Tiden ur spel

När Bob Dylan tilldelades Nobelpriset i litteratur 2016, skrev tv-profilen Fredrik Wikingsson på Twitter: ”Jag kunde inte bry mig mindre.” Men om han hade varit upptagen med annat än att tänka på Bob Dylan, vad skulle han ha twittrat då? Ingenting. Och då hade han ju brytt sig ännu mindre än om han tog sig tid att twittra om det. Fredrik Wikingsson kan ha överdrivit.

Den 17 november 2018 rapporterade Aftonbladet att simmaren Sarah Sjöström hade vunnit världscupen. En lycklig Sjöström kommenterade: ”Jag kunde inte vara gladare.” Men vad skulle hon säga om vi toppade bragden med en riktigt trevlig resa till Bali eller ytterligare två guld? Vem vet? Sarah Sjöström kan ha överdrivit.

Man kan så klart inte veta om dessa personer verkligen menade att de inte kunde bry sig mindre eller vara gladare än de var – vid just det speciella tillfället. De kan ju mycket väl ha gjort bedömningen att de inte kunde bry sig mindre eller vara gladare, eftersom inget kan vara annorlunda än vad det är i ett visst ögonblick.

En annan tolkning är att de tänker sig att saker och ting faktiskt hade kunnat vara annorlunda. Likt följande exempel från ett internetforum: ”Kvällen kunde inte bli bättre känner jag. Eller jo förresten, med stor påse godis från Ica Hagahallen också förstås.”

Man kan se på tid på två olika sätt: ur ett perspektiv är tiden förutbestämd och strikt linjär – från någon dåtid till någon framtid; saker är vad de är och allt är förutbestämt. Ur ett annat perspektiv förgrenar sig tiden i en mängd olika möjliga verkligheter och framtider; saker kunde vara annorlunda, så att man till exempel visst skulle kunna bry sig mindre eller vara gladare – både för ögonblicket och någon gång i framtiden.

Tempus har därför en roll att spela i sammanhanget, så låt oss gå in närmare på detta.

Med presens kan vi hänvisa till situationer som på ett eller annat sätt har med nutiden eller talögonblicket att göra, till exempel jag spelar tennis (just nu). I preteritum förläggs handlingen i stället typiskt till förfluten tid: jag spelade tennis (i går). I futurum tänker man att situationen uppstår i framtiden: jag kommer att spela tennis (i morgon). Brytpunkten mellan dåtid å ena sidan och nutid och framtid å andra sidan utgörs av talögonblicket.

Men det är inte så enkelt att tempussystemet enbart uttrycker tidsrelationer. Det kan även användas för att uttrycka förvåning, grader av osannolikhet och verklighet – och en mängd andra saker. Och det är just i samspelet mellan tempusets alla betydelser som yttranden av typen jag kunde inte bry mig mindre och jag kunde inte vara gladare blir intressant.

Kanske sätter de till och med språkets gränser på prov.

För att illustrera hur tempus kan komma att tänja på språkets gränser, kan vi utgå från ett klassiskt tidsperspektiv. Där placerar tempus ett yttrande på en tänkt tidslinje.

Vid en första påsyn kan vi anta att ett exempel som jag kunde inte vara gladare pekar bakåt i tiden. Detta eftersom kunde är böjt i preteritum, som alltså anger att jag någon gång i förfluten tid hade nått min glädjegräns.

Men något gör ändå att det inte riktigt känns som om vi har gått bakåt i tiden.

Det är ju inte bara tempusformen som uttrycker tid. Även tidsadverbial kan användas för det. Dessa specificerar bland annat när något inträffar, till exempel i går klockan 12. En mening som jag kunde inte vara gladare i går klockan 12 betyder då i princip att jag faktiskt inte kunde vara gladare i går klockan 12.

Men när Sarah Sjöström säger Jag kunde inte vara gladare menar hon ju inte att det var i går eller vid någon annan tidigare tidpunkt. Snarare menar hon att glädjen rusat i taket i det ögonblick hon yttrar det, precis när hon har vunnit världscupen – alltså i nutid.

Det kan man konstatera genom att lägga till ett tidsadverbial för nutid: jag kunde inte vara gladare i dag! Det låter inte ett dugg konstigt, trots att kunde är böjt i dåtidstempus.

På samma sätt kan vi säga sådant som vad kallt det var i dag när det kanske skulle vara mer naturligt att säga vad kallt det är i dag.

Men det stannar inte där! Vissa kanske skulle föredra att använda pluskvamperfekt: jag hade inte kunnat vara gladare! Detta tempus innehåller hjälpverbet ha böjt i preteritum – hade – och även det funkar för att uttrycka nutid, det vill säga jag hade inte kunnat vara gladare i dag. Men det går inte få fram samma innebörd med perfekt, där ha faktiskt är böjt i nutidstempus: Jag har inte kunnat vara gladare i dag! Denna mening får en annan betydelsenyans; talaren har kanske gått omkring hela dagen och försökt vara gladare – men förgäves.

Det finns ytterligare ett dåtidstempus med vilket vi kan uttrycka att vi har nått vår övre glädjegräns, fast då i en framtid som redan har passerat: Jag skulle inte ha kunnat vara gladare! Här har vi ett hjälpverb, skulle, som anger en tid före talögonblicket. Men det är också ett framåtpekande hjälpverb. Så vid den här tiden – alltså före nutid – är det så att jag i en framtid inte hade kunnat vara gladare. Detta lite komplicerade tempus bär det tjusiga namnet futurum exaktum preteriti.

Men även här är det ibland rimligare att applicera det på en nutida situation, som i Åh, en bukett rosor till mig! Tack finaste! Jag skulle inte ha kunnat vara gladare just nu om jag så hade fått två buketter.

Visst känns det som att tidslinjen slår knut på sig själv? Varför använder vi över huvud taget dåtidstempus när vi uttrycker nutid? Låt oss tänka oss ett fall där någon har fått en blombukett och säger att hen inte kunde, hade kunnat eller skulle ha kunnat vara gladare.

För det första kan vi notera att adjektivet gladare är komparativt; det heter ju glad, gladare, gladast. Med komparativformen jämför vi antingen en persons tillstånd med någon annans – en så kallad särskiljande jämförelse: hon är gladare än vad du är. Eller så jämför vi vårt eget tillstånd med sig självt, vilket ju är fallet i satsen jag kunde inte vara gladare (än vad jag är). Där har vi i stället att göra med en reflexiv jämförelse. Och här fokuserar vi på reflexiva jämförelser.

En sådan kan tolkas som något av en floskel. Om jag säger jag kunde inte vara gladare än vad jag är just nu, så följer ju det av att man antar att tiden är linjär och förutbestämd. Alltså att jag är så glad som jag förmår, aldrig någonsin kommer jag att vara gladare än jag är i detta ögonblick och det skulle i nuläget heller inte kunna inträffa något som skulle kunna göra min glädje större.

Den här synen på tid kan man koppla till en världsåskådning som kallas för optimism, och den kan kopplas till tänkaren Gottfried Wilhelm Leibniz (1646–1716). Han menade att Gud har skapat en mängd olika världar, och att han har valt ut den bästa som finns till oss människor. Gud hade kunnat skapa andra världar, men eftersom han är god och allsmäktig så valde han ut en så bra värld som han kunde, den bästa av världar, en optimerad värld. Enligt optimismen lever vi alltså i den bästa av världar, i vilken saker inte kan vara bättre än vad de är. Den linjära tiden fungerar även finfint för den som tror på ödet.

Men om man i stället ser det som att framtiden förgrenar sig i en rad möjliga verkligheter och framtider, så blir satsen jag kunde inte vara gladare snarare en överdrift. I exemplen med Fredrik Wikingsson och Sarah Sjöström är det ju inte orimligt att tänka sig att de överdriver en smula. Han kan förmodligen tänka sig en alternativ verklighet där han bryr sig mindre än han gör, och hon föreställa sig en verklighet där hon är gladare än hon är.

Denna förgrenade syn på tid kan kopplas till en världsåskådning som kallas pessimism vilken kan kopplas till filosofen Voltaire (1694–1778).

Voltaire höll inte riktigt med Leibniz. I Voltaires verk Candide eller optimismen, möter vi Candide, som råkar på allt värre prövningar i Leibniz optimerade värld.

Voltaires slutsats är att vi inte kan leva i tron att Gud kommer att lösa allt för oss, utan vi måste ”kultivera vår trädgård”.

Och det är nog snarare från ett förgrenat tidsperspektiv på ”den bästa av världar” som människor i dag använder konstruktioner som jag kunde inte bry mig mindre och jag kunde inte vara gladare.

Så åter till tempus. Den pessimistiska synen på tid är förgrenad; saker skulle alltid kunna vara lite bättre än de är. Om man då antar – som en del gör – att preteritum även kan användas för att uttrycka att en situation inte är verklig utan hypotetisk, så kan det ju vara en förklaring till varför det fungerar att använda dåtidstempus för nutid. Ett tempus för en alternativ tid.

Men det är betydligt svårare att få till en tolkning från ett optimistiskt synsätt som stämmer överens med hur tempus fungerar. Om världen inte är förgrenad, och talaren tycks mena att saker och ting inte kunde vara bättre än vad de är nu eftersom vi lever i den bästa av världar, ja då vet vi faktiskt inte riktigt hur man ska kunna förklara att man använder ett tempus för förfluten tid för att uttrycka nutid.

När någon säger jag kunde inte vara gladare, så är det dessutom oklart om hen säger detta från ett optimistiskt eller pessimistiskt perspektiv.

Från ett optimistiskt perspektiv är ju faktiskt inte uttrycket en överdrift. Det är ett faktum givet av världsbilden, det vill säga jag kunde inte vara gladare än vad jag är eftersom det här är den enda möjliga världen.

Så är inte fallet från ett pessimistiskt perspektiv. När man då säger jag kunde inte vara gladare, så får man nog i många fall tolka uttrycket som en överdrift. För en klassisk pessimist kan ju en situation alltid vara lite bättre – eller kanske ännu bättre – lite sämre.

Kristian Blensenius är postdoktor vid Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet. Per Klang är doktorand vid Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet.