Svenskan blir enklare – och svårare

Svenskan har sedan medeltiden genomgått stora förändringar och gjort sig av med bland annat kasus och konjunktiv. Det vi har kvar av kasus i dag är genitivformen av substantiv, som markeras med ändelsen -s, till exempel i husets och Pelles. Av konjunktiven återstår i dag huvudsakligen formen vore, som i Jag önskar att jag vore gladare. Men stora medvetna språkreformer är i själva verket sällsynta – i stället förändras språket helt naturligt genom århundradena.

Ur dagens perspektiv kan det verka som att svenskan har gått från höjden av komplexitet till att bli mindre och mindre komplex. Grammatik förenklas, stavning anpassas efter förändringar i talspråket och olika typer av regler och rekommendationer tas bort eller revideras. Är det svenska språket rentav på väg att förfalla?

För att reda ut detta behöver vi först klargöra vad som egentligen menas med komplexitet i ett språk. Är det att språket är svårt att lära sig? Och i så fall – för vem? Svenskans svårighetsgrad skulle uppfattas väldigt olika beroende på modersmålet hos den som ska lära sig det. Den som talar ett närbesläktat språk, som tyska eller engelska, skulle sannolikt se svenska som ett enklare språk än den som talar thailändska eller arabiska eftersom dessa tillhör helt andra språkfamiljer.

Även om man håller sig till historiska jämförelser inom ett språk är det heller inte helt uppenbart vad som är komplext och vad som är enkelt.

– Det är först när vi fokuserar på förändringar inom en och samma del av språket som det går att prata om en förenkling, säger David Håkansson, professor i svenska språket vid Uppsala universitet och nyligen invald i Svenska Akademien.

– Vi ser betydligt färre ordböjningar i dagens svenska jämfört med under medeltiden. På så sätt skulle man kunna tala om att det har blivit åtminstone morfologiskt enklare, fortsätter han.

Spår av dessa språkdrag med mer komplexa morfologiska system – det vill säga böjningssystem – lever kvar än i dag i vissa fasta fraser, som i rättan tid, och i prepositionsuttryck som till sjöss och i blindo. Men förenklingen av morfologin har samtidigt lett till vad som kan ses som en ökad komplexitet i andra delar av språket. Vår syntax – alltså hur ord kombineras till större enheter som fraser och meningar – har blivit, om inte mer komplicerad, så åtminstone mindre flexibel. Det är viktigare att sätta orden på rätt plats i en mening nu än det var på 1500-talet för att förmedla ett visst budskap. I stället för att markera objekten med hjälp av särskilda kasusformer drar vi numera slutsatser om betydelsen i en sats genom ordföljden. För oss är det självklart att Vi gav hunden fisken har en annan betydelse än Vi gav fisken hunden. I fornsvenskan hade samma innebörd förmedlats av bestämda ackusativformen fiskin och bestämda dativformen hundinum, som berättat vem som fick vad.

– Det är inte längre så att vi markerar den grammatiska funktionen med hjälp av ordböjning. Men vi skiljer fortfarande på olika grammatiska funktioner rent syntaktiskt. Man skulle kunna säga att ordens position i en mening numera gör det som kasussystemet gjorde tidigare, säger David Håkansson.

Att medeltidens svenska verkar mer komplicerad har snarast att göra med att det som är främmande för dagens svenskar upplevs som svårt, samtidigt som vi är hemmablinda för den komplexitet vi faktiskt har i språket i dag.

Förutom en mer komplex syntax har flera förändringar skett de senaste århundrandena som säkert skulle förefalla komplicerade eller obegripliga för den som levde på medeltiden. Till exempel har ett generellt subjektstvång introducerats, vilket innebär att vi nu behöver säga det snöar ute – trots att subjektet det saknar betydelse och inte syftar på något. Motsvarande förändring har inte skett exempelvis i isländskan där det går utmärkt att säga úti snjóar (ordagrant ’ute snöar’) utan það, ’det’, som subjekt. Vi har i svenskan också fått skilda ordföljdsmönster i huvudsatser och bisatser.

– Vi säger Jag har inte sett bilen, men Jag vet att jag inte har sett bilen. Ordföljden har inte i huvudsatsen kastas om till inte har i bisatsen. Detta sitter i ryggraden hos svensktalande men det kan vara väldigt svårbegripligt för den som lär sig svenska som andraspråk, säger David Håkansson.

Jämför man med hur andra språk har förändrats morfologiskt sedan medeltiden blir det snabbt tydligt att utvecklingen inte är unik för svenskan. Det berättar Rickard Melkersson, lektor i svenska vid Högskolan i Halmstad.

– Det är troligen inte någon universell regel som gäller för alla världens språk, men när det gäller de västeuropeiska språken finns det en tendens för språken att tappa böjningsformer och ordändelser över tid.

Inom den romanska språkfamiljen, dit spanska, franska och italienska hör, har en avsevärd förenkling av morfologin skett jämfört med latinet. Latinets sex kasus har fallit bort, verbböjningar har reducerats och substantivböjningar har förenklats. Samma sak syns i stort inom den germanska språkfamiljen, där den rekonstruerade urgermanskan var mer böjningsmässigt komplex än dagens tyska, engelska och svenska.

Det är svårare att hitta exempel på språk där utvecklingen har gått åt andra hållet. Men ett tänkbart sådant är swahili, som uppskattningsvis talas av upp till 200 miljoner människor. Det språket har fått ett större antal böjningsmönster och blivit morfologiskt mer komplext. Den nära kontakten med arabiskan under många århundranden har resulterat i att cirka 40 procent av swahili består av arabiska lånord. Lånorden, som burit med sig rotmorfem och böjningsmönster från arabiskan, har i sin tur medfört att morfologin i swahili behövt anpassas och fått en ökad variation.

Men om nu svenska språkets ordböjningar förenklats sedan medeltiden blir nästa fråga: Hur kunde språket bli så komplext i första taget? Hur kom kasussystemet till?

Eftersom det är en utveckling som har skett under en så pass lång tid och för så länge sedan är det förmodligen omöjligt att säga exakt hur ett komplext böjningssystem en gång i tiden kan ha uppstått, menar Rickard Melkersson. Det skulle behövas betydligt fler skriftliga källor än vad som finns tillgängliga för att kunna besvara den frågan.

Men ett sätt som kasus kan uppstå på i teorin är genom det som kallas grammatikalisering. Ett exempel på detta är prepositionen hos som har utvecklats från substantivet hus i fornsvenskan och som över tid alltså har fått en annan funktion, berättar Rickard Melkersson.

– Sedan kan man tänka sig ett scenario där man hela tiden säger hos Kalle. Då skulle hos över en lång tidsperiod kunna förkortas till bara ett s, som slås ihop med Kalle, och bli sKalle. Rätt vad det är har då ett nytt kasus skapats, som uttrycker det som en fristående preposition tidigare gjorde. I nästa steg kan man sedan tänka sig att den nya formen får en vidare användning än vad den ursprungliga prepositionen hade.

Men att kasussystemet eller verbens pluralformer skulle komma tillbaka och göra vårt böjningssystem mer komplext igen, ser Rickard Melkersson som föga troligt.

– Inte i den form som det har varit åtminstone. Skulle något liknande uppstå så kommer det att vara på så pass lång sikt att det svenska språket vid det laget knappt kommer gå att identifiera som svenska längre.

Den här sortens stora språkliga förändringar sker som sagt över lång tid, men mycket kan hända även under en människas livstid. Språkliga normer och konventioner förändras i vissa fall relativt fort, vilket får somliga att reagera över vad som verkar vara en språklig förflackning, bland främst yngre talare. Här handlar det enligt David Håkansson om att man tenderar att se det man själv har lärt sig i skolan som den enda korrekta svenskan.

– Det finns en uppfattning om ett slags guldålder för språket och att avvikelserna sedan dess tolkas som ett slags språkligt förfall. Men då missar man att språket är i ständig förändring. Det som var norm för femtio år sedan behöver inte vara norm nu – och var säkert inte det för hundra år sedan heller.

Till exempel har det blivit alltmer accepterat att använda former och konstruktioner i skriftspråket som tidigare ansetts förbehållna talspråket, vilket i flera fall har medfört en ökad variation i skriftspråket. Meningen Hon är längre än mig är numera accepterad trots invändningar från de som fick lära sig i skolan att det ska vara Hon är längre än jag. Likaså betraktas innan av språkvården numera som preposition i vissa fall, på samma sätt som före – det går alltså bra att säga såväl innan som före frosten, där den tidigare rekommendationen bara var före frosten. Och debatten om att komplettera de och dem med ett enhetligt dom i formell skrift går het. Men enligt Rickard Melkersson är den här sortens förändringar egentligen inte så anmärkningsvärda.

– Vi använder ju redan dom i det talade språket och att skriftspråket närmar sig talspråket tycker jag inte är så konstigt. Dessutom spelar det inte så stor roll vad man kommer fram till i den typen av debatter eftersom en eventuell förändring ändå kommer att vara upp till språkbrukarna.

Det är dock inte bara talspråket som influerar skriftspråket. Skriften har även en påverkan på talet, säger Rickard Melkersson. Vissa ord har i modern tid börjat uttalas mer i enlighet med stavningen än vad som tidigare varit vanligt. Till exempel uttalar många i dag böjningsändelser mer bokstavsnära än tidigare; de kan säga fickor i stället för ficker och jag hoppade i stället för jag hoppa.

Alla dessa förändringar till trots menar ändå språkforskarna att språkets sammanlagda komplexitet håller sig oförändrad. Om en grammatisk norm luckras upp eller försvinner kan man förvänta sig att se kompensatoriska mönster växa fram i andra delar av språket. Svenskan må se annorlunda ut i dag jämfört med medeltidens svenska eller med den du fick lära dig på svensklektionerna. Men den är fortfarande lika enkel – eller komplicerad. Det finns alltså inga skäl till oro över språkets utveckling.

– Det svenska språket kommer inte att förfalla och det finns ingen risk att det blir så förenklat att det inte går att använda. Vi kan fortfarande uttrycka precis samma saker nu som på medeltiden, säger David Håkansson.

Thomas Wederus är frilansjournalist.