugaritiska väljer jag en av de allra vackraste poetiska stroferna ur Baal-cykeln, där stormguden Baal sänder ett budskap till sin syster, den vilda och aggressiva gudinnan Anat.

Budskapet är kosmiskt till sin natur, och poeten använder stormgudsbilderna så mycket det bara går, genom att beskriva gudens ord som ett världsomfattande fenomen, som skakar hela alltet liksom stormgudens blixtar. Jag ger först texten i ”ren” translitteration, utan vokaler, och sedan – inom snedstreck – med en sannolik rekonstruktion av vokalerna (som följer forskarna Mark Smith och Wayne Pitard). Sist en översättning till svenska.

rgm ʿṣ w lḫšt ʾabn
tʾant šmm ʿm ʾarṣ
thmt ʿmn kbkbm
ʾabn brq d l tdʿ šmm
rgm l tdʿ nšm
w l tbn hmlt ʾarṣ
ʾatm w ʾank ʾibġyh

/ rigmu ʿiṣṣi wa-laḫšatu ʾabni
taʾanatu šamīma ʿimma ʾarṣi
tahāmāti ʿimmāna kabkabīma
ʾabīnu baraqa dā lā tidaʿū šamūma
rigma lā tidaʿu našūma
wa-lā tabīnu hamulātu ʾarṣi
ʾati-ma wa-ʾanāku ʾibġayuhā /

”... trädets ord och stenens viskning,
ett samtal mellan himmel och jord,
mellan djupen och stjärnorna.
Jag förstår den ljungeld som himlen inte känner,
det ord som människorna inte känner,
och som jordens mängder inte förstår.
Kom – och jag ska avslöja det! ...”

Ola Wikander är författare, översättare och teolog.

Fotnot: detta är en bearbetad version av ett kapitel i Ola Wikanders nya bok Ett hav i mäktig rörelse – om de semitiska språken (Norstedts 2019)