Språket som stör MEST

Felaktiga särskrivningar och det könsneutrala pronomenet hen är dom största källorna till irritation i dagens svenska. Hela 22 procent anger särskrivningar respektive hen som den främsta störningsfaktorn. Betydligt färre stör sig på klassiska språkriktighetsfrågor som sammanblandning av de och dem eller var och vart. Det visar en undersökning som Novus har utfört på uppdrag av Språktidningen.

Men skillnaderna mellan olika grupper är stora. Felaktiga särskrivningar retar fler yngre än äldre – trots att unga svenskar i dag ofta pekas ut som dom som har svårast för att hålla rätt på när ord ska skrivas ihop eller isär. I debatten är det också många som ser särskrivningar som ett symtom på ett större samhällsproblem.

– Språkvården har ju länge avrått från särskrivningar. Symboliskt kopplas dessa ofta ihop med oro och brist på kontroll. Dom står för något hotfullt och man tänker sig att det kommer att hända ännu värre saker. Man har känslan av att om man drar ut den här lilla stenen så kommer hela språkbygget att rasa, säger Maria Bylin, språkvårdare på Språkrådet.

Felaktiga särskrivningar har i årtionden varit en av dom mest omdiskuterade språkriktighetsfrågorna. Den debatt vi känner igen i dag börjar i Svenska Dagbladet 1985. Då beskrevs särskrivningar som ett ”nytt och märkligt språkfel”. Bland exemplen märks lever pastej, svensk timme, te sorter, jätte gott och Hötorgs hallen. Diskussionen fortsätter genom artiklar i bland annat Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten. Gemensamt är det uppskruvade tonläget – där fenomenet beskrivs som något som ”härjar” och det talas om en ”epidemi” och en ”farsot”. Och särskrivningar tolkas som tecken på ”förflackning” och ”språkförslumning”.

I debatten är det många som lägger skulden på engelskan, där särskrivning är vanligare än i svenskan. Försämrad undervisning i svenskämnet i skolan samt särskrivningar i reklam och logotyper lyfts också fram som tänkbara orsaker.

När språkvetaren Katharina Hallencreutz studerar elevuppsatser från den här tiden hittar hon inget stöd för att engelskan skulle ligga bakom särskrivningar i svenskan. Eleverna skriver ihop engelska lån som makeup och popcorn – trots att det rör sig om en typ av sammansättningar som inbjuder till skrivningar som make up och pop corn. I stället identifierar hon andra mönster. Det är vanligare att skriva isär sammansättningar med tvåstaviga förled, som väckar klocka och sommar lov, samt förled som utgörs av namn, som Amazon floden.

Forskare talar även om andra möjliga förklaringar. I skolan hade en ny handstil introducerats – och den innebar att färre bokstäver bands ihop och att eleverna därför lyfte pennan oftare. Därmed kunde gränserna mellan ord bli otydligare.

Skrivmaskiner och datorer kan också spela in. Den som ska skriva sötpotatis är kanske van vid att ordet söt för det mesta följs av ett mellanslag. När det går snabbt sitter mellanslaget i fingrarna och hamnar där närmast som en reflex. För den som inte är uppmärksam och inte heller korrekturläser sin text kan resultatet bli söt potatis i stället för sötpotatis.

Katharina Hallencreutz är inne på samma spår. Fler särskriver när å, ä och ö ingår i förleden och dom skriver för hand. Då är det många elever som går tillbaka och sätter ut prickarna innan dom skriver efterleden – och då uppstår särskrivningar som söt potatis.

En annan teori som förs fram av experter rör undervisningsmetoderna i skolan. En utbredd teknik är att lära barn läsa genom att dela upp sammansatta ord, där exempelvis karljohanssvamp i den allra tidigaste inlärningsfasen utläses karl johans svamp. Enligt det här resonemanget är det vissa elever som inte utvecklar den språkmedvetenhet som krävs för att ta steget bort från lästräningens grundläggande metoder. Därför särskriver dom karl johans svamp.

En annan teori, som relativt nyligen har dykt upp i debatten, ger rättstavningsprogrammen i datorer och mobiler skulden. Skälet är att programmen bara identifierar vanliga sammansättningar. Men dom känner inte igen korrekt bildade sammansättningar som inte finns inprogrammerade. En konsekvens skulle alltså vara att vissa användare tror att det är korrekt att skriva matt säljare i stället för mattsäljare. (Se även sidan 72.)

Trots dom dramatiska beskrivningarna i våra dagar är varken särskrivningar eller debatten om dessa något nytt. I landskapslagarna – dom äldsta bevarade texterna på svenska som nedtecknades på 1200-talet – kryllade det av särskrivningar. Även i Gustav Vasas bibel, som utkom 1541, fanns mängder av särskrivningar även om hopskrivning var vanligare. En av översättarna var sannolikt Olaus Petri, som vid den här tiden bland annat skrev om affgudha dyrkan i stället för – med moderniserad stavning – avgudadyrkan och bonda kyrkian i stället för bondekyrkan.   

Under 1800-talet blev skriftspråket gradvis mer enhetligt och normerat. Särskrivningar uppfattades allt oftare som direkt felaktiga. I 1884 års upplaga av Nordisk familjebok talades det om en ”oriktig tendens att isärskrifva sammansatta ord”. Två år senare tog Nils Linder upp särskrivningar i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift. Han hävdade att ”särskrifningen drifvits till en beklaglig ytterlighet” och nämnde ”orimligheter” som biljett kontor, grof smed, lama sjalar, knapp handel, rak salong och universitets stad.

Ett skäl till att Svenska Akademien och olika språkvetare strävade efter att normera skriften var att ordning vid den här tiden sågs som vackert i sig. Maria Bylin känner igen vissa av argumenten från dagens debatt.

– Man associerar språkutvecklingen till nationen och samhället. Så som det går för språket kommer det att gå för samhället, säger hon.

När debatten om särskrivningar tog fart under 1980-talet varnades även för risken för missförstånd. Exempel som sjuk sköterska, stekt kyckling lever och röd hårig flicka förekom flitigt i medierna. Med åren har det här argumentet tonats ner. Forskning visar att särskrivningar sällan skapar förvirring eftersom sammanhanget hjälper till med tolkningen.

– I dag orsakar dom nog mer munterhet än missförstånd. Och om det blir verkliga missförstånd är dom oftast små. Små kakor och småkakor är olika saker men svenskan går inte under för det, säger Maria Bylin.

När debatten om det könsneutrala pronomenet hen kulminerade 2012 hade frågan ideologiska dimensioner. Många av dom som omfamnade hen såg ett pronomen som kunde bidra till ett mer inkluderande och jämställt språk. Hen etablerade sig dessutom snabbt som ett alternativ till ord som vederbörande och konstruktioner som han eller hon. Motståndare vände sig ofta mot vad dom såg som ett politiskt laddat ord. Hen utmålades i dessa kretsar ibland som ett verktyg för att utradera skillnaderna mellan könen. Och på samma sätt som många feminister gjorde en poäng av att använda hen var det många motståndare som deklarerade att dom aldrig skulle säga hen.

I dag debatteras inte längre hen i medierna. Ett avgörande steg var införandet i Svenska Akademiens ordlista 2015. Då blev det svårare för kritiker att hävda att pronomenet inte var etablerat eller vedertaget.

Ändå är hen en lika vanlig källa till irritation som särskrivningar. 22 procent uppger att hen är svenskans främsta störningsfaktor.

– Att hen ligger så högt är en överraskning. På Språkrådet har vi gjort bedömningen att den diskussionen är död, säger Maria Bylin.

Hen är något av en vattendelare. Maria Bylin tror att det är anledningen till att språkvården inte längre får så många frågor om ordet. Många av dom som kontaktar Språkrådet är yrkesverksamma i storstäderna som har pluggat på universitet eller högskola. Där är attityderna till hen i allmänhet positiva. Det är betydligt fler som har grundskola eller gymnasium som högsta utbildning och som bor på landsbygden som stör sig på ordet. Irritationen är även mer utbredd bland pensionärer.

Lena Lind Palicki, lektor i svenska vid Stockholms universitet, anser att det här mönstret är typiskt för hur språkförändring går till. Den börjar i ett centrum, som Stockholm, och når därefter andra storstäder, som Göteborg och Malmö, innan den kommer till mindre orter – ett fenomen som kallas centrumhoppning.

– Det finns fortfarande dom som aldrig skulle ta hen i sin mun och det finns andra som tycker att det är fullt etablerat. För mig är det i praktiken ett bevis på att hen befinner sig i ett förändringsstadium, säger hon.

Pronomenet är alltjämt politiskt laddat. Hela 50 procent av Sverigedemokraternas väljare svarar att hen är den främsta källan till irritation. Men bland personer som sympatiserar med Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet är det bara 5 till 7 procent som rankar hen som det största störningsmomentet. Och det resultatet överraskar inte Torbjörn Sjöström, vd på Novus.

– Att hen skulle störa Sverigedemokraternas sympatisörer mer än andra är inte förvånande. Man söker sig till partiet för att man vill ha det som det var förr. Ett nytt ord som är könsneutralt symboliserar mycket av den utveckling man vänder sig mot, säger han.

När hen-debatten var som mest intensiv för tio år sedan fanns tydliga politiska skiljelinjer. Karin Milles, professor i svenska vid Södertörns högskola, har studerat hur pronomenet fick olika laddning i olika läger.

– För sverigedemokrater blev det tidigt en symbolfråga att vara emot hen. Dom såg hen som ett uttryck för en ideologi som dom inte sympatiserade med. Motståndet var ett sätt att markera mot feministiska eller normkritiska initiativ. Därför blev hen också en symbolfråga för dom som ville ta avstånd från Sverigedemokraterna och som gjorde en poäng av att använda ordet, säger hon.

Den ideologiska laddningen har inte försvunnit under det senaste årtiondet. Däremot har den till viss del förändrats. Den kanadensiska psykologen Jordan B. Peterson, som har skrivit en rad kontroversiella bästsäljare, har till exempel deklarerat att han inte kommer att använda könsneutrala pronomen när han möter personer som önskar det. Hans inflytande över debatten har bidragit till att göra valet av pronomen till en principfråga även i Sverige.

– Hen har blivit en del av en större diskussion om konflikten mellan vårt krav på yttrandefrihet och individens rätt att benämna sig själv. Högerpopulister och sverigedemokrater anför oftare att dom ska få säga vad dom vill medan andra anser att olika grupper ska få benämna sig själva och att andra ska respektera det, säger Karin Milles.

Sverigedemokraternas sympatisörer sticker ut på flera sätt. Inte en enda uppger att bruket av ord som indian, eskimå, zigenare och lapp – som språkvården i dag stämplar som nedsättande – är särskilt besvärande. Men 19 procent av dom som röstar på Vänsterpartiet och Miljöpartiet svarar att det är den främsta orsaken till irritation.

Den här tendensen märks även i en undersökning som Språkrådet gjorde förra året. Den visar att Sverigedemokraternas väljare sällan är bekymrade över hur dom ska benämna olika personer och grupper – och dom tycker inte heller att sådana frågor är särskilt viktiga.

I Norrland är det fler som stör sig på ord som indian, eskimå, zigenare och lapp. Maria Bylin tror att förklaringen är att kunskapen om och närheten till samer är större där – och följaktligen är det fler som känner till att lapp i regel betraktas som negativt laddat medan same ses som neutralt.

Benämningar på minoriteter är något som engagerar många unga. I åldersgruppen 18 till 29 år säger hela 20 procent att användning av indian, eskimå, zigenare och lapp skapar mest irritation. Bland dom som har fyllt 65 år är det bara 1 procent som gör samma bedömning.

– Ifrågasättandet av benämningar har främst snappats upp av unga människor. Men om du är en äldre person som har lärt dig dom här orden tidigt så är benägenheten för att ändra dig mycket mindre än om du är ung och redan från början har fått höra olika benämningar – som dessutom har problematiserats, säger Lena Lind Palicki.

Gapet mellan generationer förvånar heller inte Maria Bylin. Undervisningen i skolan har förändrats. Dagens elever uppmanas i större utsträckning att tänka kritiskt. Och det påverkar attityderna till språket.

– Äldre människor är ofta upplärda i en tradition av att man i skolan lär sig vad som är rätt och fel och så håller man fast vid det.

Som exempel på attitydskillnader nämner hon konstruktionen kommer att, där språkvården numera anser att det går att utelämna att. Det går alltså utmärkt att skriva vi kommer åka. Många av dom som har skolats in i traditionen att det bör heta vi kommer att åka saknar att. Maria Bylins erfarenhet är att dom flesta förlikar sig med att språkvårdens rekommendation har ändrats och att det finns två parallella varianter.

Ord som indian, eskimå, zigenare och lapp har i synnerhet för yngre en annan laddning än ett utelämnat att. Det är ord som döms ut som nedlåtande, rasistiska, fördomsfulla eller föråldrade. Därför kan dom skapa en annan typ av irritation.

– Äldres språksyn bygger ofta på en tanke om en stabil grammatik och logik i språket. Man har stor tilltro till den egna tidens svenskundervisning och låg tilltro till dagens. Många yngres språksyn handlar om idén att språket påverkar tänkesätt och relationer. Därför kräver man att äldre ska börja använda andra ord än indian och lapp. Äldre slår tillbaka utifrån synen att språket är ett system – och om vi ändrar dom här orden behöver vi ändra indianlax och lappuggla också för annars är systemet inte förutsägbart. För yngre är det sällan ett problem eftersom man ser på språket på ett annat sätt.

Klassiska språkriktighetsfrågor som sammanblandning av de och dem samt var och vart väcker inte lika starka känslor. I synnerhet bland yngre är det få som stör sig på felaktig användning av de och dem. I Norrland är det ingen som tycker att felaktigt bruk av var och vart är mest bekymmersamt – vilket kan bero på att formen vars, som används i bägge betydelserna, är mycket vanlig i norrländska dialekter.

Onödiga engelska lånord är en annan fråga som delar generationerna. Bland svenskar som har fyllt 65 år är det 29 procent som svarar att engelska lånord är den främsta källan till irritation. I övriga åldersgrupper är det betydligt färre som stör sig på engelska lån.

– Ett skäl är att man uppfattar intresset för engelska som nedvärderande av det svenska, säger Maria Bylin.

Enligt Lena Lind Palicki handlar det även om begriplighet. Irritationen är dessutom mer utbredd bland äldre som enbart har grundskola som utbildning.

– Då är man antagligen sämre på engelska och då blir det ett demokratiskt problem med engelska lån som kan vara svårbegripliga för många.

Språkriktighetsfrågor som de eller dem, var eller vart samt felaktiga särskrivningar har alla diskuterats i över hundra år. Lena Lind Palicki anar att undersökningen pekar mot att var och vart håller på att förlora sitt symbolvärde. I valet mellan de och dem får enhetsformen dom allt fler förespråkare. Och om Novus skulle ställa samma fråga om tjugo år tror Lena Lind Palicki att hen skulle vara mer accepterat. Hon tror heller inte att ungdomar kommer att utveckla irritation mot engelska lån.

– Olika generationer kan ha olika käpphästar. En del verkar närmast vara ständiga, som särskrivningar. Men irritationen över engelska lånord kan nog ha gått ur tiden om tjugo år. Dagens unga kommer inte att börja irritera sig på samma sak som dagens äldre, utan dom kommer säkert att göra symbolfrågor av sådant som dom tragglar i skolan i dag.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.