När engelskan kom till Australien

Ngarla är ett av Australiens många aboriginfolk. Traditionellt har ngarla levt längs Indiska oceanens kust i den nordvästra delen av landet. Leta upp Port Hedland på kartan. Alldeles norr om denna moderna hamnstad har ngarla traditionellt haft sitt territorium.

Enligt uppgifter från 1886 hade ngarlaspråket "flera hundra talare". I dag återstår endast fyra äldre personer som talar det flytande. En av dem är Alexander Brown, vars traditionella ngarlanamn är Nyapiri.

Nyapiri växte upp strax norr om Port Hedland, och begav sig i de sena tonåren söderut för att söka jobb. När han efter många års bortovaro kom hem, upptäckte han att hans modersmål inte längre lärdes ut till barnen. Detta gjorde honom bedrövad. Samtidigt blev han mycket angelägen om att få språket dokumenterat, så att kommande generationer skulle få möjlighet att lära sig det. Så här säger han:

- Palakarni jilyakarrangu miranukarriyanmaraya wangkarra ngarlarra. Mirta nyinpa miranu para nyinungarra wangkarra mirta nyinpa miranu nganakapu nyinpa.

('Barnen borde lära sig ngarlaspråket. Om du inte kan ditt eget språk vet du inte vem du är.')

Som de flesta andra aboriginspråk är ngarlaspråket agglutinerande. Det innebär att man i stor utsträckning använder sig av böjningar, små språkliga enheter som fogas till ordets grundform, för att ange sådant som flertal, tidpunkt, plats etcetera. På så sätt bildas mycket långa ord i språket, där svenskan i stället skulle ha flera ord. Enheten miranukarriyanmaraya i uttalandet ovan, kan tjäna som exempel på detta. Denna kombination av 21 bokstäver kan delas upp på följande sätt: miranu-karri-yan-mara-ya. De olika delarna uttrycker att tre eller flera personer (-ya) borde (-mara) befinna sig i en process (-yan) av att inhämta kunskap (miranu-karri).

Många språk i världen har tydlig grundläggande ordföljd. I svenska kommer subjektet vanligen före verbet, och verbet kommer i sin tur före objektet, som i Kalle sparkar bollen (Kalle är subjekt, sparkar verb och bollen objekt).

Så är det inte i de flesta aboriginspråk. Här finner man i stället en väldigt fri ordföljd. I följande ngarlamening kommer objektet (yukurru palakarni, 'den här hunden') före subjektet (partangku yukurrulu, 'en annan hund'). Sist kommer verbet (pajamarnu, 'slogs'): Yukurru palakarni partangku yukurrulu pajamarnu ('En annan hund slogs med den här hunden'). Man skulle dock kunna tänka sig att kombinera satsens tre delar på vilket annat sätt som helst, eftersom man tydligt markerar vad som är subjekt med hjälp av ändelserna nkgu och lu (parta-ngku yukurru-lu).

Den nordvästra delen av Australien öppnades för europeisk kolonisation 1861. Innan dess var ursprungsbefolkningens kontakt med "den vite mannen" mycket sporadisk. Vissa upptäcktsresande verkar dock ha stannat till. Det faktum att 'havssköldpadda' heter jajaruga på några av regionens aboriginspråk (däribland ngarla), visar att en portugisisk expedition på väg till Sumatra år 1529 kan ha ha stannat till i området ('sköldpadda' heter tartaruga på portugisiska). Lingvisten och antropologen Carl Georg von Brandenstein har argumenterat för detta.

När området väl hade öppnats för kolonisation mötte aboriginerna en helt ny verklighet som innehöll många nya företeelser. Först ut verkar tidigare okända djurarter ha varit. För en del av dessa skapade ngarlafolket ljudhärmande namn. Hästen kallas för ngurrupaya (det var så man tyckte att dess gnäggning lät), och 'katt' fick heta ngawungawu (om man säger det snabbt låter det nästan som mjau-mjau).

När det gäller benämningen av boskap kan man misstänka att det har att göra med djurens avföring, snarare än själva djuren. På ngarlaspråket heter 'boskap' nämligen karlajangu, en sammansättning av karla och jangu vilket kan översättas med 'har diarré'.

Benämningar på nya företeelser spreds i vissa fall från folk till folk, över stora delar av den australiska kontinenten. Ibland lyckades till och med de nya orden hinna före de ting som de var tänkta att beteckna. Ett sådant ord är jilaman, vilket betyder 'gevär' på ngarla och många andra aboriginspråk. Först kom ordet - sedan geväret.

I allmänhet är det ju vanligt att man lånar ord för nya företeelser från den kultur de tillhör. Australiens aboriginer utgör inget undantag. De som introducerade nyheter för aboriginerna talade engelska. Följaktligen har dessa tagit över många engelska uttryck. På ngarla talar man exempelvis om tawn, 'samhälle'; mutukaa, 'bil' (från motor car); och kampyuta, 'dator'.

Nya ord anpassas ofta efter det ljudsystem som finns i det inlånande språket, och därför kan det ibland vara svårt att uppfatta att vissa ord faktiskt är lånord. Så är det till exempel säkert inte självklart för alla att finskans ranta kommer från svenskans strand (i finska vill man undvika flera konsonantljud efter varandra i början av ord), eller att ngarlaspråkets jauja kommer från engelskans trouser (dock med australisk-engelskt uttal: /trousa/).

I de australiska språken har man betydligt färre språkljud att tillgå än i engelska. Detta ställer till problem titt som tätt. En äldre aboriginsk dam i Port Hedland-regionen beställde till exempel en priji, och fick den levererad och installerad. Hon kom dock snabbt fram till att det var en väldigt märklig priji hon hade fått. Det första hon lade in var nämligen en kyckling, och när hon några timmar senare skulle ta ut den igen var den stenhård. Hur det hade gått till förstod hon inte alls.

När orden fridge och freezer ('kylskåp' respektive 'frys') lånas in i ett aboriginspråk blir det problem eftersom f inte är vanligt förekommande i Australiens inhemska språk. Det inledande ljudet förvandlas därför normalt sett till p, ett ljud som finns i alla aboriginspråk, och som också uttalas på ungefär samma ställe i munnen som f. Engelskans r, som uttalas med bakåtböjd tungspets, brukar dock finnas, liksom vokalen i. Nu uttalas dock ee i freezer som långt i, och lång vokal är något som inte förekommer speciellt frekvent i Australiens språk. Både fridge och freezer får i sina aboriginska varianter därför kort i-ljud. Dg i fridge är en ljudkombination som fungerar bra i de flesta språk, men detsamma kan inte sägas om z i freezer. Z i det senare ordet brukar faktiskt förvandlas till just dg, eftersom denna ljudkombination, precis som i fallet med f och p, uttalas på samma ställe i munnen som engelskans variant. Ni kan se vartåt det barkar, eller hur? Resultatet blir att fridge och freezer uttalas på exakt samma sätt, nämligen som priji.

Alla aboriginspråk påverkas i dag så pass kraftigt av engelskan att det inom vissa språk går att se stora förändringar i varje ny generation talare. Folkgrupper som av olika anledningar förlorar möjligheten att upprätthålla sitt traditionella försörjningssätt brukar även förlora sitt språk. Detta kan man i dag se hos många tidigare naturfolk runt om i världen, också hos majoriteten av aboriginfolken i Australien. Språkforskare brukar räkna med att det talades mellan 200 och 250 olika språk på kontinenten år 1787, det år då den första europeiska kolonin - Sydney - grundades. De sista aboriginfolk som förde ett traditionellt, nomadiskt liv flyttade till fasta bosättningar under 1950- och 60-talen. I dag är hälften av alla aboriginspråk utdöda. Större delen av de kvarvarande språken förväntas också försvinna.

Ett stort problem för de traditionella språkens överlevnad är att de flesta aboriginer nu bor i städer. Det bildas ofta "aboriginska stadsdelar", där olika aboriginfolk bor sida vid sida. Detta har lett till att det för många yngre aboriginer inte längre är folkgruppstillhörigheten som är den viktigaste identitetsmarkören. De identifierar sig i stället kort och gott som blackfellas (det vill säga som aboriginer; ordet blackfella är en sammansättning av black, 'svart', och fellow, ungefär 'kompis'), ett uttryck som i Australien ofta är en motsats till whitefellas, 'de vita'.

I städerna är engelska också det dominerande språket, och aboriginer som har växt upp i städer runt om i landet under det senaste århundradet har också successivt övergått från att tala traditionellt aboriginspråk till att huvudsakligen kommunicera på engelska. Detta är precis vad som har hänt med ngarlaspråket.

I området runt Port Hedland började tillbakagången av de traditionella språken under 1940-talet, ungefär då Nyapiri, eller Alexander Brown, bestämde sig för att åka hemifrån. Vid denna tid gjorde aboriginer från olika folkgrupper gemensam sak och gick ut i strejk. Protesten gällde de förhållanden som de tvingades leva och arbeta under på de vitas boskapsstationer. Eftersom de olika aboriginfolken befann sig på olika boskapsstationer, och eftersom varje aboriginfolk hade ett eget språk behövdes ett lingua franca, ett gemensamt kommunikationsspråk. Det språk som kom att få denna roll heter nyangumarta, som fram till denna tid hade talats av ett folk norr om ngarlafolkets område.

Under följande årtionden kom nyangumarta i stor utsträckning att slå ut övriga aboriginspråk: de uppväxande aboriginerna lärde sig bara tala nyangumarta. Och i dag kan man se att ytterligare ett språkbyte är på gång. Unga aboriginer övergår från nyangumarta till engelska.

Det görs dock försök att hålla de traditionella språken vid liv i området runt Port Hedland, bland annat på ett antal skolor. Där lärs grunderna i aboriginspråk ut till eleverna. Där finns också ett språkinstitut som har den australiska regeringens uppdrag att studera språken i regionen och att uppmuntra folk att använda dessa. Liknande språkinstitut grundades på flera olika platser i Australien under 1980-talet. Många yngre medlemmar av ngarlafolket, bland dem Nyapiris syskons barn och barnbarn, kan också både ord och fraser på folkspråket.

Nyapiri hoppas att det även i framtiden ska finnas människor som vill lära sig hans språk. Han är trots sin ålder, 80 år, delaktig i olika språkprojekt. Bland annat har han varit med om att ta fram undervisningsmaterial till traktens skolor. Även om Nyapiri är entusiastisk ser det i dag inte ljust ut för de ursprungliga språken i regionen. Hälften av alla aboriginspråk har redan dött ut. Innan ngarlaspråket möter samma öde behöver det dokumenteras för eftervärlden.