Trendigt att beskåda språk

De kommer över sundet: anglerna, saxarna och jutarna. I väldiga skaror väller de in över England. Saxarna slår sig ner väster om dagens London och jutarna österut. Anglerna fortsätter uppåt landet, och slår sig ner längs östkusten.

Som en filmscen i en fjärran sagovärld. Du står mitt i. Det mullrar av fötter och hovar. Du hör ett språk du inte förstår, men det låter vagt bekant. Du rycks med, följer strömmen. Du är en av dem. En av dem som ska forma engelskan.

Detta är visionen för det museum över engelska språket som planeras i Winchester sydväst om London. Där levde kung Alfred av Wessex, som på 800-talet var den förste att kalla sitt språk engelska.

– Vi vill skapa stora känslor, göra besökarna omtumlade. De ska tappa bort verkligheten och sugas in i upplevelsen. Vi vill sätta i gång alla sinnen, säger Nick Lodge.

Han är IT-ansvarig för The English project, som främjar kunskapen om det engelska språket. Den ideella organisationen har konkreta och långt framskridna planer på att bygga ett museum över engelskan som världsspråk.

– Vi vill ha människor i naturlig storlek som pratar med dig. Du ska vilja svara! Tänk dig att drottning Elizabeth I talar till trupperna på elisabetansk engelska, att Winston Churchill håller tal i parlamentet, att Shakespeare läser sina texter. Vi vill till och med ha med Margaret Thatcher, säger Christopher Mulvey, professor emeritus i engelska språket vid University of Winchester och ansvarig för museiprojektet.

Världens museer frigör sig alltmer från just ordet museum. Nu ska det heta center, rent av aktivitetscenter, upplevelse eller något annat. Ingen erbjuder längre dammiga föremål i stängda montrar, utan upplevelser för alla sinnen och hela familjen. Det ska låta och lukta, man ska känna med fingrarna och i hjärtat, man ska roas. Få museer vill längre visa eller undervisa. De är i underhållningsbranschen.

Därför är det inte konstigt att det talade språket, och de talade språken, nu tar plats på museer, eller vad de nu vill kalla sig. Över hela världen, men med tonvikt på Europa, planeras, byggs och öppnas språkmuseer. Ett lands språk, ett minoritetsspråk, ett världsspråk – eller varför inte all världens språk. Mångfalden i museernas inriktning och upplägg är nästan lika stor som språkens.

De nordiska länderna är också väl representerade i den internationella trenden. I Hovdebygda på Vestlandet i Norge finns sedan 2000 Ivar Aasen-tunet, ett museum över nynorskan (se även Språktidningen 3/09). Och år 2017 ska enligt planerna öppnas ett museum över all världens språk i Århus i Danmark. Island har också beslutat om ett center för världens språk.

Att gestalta ett språk, att ge det liv och aktivera besökaren är den första stora utmaning som de nya museerna står inför. Oavsett om man planerar i stor eller liten skala heter lösningen IT. Språkmuseer som planeras i dag bygger på att du hör språket talas, att du ser utbredningen på kartor. Du ska spela språkspel och kanske ge egna muntliga bidrag till samlingarna.

Däri ligger också nästa utmaning – att erbjuda något som inte ett virtuellt språkmuseum på nätet kan.

– Det ska bli en leksaksaffär! Vi ger besökarna var sitt trådlöst headset, och de väljer själva vad de vill höra. Vi funderar på att låta dem välja ljud med så kallade qr-koder, som man riktar telefonen mot. En annan variant är Google glasses – en sorts glasögon med inbyggd dator som just nu tas fram. De kan visa bilder som bara du ser, som komplement till ljudet, säger Nick Lodge.

Att intresset är stort och att det finns en marknad för språkmuseer visar den utställning om engelska språket som British library anordnade för två år sedan. Den lockade rekordpublik, inte minst skolgrupper. En erfarenhet är också att böcker och andra föremål var mindre populära än de digitala och interaktiva inslagen.

En mindre språkutställning, The English effect, på British council, visade i all sin enkelhet hur man med små medel kan skapa ett intresse. På ett fåtal skärmar ställdes frågor och bjöds besökaren in att själv resonera vidare.

Språkmuseet i Winchester blir däremot ett dyrt kalas. Investeringarna för att komma i gång kommer att gå på 250 miljoner kronor, räknar projektledarna med. Därtill ska läggas en årlig budget på 10 miljoner kronor.

Ett försök att bygga ett flott museum över katalanskan i Barcelona, ett nationalistiskt motiverat projekt, fick i långt framskridet stadium härom året läggas ner, när den offentliga finansieringen drogs in. Men visionen har förverkligats i Brasilien. Där invigdes 2006 det påkostade Museu da língua portuguesa i den största stad där portugisiska talas, São Paulo. Ett vackert och högteknologiskt museum, som språkmuseibyggare världen över talar om med lyster i blicken, ensamt i sitt slag. Ett monument över portugisiskan, på en kontinent dominerad av spanska och därför ett språknationalistiskt projekt som finansieras av den brasilianska staten.

I det stora museet, som inryms i en gammal järnvägsstation, projiceras ord runt väggarna. Besökaren möter författare, kändisar och vanliga människor som använder sin portugisiska. En vägg täcks av en skärm, över hundra meter lång, en av de största dataskärmarna i världen. Ett tre våningar högt språkträd sträcker sig upp vid entrén.

Precis som i det engelska projektet är tanken att skapa en maffig upplevelse för alla sinnen, med högteknologins hjälp.

Tvärtom har man gjort i USA, där National museum of language öppnades 2008 i utkanten av Washington. Det blygsamma lilla centret, inhyst i tre rum i en kontorsbyggnad, representerar den andra änden av språkmuseernas spektrum. Museet har fritt inträde och är öppet två dagar i veckan plus varannan söndag.

Centret är mer som ett klassiskt museum, med både fysiska och digitala samlingar, förknippade med ett antal stora världsspråk. Det finns ett lingvistiskt bibliotek och man anordnar en föredragsserie – allt i liten skala.

Med ett läge i världsekonomin som inte ger utrymme för stora offentliga investeringar, är det kanske snarare den här vägen som språkmuseer kommer att ta. Upplevelser, javisst – men i mindre format. Så resonerar också initiativtagarna till Mundolingua i Paris, som Språktidningen besökte strax innan det öppnade i höstas.

– Här! Här ska vi ha en jordglob med världens 200 största språk!

Mark Oremond pekar upp i taket, gestikulerar och ritar upp en väldig glob med händerna. Det är lätt att föreställa sig hur den hänger där i taket och fyller en stor del av foajén. Här börjar en snirklande resa, där varje skrymsle och vrå bjuder på nya föremål och företeelser förknippade med franska språket och världens språk.

I oktober 2013 slog centret upp sina portar. Därmed är Mundolingua det första europeiska språkmuseet av modernt snitt, byggt med IT-baserade lösningar men i ett klassiskt museums skrud. Och allt är en mans verk.

Den nyzeeländska affärsmannen och lingvisten Mark Oremond kom till Paris 1994 och började efter några år fundera på ett museum ägnat åt det talade språket. Han köpte en fastighet i tre våningar mellan Luxembourgträdgården och kyrkan S:t Sulpice, känd från bland annat Da Vinci-
koden. Här har han nu byggt upp sitt språkmuseum tillsammans med Ilona Ponavicova, lingvist utbildad i både Prag och Paris.

På markplanet möter besökaren språket i sig, och under de gamla källarvalven visas mångfalden av språk och lekar med språk. Även utrymmet däremellan är väl utnyttjat. En liten trappa snirklar sig runt en hög och smal skulptur av Babels torn, just nu under tillverkning. På den ska fästas språkets verktyg: telefoner, datorer, skrivmaskiner, skivor.

På en avsats mitt i trappan döljs en mikrobiograf med tre sittplatser bakom ett skynke. Där kan den som har gott om tid koppla av med språkfilmer som My fair lady och The king’s speech på dvd.

– Vi hoppas på 50 besökare om dagen, men vi klarar oss med 20. Vi har inga stora kostnader; en entréavgift på 70 kronor täcker de löpande utgifterna. Det räcker. De språkmuseer som satsat stort har inte blivit av. Litet är vackert, säger Mark Oremond och visar vägen ner i källaren.

Där står hans landsman Duncan Pattison och målar språkträd tillsammans med Elin Kallin från Stockholm. De stora träden, för sju av de största språkfamiljerna, är lätt krökta upptill för att passa in under valven. De omges av lastpallar längs väggarna, där dataskärmar och föremål hängs upp. Allt för att museet ska vara flexibelt.

Här finns en kopia av Rosettastenen i naturlig storlek, som British Museum har låtit tillverka, och en hörna för Alfapet, korsord och hänga gubbe. I hörnet bredvid soffan står en kaffebryggare, närmare kafé kommer man inte här.

På dataskärmarna och i de hörlurar som alla får kan man välja mellan de sex officiella FN-språken engelska, franska, spanska, ryska, arabiska och kinesiska. Sedan kan besökaren ta del av språkforskning, arkeologi, hotade språk, teckenspråk, punktskrift, pidginspråk, konstruerade språk, koder, slang, svordomar, språklekar och lögner. Här finns en replik av tyskarnas kodmaskin Enigma från andra världskriget, en lögndetektor och en stenografiapparat. Allt får man pilla på, utom just Enigma och Rosettastenen.

Oerhört mycket pressas in i liten volym.

– Museet kommer att vara under ständig utveckling. Vi har ingen offentlig finansiering. Jag satsar pengarna och det ger mig enorm frihet. Det som vi hinner och får plats med gör vi, resten får komma senare, säger Mark Oremond.

Just det är vitsen med lastpallarna. Museet kan lätt planeras om ifall det blir trångt vid de populäraste skärmarna. Det kan också flyttas till annan lokal.

– Drömmen är att det kommer en viktig person och säger: ”Ni behöver ett större ställe!”

Stora planer hade däremot Peter Bakker vid Århus universitet, när han 2005 tog initiativet till Danmarks sprogmuseum – ett stort upplevelsecenter för danskan och all världens språk. Men under resans gång slog den ekonomiska verkligheten till. I dag ser visionen lite annorlunda ut.

– Vi har en realistisk plan och en utopisk. Vi vill ha en fantastisk hjärnformad byggnad som folk kommer från hela världen för att se, som Louvren i Paris eller Guggenheimmuseet i Bilbao. Den realistiska är att fokusera på utställningar snarare än byggnader, säger Peter Bakker, som är lektor i lingvistik.

Efter några års paus har han nu återupptagit arbetet med att få till stånd något slags museum till 2017, då Århus är europeisk kulturhuvudstad. Nu sker det i samarbete med två tyska universitet, och planen är att skapa ett antal mobila utställningar, som kan visas över hela Europa.

Men det är antingen stort eller smått – att starta i liten skala och växa tror han inte på. Med liten yta får man aldrig tillräckligt med besökare för att kunna gå till politiker och förklara att man behöver större utrymme, resonerar han.

Den utopiska versionen bygger, som de brittiska planerna, på avancerade IT-lösningar. Peter Bakker nämner guidning via hörlurar där man visas till olika delar av museet beroende på vilket språk man väljer. Han vill ha ett tak med en världskarta, där röster på olika språk dyker upp när man går under den.

– Och jag vill ha en tidsmaskin, där man sitter vid ett bord med en karta och hör ett språk. Man vrider på en ratt och låter tiden gå bakåt. Språket förändras och även markeringen på kartan som visar språkets ursprung: från danska och fornnordiska till proto-indoeuropeiska!

Nej, visioner saknas sannerligen inte när språkmuseer tar form i kloka huvuden världen runt. Få har hittills blivit av, och kanske krävs det en global högkonjunktur innan de flesta kan förverkligas. Pionjären David Crystal, som formulerat en del av visionerna, stöttar projektet i Winchester och har kontakt med planerade språkmuseer i andra länder. Men han är i dag ganska luttrad.

– Jag kan tänka mig att större projekt inriktade på ett enda språk, som i São Paulo, kan komma att förverkligas. Men något som inriktas på all världens språk eller språk generellt tror jag är fjärran. Jag hoppas verkligen på ett stort museum en dag, och jag fortsätter att säga det till dem som vill lyssna. Men jag tror att det blir våra barnbarn som får se det.

Mats Karlsson är frilansjournalist.