Svenskans landskapsljud – uttalen som präglar våra dialekter

Sverige har sammanställningar över landskapsdjur, -mineraler, -grundämnen och många andra kategorier. En lista över landskapsstjärnbilder lär från början ha varit avsedd som ett skämt, men nu finns den också.

Sverige – eller snarare svenskan – har traditionellt också en rik flora av folkmål eller dialekter. Dessa ­brukar av dialektologerna delas in efter socknar, ­härader och landskap. Landskapsdialekterna ­delas ­sedan allmänt in i sex större delar: sydsvenska, götamål, sveamål, norrländska mål, gutamål och öst­svenska. De sistnämnda talas i Finland och, nu för tiden i mycket liten utsträckning, i Estland och Ukraina.

PRESSMEDDELANDE: Vi presenterar svenskans landskapsljud

Gränserna mellan dessa mindre eller större dialekt­grupper är sällan särskilt vattentäta, och den ena forskaren kan placera sina gränsförslag tiotals mil från sin kollegas. I nutiden är dialekterna i stora delar av språkområdet starkt påverkade av standardspråket, och har i hög grad ersatts av standardsvenskan, men denna uppvisar ofta uttalspåverkan från dialekterna. Även om det numera inte finns några större skillnader mellan exempelvis Göteborg och Stockholm när det gäller grammatik eller ordförråd så brukar språk­melodin och vissa uttal – båda typiska för regionen – avslöja vem som är uppvuxen i respektive stad.

Intresset för de traditionella dialekterna är fortfarande stort. Detta vill vi uppmuntra genom att som sällskap till landskapsfiskarna, -svamparna och deras vänner erbjuda en lista över svenskans landskapsljud.

Artikelförfattarna träffades under hösten 2025 för att sammanställa en lista över svenskans landskapsljud. Den är tänkt att utgöra ett bidrag till bevarandet av vårt gemensamma kulturarv och ger förhoppningsvis underlag till livliga diskussioner. Kanske väcker den lust till vidare studier i dialektologi, språk­historia, fonologi eller andra när­liggande områden.

Men precis som Skånes landskapsblomma prästkrage och Närkes landskapssten dolomitmarmor går att finna även utanför landskapens gränser går det inte för svenska dialekters del att hitta speciellt många drag som är endemiska – alltså bara finns på en plats – för ett visst landskap (även om det finns undantag). Och det är heller inte säkert att ett visst dialektdrag återfinns i alla socknar i ett visst landskap. Vi har i stället försökt sammanställa en lista över dialektala drag som ger en så rik bild som möjligt av den variation som finns bland våra dialekter.

En annan lista kunde ha tagit fasta på grammatik eller ordförråd, men här har vi valt att endast ta med uttalsdrag. På detta sätt kan läsaren lättare jämföra de olika landskapens utvalda drag med varandra.

Som landskap räknas här de 25 landskapen i Sverige samt Österbotten, Åland, Åboland och Nyland i Finland. Därtill kommer Estland, som här får fungera som ett landskap, även om Runö ligger långt från det övriga estlands­svenska bosättningsområdet (egentligen snarare i det historiska Livland), liksom Gammalsvenskby i Ukraina, som en gång fick sina svenskspråkiga bosättare från ­estländska Dagö. Antalet estlandssvenskar var fram till andra världskriget ungefär 9 000, men i sam­band med kriget utvandrade de allra flesta till Sverige och i viss utsträckning till Finland. Gammalsvenskbyborna har en lite mer invecklad 1900-talshistoria, och i nu­läget är det på grund av kriget osäkert om det är någon kvar i byn.

I vår lista över föreslagna landskapsspråkdrag presenteras landskapen i en ungefärlig riktning från söder till norr tills den når upp till Torne älv för att sedan slingra sig söderut på andra sidan Bottniska havet.

Svenska dialektologer ­placerar skånskan, tillsammans med angränsande dialekter i Sverige och på Bornholm, i en kategori som kallas ­sydsvenska; deras danska kolleger föredrar att tala om østdansk. Båda synsätten har sina poänger, och ett drag som förenar skånskan med språket på andra sidan sundet är att de tonlösa klusilerna p, t och k – som bildas genom att talkanalen helt stängs av för att därefter plötsligt öppnas igen – efter vokal har övergått till sina tonande motsvarigheter b, d och g. På standardsvenska kan man till exempel gå ut och röka pipa, vilket på skånska motsvaras av ud å röga piba (eller rentav piva).

För att denna lenisering, eller förmjukning, skulle ske krävdes det att ljudet i fråga var kort. Därför heter ruta med långt u på skånska ruda, medan hatt med kort a fortfarande heter hatt. Ibland har konsonanten förlängts först efter att förmjukningen ägt rum, vilket gör att sitta lite oväntat uttalas sidda. Så här kan en sydskånsk farmor låta: Ja hade ente tittad ud på bored där ude, så hon sa de va himst va där sir ud ude.

Sydligaste Sverige delar ett uttalsdrag med hur de flesta talar i Frankrike, Tyskland och Danmark, nämligen det som bland språkvetare i allmänhet kallas bakre r, medan de som är mer specialiserade på fonologi – alltså läran om språkljud – kallar det uvulart r, och gärna skriver det ʁ med fonetisk skrift. Den vanligaste benämningen är dock skorrande r.

Ljudet bildas ungefär vid tungroten och tungspenen (uvula), och är av allt att döma en relativt sen nykomling på våra breddgrader. Gissningsvis nådde det oss från sydväst under tidigt 1800-tal. Fram till mitten på 1900-talet rörde sig skorrande r norrut, men verkar då ha stannat vid ­Vättern. Ett känt exempel är den Halmstadsbördige poli­tikern Carl Bildts uttalande om sina politiska motståndare som en ʁödgʁön ʁöʁa.

En gång i tiden uttalade vi våra v i början av orden som w – ett uttal som finns kvar bland annat i engelskan där went inte uttalas på samma sätt som vent. Denna labiovelara halvvokal – som uttalas med rundade läppar och med tungan långt bak – har sedermera försvunnit på de flesta håll. På vissa ställen har den dock överlevt.

I Blekinge, närmare bestämt på Listerlandet i västligaste delen av landskapet, lever uttalet kvar – men inte i alla ord: veta heter veda, valnöts­träd ­heter valnödatraj och vaxplåster heter vajsplöster. Ska man ha turen att få höra ett w ska man lyssna efter ord som en gång börjat med hv/hw. (I stavningen levde hv kvar till 1906 års stavningsreform, och är ännu bibehållet i danskan, men uttalet i standard­svenskan hade då länge varit rent v.) I listerländskan är det därför så att (h)vetebröd heter wedebrö, (h)valp heter walp, (h)visselpipa heter wyslepibe och (h)viloplats heter wileplass.

Många av världens språk kan ha en lite snål inställning till r-ljud. Tyskan och danskan omvandlar gärna r till en vokal när det står i slutet av ett ord, och många ­varianter av engelska stryker r i vissa positioner. Småländskan ansluter sig till denna skara genom att endast uttala r om det följs av en vokal. Därför kan ett ord som sork uttalas så gott som identiskt med sak. Detta har smålänningarna med viss stolthet lyft fram som ett tecken på regional särart. Därför är det helt logiskt att den inofficiella småländska nationaldagen firas med massipantåta under fössta tossdan i mass.

Trots öländskans ­geografiska läge räknas den ofta till sveamålen, vilket tyder på att Öland förr har haft täta kontakter med kusttrakterna norrut. Ett karakteristiskt drag har öländskan till och med gemensamt med så avlägsna mål som nordvärmländska, jämtska och västerbottniska: Tvåstaviga ord­former kan tappa sin slutvokal och i stället få en dubblering av den kvarvarande vokalen. Kasta blir alltså ka-ast och gubbe blir gu-ubb.

Denna särskilda betonings­form med samma vokal ut­talad två gånger efter var­andra kallas cirkumflex ­accent. Den kan höras i alla slags ord i öländskan: i verbformer som dreeck (dricka) och tyyckt (tyckte), i adverb som iint (inte) och liit (lite), i adjektivböjningen i den liill (den lilla) och graann gräbber (vackra töser), i substantiv som i på va sii (på var sida) och i smeknamn som Aant för Anders och Stiin för Kristina.

Språkhistoriker brukar räkna forngutniskan som ett eget språk skilt från fornsvenska och forndanska. Ett drag som bevarades i gutniskan var de tre fornnordiska diftongerna, medan många andra svenska dialekter genomgick vad som brukar kallas monoftongering. Den som ­talar traditionellt guta­mål skulle därför känna igen sig på Mälardalens runstenar, där det väldigt ofta står just stain, vilket är precis hur det uttalas på gutamål till skillnad från standardsvenskans monof­tongerade sten. En annan diftong finner vi i auge, vilket på standard­svenska motsvaras av öga.

Gutamålen har dessutom utökat diftongarsenalen, så att flera långa vokaler nu uttalas diftongiskt: en svinstia ­kallas på gutamål för sväinheus. Denna blandning av gamla och nya diftonger bidrar till dialektens sär­prägel. I ett fall har gutamålet berikat den annars diftongfattiga allmänsvenskan med ett gammeldiftongord, nämligen rauk.

Vissa varieteter av svenska har ett slags surrande i-ljud som ställer till det lite för fonetikerna, eftersom man inte riktigt kan komma överens om exakt hur det bildades. Sådana här ljud kallas ibland Viby-i, ibland Lidingö-i, och en fjärran släkting återfinns faktiskt i kinesiskan. Allra mest surras det dock i Bohuslän. Man kan där surra på långa i, som i andra sorters svenska, men i bohuslänskan drar man det ett steg längre och surrar även på korta i. Ett populärkulturellt exempel på detta finner vi hos Galenskaparna och After Shave i sången Sill: Je tar feskebåten mizn, je ska fizske sizll […] lög, senap eller dizll.

I Sydsverige har man skorrande r, i största delen av Sverige i stället främre r. Men måste man välja? Nej! I göta­målen, vilkas utbredning ­varierar rejält beroende på vilken dialektolog man frågar, finns det något som kallas götaregeln eller göta­skorrning. Detta fenomen har sitt geografiska centrum i Väster­götland, men sträcker sig till Östersjökusten, Värmland och norra Halland.

Det skorrande r – som med fonetisk skrift skrivs ʁ – eller till och med ett slags w-uttal uppträder enligt strikta regler. Det uttalas skorrande i början av ord och när det är långt, men ”vanligt” i andra posi­tioner. Det heter sålunda en grön ʁiddare får en ʁö boʁʁ.

Om vi jämför svenskans sjunga med tyskans singen och danskans synge eller engelskans sing ser vi att det är vanligt att slappna av en aning i obetonade stavelser i slutet av ord. Denna ändelseförsvagning saknas i de sydsvenska målen, men dyker upp igen i götamålen. Ryssjor uttalas till exempel ʁyssjer i Sankt ­Annas skärgård. Att -or uttalas -er känns igen från stockholmskan, men övergången från -a till -e är aningen mer exotisk. Välkända är Emil i Lönne­bergas mysse och bysse från norra Småland. Från Östergötland kan detta kan exemplifieras med en berömd Norrköpingsfras: Gate opp å gate ner å gLane.

Ett globalt sett ovanligt men i Sverige mycket vanligt ljud är tjockt l. Med fonetiskt fackspråk kallas det retroflex flapp. I stockholmsfärgat standardspråk förekommer det oftast inte, men i Dalsland finner vi det. Tjockt l uppträder i ord som bLå och guL, men även i ord där standardspråket har rd, som i gård, som traditionellt uttalas gåL. Då förstår vi att ”skvallerbytta bingbång / går i alla gåLar / slickar alla skåLar” i dialekten har ett fullgott rim.

En pittoresk följd av tjockt l märks i namnet på själva landskapet. Där är första l egentligen tjockt, men smälter samman med efterföljande s till ett sje-ljudsliknande ljud. Nästföljande l är ett vanligt, tunt, l. Sammantaget blir det med ljudskrift [ˈdɑːʂlan].

Nästan alla landskap utgör ett slags övergångsområde ­mellan olika dialekter. Närke är inget undantag. Här någon­stans övergår götamålen i sveamålen (närmare bestämt undergruppen mellansvenska mål). En isogloss – en gräns mellan två dialektala varianter – brukar dras strax söder om Närke, ute i Vättern. Söder om denna gräns säger man i supinum kastat, men i hela Närke heter det kasta’. Strax norr om denna, genom södra Närke, går en närbesläktad isogloss. Denna beskriver hur bestämd form av neutrala substantiv uttalas. I sydligaste Närke heter det taket och huset, i större delen av landskapet i stället take’ och huse’.

Den som vill vara lite lagom dialektal men ändå ligga relativt nära den skrivna svenskan kan alltså välja att tala sydnärkingska: Ja har måLa’ goLvet men tappa’ locket.

I det svenska språkområdet finns två huvudvarianter av sje-ljud. I övre Norrland, Värmland och det finländska fastlandet har man ett främre sje-ljud: ʂ. Detta ligger nära sje-ljudets ursprungliga uttal (som uppstod på medeltiden). I sydligaste Sverige – och på Åland – har man i stället ett modernare bakre sje-ljud: ɧ. I övriga områden, bland annat Södermanland, blir det ofta en kompromiss som kombinerar de två varianterna.

Reglerna för denna sje-ljudsväxling är att bakre sje-ljud uppträder i början av ett ord eller en betonad stavelse ­(vilket ofta i praktiken är samma sak), medan främre sje-ljud finns i övriga positioner: ɧutti (sjutti), ɧatull (schatull), beɧed (besked), pistaʂ (pistasch), vyʂʂa (vyssja).

I standardsvenskan finns nio vokalfonem, alltså betydelse­skiljande vokalljud. Två av dessa kan beskrivas som rundade mellanvokaler (där mellan syftar på tungans höjd). Det rör sig om vokalen i kål som bildas långt bak i ­munnen, och vokalen i köl, som bildas långt fram.

I många dialekter, bland dem värmländskan, finns dessutom en centralvokal, som ofta skrivs ô, i ord som kôL (det vill säga kol där L står för tjockt l). På samma sätt som tjockt l blev utkört ur de finare salongerna fick ô-vokalen hålla sig utanför huvud­stadsspråket och därmed också skriftspråket. Annars hade vi kanske skrivit mer åt det här hållet: Ja tôL inte kôrvsôppe mä spôr utå ʁôg.

Något som för en utomstående är påfallande i bergslagsmålen i Västmanland och Dalarna är prosodin, det vill säga ljud­melodin. Det som man brukar reagera på är uttalet av de ord som har grav accent, som tomten (av tomte) och gubbar och kanske allra tydligast i sammansättningar som tomtegubbar. Stora delar av övriga Sverige uttalar tomtegubbar med en tydlig tontopp på tom som följs av ett hastigt fall under te för att under gubb snabbt klättra upp på nästa topp. Ett sådant flängande ­ägnar sig västmanlänningen inte åt. Hen klättrar i ­stället upp i början av ordet och strosar ­sedan i lugn och ro omkring på sin tonplatå tills ordet börjar ta slut.

Denna tonplatå säger förstås inget om västmanlänningens sinnelag, men andra svensktalande brukar uppfatta bergslagsdialekten som glad och sjungande. Å dä ä ju himLa trevLet!

Det verkar vara något inne­boende kaotiskt med våra e- och ä-ljud. Man kan inte vända bort blicken mer än i någon generation utan att det händer saker. Om vi fokuserar på hur det lät för ungefär 60 år sedan i Stockholm med omnejd, var det som kallades Stockholms-e mycket vanligt förekommande. Termen har använts på lite olika sätt, men här avses det faktum att man inte gjorde skillnad på e och ä. Fortfarande är det i området så gott som obligatoriskt att uttala sett och sätt likadant, men i ett tidigare skede var det sammanfall även mellan de långa vokalerna, så att tre och trä uttalades likadant, liksom vete och väte. Undantag gällde framför r, varför det gick att höra skillnad mellan lera och lära.

Ute i övriga landet förekom det oro över att detta Stockholms-e skulle sprida sig över Sverige. I stället gick det tvärtom, men det förekommer fortfarande på sina platser i Uppland och hos somliga något äldre talare i just Stockholm: Ere sekert att meklarn har huse mese?

Dalmålen i övre Dalarna är särpräglade med både ålderdomliga och nya drag. Ett forntida uttalsdrag som i dag lever kvar i Älvdalen och Våmhus och på sina håll i Mora och Orsa är nasalvokaler av samma slag som i franskans chance och vin. En gång fanns de över hela Norden (de kan bland annat läsas på vikingatida runstenar) i ord där ett n eller m hade fallit bort men lämnat ett spår efter sig i den föregående vokalen. Jämför tyskans Donnerstag, Gans och Inster med standardsvenskans torsdag, gås och ister och älvdalskans tųosdag, gǫs och įster, där kroken under vokalen markerar att den är nasal och alltså i någon mån uttalas genom näsan.

Även i många fall där standardsvenskan har bevarat ett n i slutet på ett ord har detta i senare tid – troligen under senmedeltiden – fallit bort i Dalarna och lämnat ett spår i form av nasalering av före­gående vokal efter sig. Flickan är liten motsvaras alltså på älvdalska av Kullą ir litę.

I Gästrikland kan man liksom i grannlandskapen skilja på två olika korta a-ljud – ett slutet som kan gå mot å-hållet och ett öppet mer ä-liknande. De två a-ljuden skrivs ofta a respektive â. Det första a:et hörs i ord som asp och myssa (mössa), det andra i dânnä (där borta) eller i ordet sig med uttalet sâ i mä’ssâ (med sig). Även när a:et är långt kan man höra skillnad på a i hav och â i grân (gran). Det långa â:et har ett uttal som påminner om standardsvenskt långt ä i här eller skär (där det följande r:et kan göra att ä:et får ett öppnare uttal än annars).

I gästrikemål är det dock skillnad även på långt â och långt ä, vilket framgår till exempel av Grânskär, namnet på en holme vid kusten i södra delen av landskapet, numera dock ofta på standardsvenskt vis uttalat Granskär.

På Island och Färöarna mister r och l sin stämton – vilket kan beskrivas som att man inte längre kan nynna en melodi med dessa ljud – framför p, t eller k i fall som skarpt, svart, mjólk och gamalt. ­Tendenser till detta finns även i norra Uppland, i Norrland och i ­Norge. Det tonlösa r:et har dock ofta förskjutits till samma främre sje-ljud som i först och färsk. Så är det i ­hälsingemål, där skarp och stark blir skarsp och starsk.

När r står framför t har man dock i Hälsingland ofta i stället fått samma bakre sje-ljud som i sju och sjö: svasjt (svart), josjt (gjort). Även ett tjockt l som i gammal eller hjälpa kan bli till bakre sje-ljud när det står framför t, så att gammalt och hjälpte blir gammasjt och jä:sjte. Tjockt l plus s blir också till bakre sje-ljud i till exempel ha:sj (hals) och pö:sja (pölsa).

I standardsvenskan och i de flesta dialekter i Sverige har g och k i början av ord förmjukats framför mjuka vokaler (i, y, e, ä, ö) och j. Därför uttalas get, gjort, köra och skilja med j- (i många dialekter i stället dj-), tje- respektive sje-ljud. I dialekterna över hela Norrland (och trots termen dess­utom i stora delar av Svealand, Finland och Norge samt på Island och Färöarna) gör sig därutöver så kallad norrländsk förmjukning gällande. Den innebär att förmjukning framför mjuka vokaler eller j sker även inne i ord. Ofta ser man den framför ett i eller e i ändelsen. I Medelpad kan det alltså heta att väjjen går utätter väddjen (vägen går längs med väggen).

Andra medelpadska exempel på norrländsk förmjukning är sänja (sängen), skojjen (skogen), ryddjen (ryggen), nâtjen (naken), fôltje (folket), myttje (mycket) och fissjen (fisken).

I standardsvenskan som den talas i centrala delar av Sverige hörs så kallat ­retroflext n – som bildas med tungspetsen mot övre delen av ­tandvallen – för ljudföljden rn i ett ord som barn. I dialekterna i Ångermanland liksom i Väster­botten och södra Lappland förekommer retroflext n till stora delar i ­andra sammanhang.

Här hörs detta ljud i ord som svyɳ (svin), saɳ (son) och feɳe (fena), till skillnad från vanligt n i till exempel ansekt (ansikte), san (sand) och bån (barn). Precis som att ett s i central standardsvenska blir retroflext när det följer på ett retroflext n i till exempel genitivformen barns, får ett s som följer på ångermanländskans retro­flexa n sådant uttal i ord som nastâɳʂ (någonstans) och höɳʂ. Genom dialektal påverkan har inte sällan även standard­svenskan i Ångermanland ett retroflext uttal av ns i ord som någonstans.

Muljering eller palatalisering innebär att en konsonant uttalas med tungan i j-ställning. Ett känt exempel är spanskans paella, uttalat paelja. Inom Norden förekommer muljering av långa konsonanter som ll, nn och tt bland annat i Västerbotten, i många finlandssvenska och danska dialekter och över en stor del av Norge, däribland Tröndelag. Då Härjedalen historiskt hör ihop med Tröndelag är det naturligt att träffa på muljeringen även här. I synnerhet i mellersta Härjedalen, till exempel i Lillhärdal och Sveg, kan man få höra uttal som munnj (mun), vollj (vall) och hahttj (hatt).

Muljeringen färgar lätt av sig även på den följande konsonanten, och därför kan det i härjedalskan också heta till exempel hanjdj (hand), ahlljtj (allt) och vahttjnj (vatten).

Ett framför allt nordvästligt drag i Norden – känt främst från Island, Färöarna, Norge och Norrland – är att tonande konsonanter som r, l, n eller m mister sin stämton när de står framför en tonlös konsonant som p, t eller k. Medan ett sådant avtonat r i Jämtland liksom på andra håll ofta har blivit till ett sje-ljud, har det tunna tonlösa l:et bevarats som sådant. I jämtskan stavas det ofta hl eller lh och är vanligt mellan kort vokal och t: ahllt (allt), kåhllt (kallt), behllt (kunnat; jämför älvdalska: bellt med tonande l).

Liksom på andra håll i Norrland, i Dalarna och i Estland har i Jämtland tonlöst l ofta också utvecklats ur sl, såsom i hla (slå) och hlöökk (släcka), och tl, till exempel i lihllnehll (liten nässla; jämför engelska little nettle).

I fornnordiskan liksom ännu bland annat i isländskan, älvdalskan och jämtskan liksom i bondskan i Väster- och Norrbotten finns två typer av g: klusilt eller hårt g respektive frikativt eller mjukt g. Det hårda uttalet av kort g har ­sedan gammalt använts i ­början på ord och efter n, alltså i gå och ring, det mjuka bland annat ­efter vokaler, alltså i jag, sig, dag, mager, dygd och högd (höjd).

I standardsvenskan har det mjuka g:et ersatts av hårt g i till exempel mager och dygd men annars ofta fallit bort (jämför uttalen riŋŋ, ja och da) eller blivit till j (i dig (dej) och höjd). Bondskan följer här det äldre uttalet av g, så att det heter gå men jaɣ, deɣ (dig), daɣ, maɣer, dyɣd, höɣd och fröɣd. Ljudföljden gn blir dock till äng-ljud i början på ord i Väster­botten, så gnaga heter ŋeɣa.

Norrbotten var till för inte så länge sedan en del av Västerbotten. I nutiden är det ett landskap bland andra och fick sitt landskapsvapen fastställt 1995. Här möter svenskan samiska, finska och meänkieli. Dessa språkmöten har inte gått obemärkt förbi. Ett tydligt exempel på detta finner vi i överkalixmålet, nämligen frånvaro av tonaccent. Tonaccent är alltså det som skiljer ljúsen (akut accent) från gjùsen (grav accent) uttalsmässigt.

I Överkalix har den akuta ­accenten blivit allenarådande, så att till exempel natjen ­(naken) har samma akuta ­accent som netjen (näcken). Detta uttalsfenomen delar Överkalix med största delen av det svenska Finland. Det som förenar Överkalix med Finland är förstås närheten till finskan, som saknar ton­accenter.

I början av ord uttalas konsonanterna p, t och k i nordiska språk för det mesta med postaspiration, det vill säga med en svag utandning efteråt, som kan återges med h. På flera håll i Norden, såsom på Island, i Härjedalen och i Åbolands skärgård, uttalas dessutom tt, kk och pp efter kort vokal med preaspiration, vilket innebär att utandningen kommer före konsonanten. Betydligt mer sällsynt är att en lång vokal följs av preaspirerad kort konsonant. Detta förekommer på Färöarna och i Lappland.

I Arjeplogs socken, vars svenska dialekt hör till Lapplands så kallade ny­byggarmål, heter det alltså söht, sjuhk och rehp. Liksom bland annat förekomsten av tonlöst n i ord som vinter och bänk och avsaknaden av tjockt l i arjeplogmålet har uttalsdraget antagits bero på samisk påverkan.

Många dialekter har ändelseförsvagningar, där vokalen i ändelsen har fått ett förändrat uttal eller fallit bort. Öster­botten är ett bra exempel på det senare. Där skippar man ofta slutvokalen helt, vilket med en sällan använd term kallas apokope. Detta är tydligt på grundformen av verb. I hela Österbotten har kasta och dela uttalet kast och deil, och köpa kan i de olika socknarna heta tsöp, tjöp, tjöip, tjuäp, tjyöp och tjep. Verbet fara heter fara i bland annat Nykarleby men far i Vörå, medan ­substantivet fåra är oförkortat även i Vörå. Men även på substantiv förekommer apokope, som i Petalax, där björkstubbe heter bjärkstobb, eller i Purmo, där en äldre lantbrukare kan ­benämnas bonngobb.
Att detta är ett fullt levande språkdrag hörs i Kom ti byin med den österbottniska humorgruppen Kaj: Maxmo, he e ett ställ me driv / Jär kan do å ska do spender ett liv.

Åland brukar räknas in i det östsvenska dialektområdet, men kunde nästan lika gärna räknas som en utlöpare av sveamålen. Ålänningarna själva menar ofta att det rätt och slätt är åländska man talar.

Ett drag som brukar uppmärksammas i åländskan är de öppna ö-ljuden. Här säger man öga med samma vokal­kvalitet som den som finns i öra. Samma utveckling är på gång i yngre stockholmska med angränsande ­dialekter, men åländskan har på denna punkt varit en pionjär. Från olika platser på Åland rappor­teras ord som grœtmaga (om en stor mage), grœnsvåL (trampört) och bœLko ­(råmande gallko).

Fornsvenskan hade en friare längdvariation i betonade stavelser än vad som bjuds i modern standardsvenska. Nu är det antingen långt a (som i talar) eller långt l (som i tallar) som står till buds. I hela fasta Finland (alltså exklusive Åland) är det vanligt att ett äldre system bevarats. Åboland (den svenskspråkiga delen av landskapet Egentliga Finland) är ett av de områden där så kallade kortstavingar bevarats. Här kan nämligen kort vokal följas av lika kort konsonant. Gata heter alltså gato med kort a i Pargas, och fat är helt kort i Finby.

Följande talesätt från Iniö visar hur det kan se ut. Notera att många har lång vokal – som i död – men att harens har kort vokal (och att n’ står för ett palataliserat/muljerat ljud): ma:ŋg hɷnʼdar ⱸ haranʼs dø:d.

Standardsvenskan har genomgått en utveckling som lett till att kött, göra och skiftnyckel uttalas med inledande tje-, j- respektive sje-ljud. Samma eller liknande utveckling gör sig gällande i de flesta svenska (och norska) dialekter. Ljudförändringen nådde dock aldrig de traditionella dialekterna på Gotland, i Estland och i delar av södra Finland. Därför heter det i västra och östra Nyland unge­fär kyt eller köt med hårt k och dessutom med kort vokal och kort konsonant, göɻa (med hårt g och ett speciellt r-ljud som också återfinns på Gotland och Fär­öarna) samt skiftnykel (med hårt sk som i skatt).

I Sverige uttalas körkort alltså med inledande ”rent” tje-ljud. På standardfinlandssvenska har man i stället det lite ålderdomligare uttalet med hörbart t-förslag, ungefär t-sjörkort. I Östra Nyland kan man i stället – trots att ordet är ett modernt påfund – med medeltida uttal utropa Va, haɻ du inga köɻkoɻt!?

I engelskan har y och ö mist sin läpprundning och blivit till i och e i mire (myr) och feet (fötter). Detsamma har skett även på en del håll i Norden, såsom i isländskan och i estlandssvenskan. På Ormsö har man alltså talat om mira (myren) och fetre (fötterna), på Odensholm om bien (byn), på Nuckö om märk nåte (mörka natten), på Lilla Rågö om mike ni gaLe order (många nya galna ord). I Galsvänskbi (Gammal­svenskby) har man sagt fe:dder (född), i Vippal hen (höna) och på Nargö kek (kök).

I ord som ö, hö, rök, drömma och glömma går ö-­vokalen tillbaka på en äldre diftong öy ­eller äy (jämför norskans øy, høy, røyk, drøyma och gløyma) som i Estland ofta har bevarats i en avrundad variant: äi, ei eller ai. Råg­öarna har därför av invånarna kallats Äiana (Öarna). På Dagö har man sagt räik (rök), i Gammal­svenskby häi (hö), på Runö dreim (drömma) och på Ormsö glaim (glömma).

Martin Persson är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.
Stefan Jacobsson är doktorand i nordiska språk vid Uppsala universitet.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.