Språket som håller släkten på plats

En, två – och kanske tre. Så många siffror finner forskarna hos de folk som inte bedriver handel. För räknesystem hör samman med handel, brukar man säga.

Aboriginerna i Australien bedrev traditionellt inte handel. Australiens urinvånare hade också världens kanske minst utvecklade materiella kultur, vad gäller olika typer av redskap och liknande. I gengäld har man i språket världens i särklass mest invecklade system för att referera till personer och ange släktskap.

Ngarla är ett av Australiens aboriginspråk, och liksom många aboriginspråk för det en tynande tillvaro. Ngarla har talats vid kusten nära Port Hedland i Western Australia, och även om släktskapssystemen i det området brukar räknas som de minst invecklade i hela Australien, så finns ändå en förvirrande mängd termer.

En mening på ngarla lyder: Wurrangkurakurrungura nganarna ngayinyu, vilket förenklat skulle kunna översättas med: ’Vi sov på den plats där det finns många eukalyptusträd’. I denna enda mening finns en stor mängd kulturell information inbakad.

Det andra ordet i meningen, nganarna, skulle på svenska nog översättas med ’vi’. Men pronomenet nganarna innehåller så mycket mer. Det betyder ’jag och några andra, men inte dig som jag pratar med’. Det är ett så kallat exkluderande vi.

Det finns totalt fyra vi-pronomen i ngarla, och de används bland annat beroende på om talaren räknar in den som han eller hon pratar med (inkluderande) eller inte (exkluderande).

Även om man på ngarla inte kan säga att man har ’sju barn’ – helt enkelt för att det alltså inte finns något ord för ’sju’ – så finns ett antal termer för olika barn i en syskonskara, som murrkangunya, ’förstfött barn’, kartapalkuranya, ’barn i mitten av syskonskaran’, och nyirtingunya, ’yngsta barn’.

Man finner också så kallade reciproka släktskapstermer, som människor i en viss typ av släktskapsrelation använder om varandra. Bland dem finns maarli, som används i betydelserna ’farfar’ och ’sonson/sondotter’, och yaru, med betydelserna ’mammas äldre syster’ och ’yngre systers dotter/son’.

Det finns också en uppsjö termer som betecknar två eller tre specifika släktingar, exempelvis kurntakarra, ’en persons make eller maka plus en son eller dotter’, kalyarra, ’en persons systers son och dennes son’, och nyukuninykarra, ’ett gift par plus en bror eller syster till någon av dem’.

Vill man prata om två av sina barn, benämner man dem tillsammans kurtaninykarra. Tilltalar man två av sina söner direkt kallar man dem i stället kurtarra.

På liknande sätt skulle en kvinna, när hon pratar med sina barn, benämna sin man nyinurrumara, medan barnen själva till vardags skulle kalla honom mama, som här betyder ’pappa’(!), eller formellt nganurrumara. Men när barnen pratar med andra om sin far, skulle de kalla honom malya. Och så vidare.

I aboriginsamhället förväntas man bete sig på ett visst sätt mot varandra, beroende på släktskapsrelation. Det är därför det är viktigt att mycket exakt kunna referera till person och beskriva släktskapsbandet. Och det är därför släktskapstermerna är så många och invecklade.

Tanken i jägar- och samlartillvaron var att alla i en grupp skulle ha rättigheter och skyldigheter gentemot varandra. På så sätt skulle alla klara av att överleva.

Vissa släktband ansågs viktigare än andra. En man var till exempel skyldig att utföra tjänster åt sin pappa, dennes bröder och sina egna äldre bröder. Andra släktband ansågs i stället farliga. Ett exempel på en sådant var det mellan svärson och svärmor. Vid kusten i Western Australia löste man svärmorsproblem genom att svärson och svärmor efter bröllopet inte fick tala med varandra direkt. De fick bara samtala genom en tredje part, som förmedlade budskap dem emellan.

I andra delar av Australien fanns i stället det som brukar kallas för undvikandestil, en speciell språkstil som man var skyldig att använda om en ”farlig” släkting – såsom svärmor – fanns i närheten. Ofta har undvikandestilen ett ordförråd som avviker kraftigt från det som återfinns i den ”vanliga” samtalsstilen.

Släktskapssystemen fungerade vanligtvis mycket bra. De barn som tilläts leva, levde ofta till hög ålder. För att hålla nere befolkningen, lämnade man dock regelmässigt barn ute i bushen. Detta var viktigt för sådana jägar- och samlarfolk, som hade ett begränsat territorium att finna mat på.

Ngayinyu, det tredje ordet i meningen Wurrangkurakurrungura nganarna ngayinyu, betyder ’sov’, i dåtid. Men man kan också översätta det med ’kamperade’, ’befann sig’ eller liknande. Traditionellt rörde sig aboriginerna runt i det som var stammens territorium, och under olika tider på året ’sov’ man, det vill säga uppehöll man sig, på olika platser.

Att uttrycka begreppen ’hem’ och ’bo’ på aboriginspråk är ofta aningen besvärligt, eftersom aboriginerna traditionellt inte har bott på en bestämd plats. Därför har de heller inte talat om ’hem’ och ’hemma’ som en viss plats. Vill man på ngarla fråga ’Var bor du?’ frågar man bokstavligt ’Var sover du?’. Vill man säga ’Jag ska gå hem’, så får man använda sig av en omskrivning: ngaya yanangkayan nganungakarni jurntikarni mayakarni, som bokstavligen betyder ’Jag ska gå till mitt hus’.

Här kan också nämnas att man inte ansåg att marken tillhörde människorna. Stammens territorium var den plats där förfäderna i drömtiden skapat stammens mänskliga förfäder, och därmed tillhörde människorna snarast marken. Mer traditionellt sinnade aboriginer är ännu i dag ofta ovilliga att bege sig från det område där deras mänskliga förfäder skapades. Att sova på olika ställen är helt okej, men att resa bort? Nej, absolut inte!

Många av de platser som aboriginerna kom till var namngivna, men alla hade naturligtvis inte specifika namn. Ordet Wurrangkurakurrungura, alltså det första ordet i vår ngarla-mening, är späckat med information. Det betyder ungefär ’den plats där det finns många eukalyptusträd’. Ändelsen -kurru markerar plural – det är fråga om flera träd – men den innehåller också andra upplysningar: det man talar om är ett antal enheter som är utspridda. På engelska kallas en sådan distinktion för distributed plural. Den sista delen av ordet, -ngura, markerar det som kallas lokativkasus, och det motsvaras på svenska av ’den plats där’.

Att i ett enda ord kunna beskriva en plats så att lyssnaren kan se den framför sig, och kanske också identifiera den, är naturligtvis väldigt praktiskt. Speciellt när man i princip alltid befinner sig utomhus.

Människors livsbetingelser är ju olika i olika delar av världen, och därför har också olika kulturer utvecklats. Och hur man uttrycker saker och ting speglar ens kultur. I slutändan säger det också något om vad det innebär att vara människa.

Torbjörn Westerlund är filosofie doktor i lingvistik och lektor vid Uppsala universitet.

Mer om ngarla: ”När engelskan kom till Australien”, Språktidningen 1/10.