Språket i svallvågorna efter Bounty

Storbritanniens enda kvarvarande koloni i Söderhavet är den lilla ön Pitcairn. Den har bara omkring 50 invånare – de flesta av dem ättlingar till myteristerna från Bounty och deras tahitiska kvinnor. Och de talar ett eget språk.

Text: Anders Källgård

HMS Bounty var ett brittiskt transportfartyg som gick till historien genom ett myteri som ägde rum den 28 april 1789. Bounty och dess befälhavare, kapten William Bligh, hade några år tidigare fått i uppdrag att transportera brödfruktträd från Tahiti till Västindien, där växten skulle acklimatiseras.

I närheten av Tongaöarna gjorde fartygssekonden Fletcher Christian myteri med stöd av 24 underofficerare och matroser. William Bligh och 18 lojala besättningsmän sattes ut i en öppen skeppsbåt, men nådde – efter en färd på 5 800 kilometer – ön Timor.

Av myteristerna återvände 16 man till Tahiti. Men Fletcher Christian och åtta andra slog sig ner på ön Pitcairn 1790, tillsammans med en handfull polynesier – och bildade en brittisk koloni.

Det har skrivits tusentals artiklar och böcker om detta myteri och om denna koloni, men mindre om öbornas fascinerande språk.

Pitkern – som också kallas pitcairnska eller pitcairnesiska – är ett kreolspråk med rötter i det sena 1700-talets sjömansengelska och tahitiska. Redan när myteriet på Bounty ägde rum hade grunden till språket lagts, under Bountys fem månader långa uppehåll vid Tahiti. Den engelska som myteristerna talade kan alltså ha skilt sig på vissa sätt från brittisk standardengelska.

Fletcher Christian hörde till dem som fått vistas i land mer eller mindre permanent, och när den bakbundne kaptenen William Bligh protesterade högljutt under själva myteriet, använde Fletcher Christian ett tahitiskt ord för att tysta honom: Mamu!

Bounty brändes och sänktes när Fletcher Christian nådde den obebodda ön Pitcairn. Till en början verkar kolonisationen av ön ha gått fridfullt till, och man kan föreställa sig hur pitkern växte fram i mötet mellan myteristernas olika former av engelska och polynesiernas tahitiska. Några år senare präglades ön emellertid av konflikter, mord och dryckenskap. År 1800 fanns bara en myterist kvar i livet: John Adams, ensam vuxen man med tio kvinnor och 23 barn.

Myteristernas otillgängliga gömställe avslöjades först 1808, och då förundrades fartygskaptener som besökte ön över den gästvänlighet, harmoni och gudfruktighet som rådde. Några kommenterade myteristättlingarnas språkbruk. En skeppsläkare Ramsay konstaterade 1821 att utvecklingen av pitkern var i full gång bland barnen till de brittiska männen och de tahitiska kvinnorna:

De talar både sin faders och sin moders språk, för de sade att de måste lära sig tahitiska eftersom deras mödrar inte kunde tala engelska. De har ingen aning om grammatik; sålunda talar de som ett barn och utelämnar nästan alltid hjälpverben och ofta participformerna.

En av de ursprungliga bosättarna, den tahitiska kvinnan Teehuteatuaonoa (som också kallades Jenny; sannolikt hade myteristerna svårt att uttala hennes långa namn) påstods tala varken engelska eller tahitiska, utan bara a jumble of both, alltså ’en rörig blandning av båda’.

I mitten av 1800-talet befarades att den lilla ön inte skulle räcka till för den snabbt växande befolkningen, och 1856 överfördes alla 194 öborna till en nedlagd fångkoloni, Norfolk Island, mellan Australien och Nya Kaledonien.

De flesta valde att stanna – och där talas än i dag en variant av pitkern, norfuk. Men några familjer återvände till Pitcairn 1859, och 1864 kom ytterligare några. Pitcairnbornas eget språk fortsatte att utvecklas, men det polynesiska inslaget minskade gradvis.

Det var James Norman Hall – en av författarna till den mycket uppmärksammade romantrilogin om myteriet på Bounty – som under ett kort besök på ön 1933 gav språket ett namn, Pitcairnese, och beskrev det som ”ett slags muntlig stenografi”. I London sågs detta ”slappa” språk sedan länge som ett tecken på allmänt förfall, och i en kolonialrapport från 1938 konstaterades bekymrat att pitkern var i allmänt bruk: ”Det kommer att bli en svår uppgift att utrota det.”

Tack vare en nyzeeländsk lärare, som tjänstgjorde på ön 1948–51, kunde så småningom språkforskaren A.S.C. Ross färdigställa standardverket The Pitcairnese language, som publicerades 1964.

Om två eller fler grupper inte har något gemensamt språk, men ändå måste kommunicera med varandra, kan ett pidginspråk uppstå. Det är en typ av mellanfolkligt ”hjälpspråk”, som typiskt innebär att ordförråd och grammatik är kraftigt förenklade och vanligen plockas från flera olika språk (se även Språktidningen 4/2017). När sedan någon av de kommande generationerna får pidginspråket som modersmål kallas det kreolspråk. Då växer också språket och får samma komplexitet och uttryckspotential som vilket annat modersmål som helst.

När jag som ung engelskstudent besökte Pitcairn 1980, koncentrerade jag mig på ordförrådet i pitkern, som då alltså utvecklats till kreolspråk. Det visade sig snart att många av de pitkernska orden i A.S.C. Ross verk inte användes längre. Endast de äldsta öborna kände igen ord som mamu för ’tyst; håll tyst’, och ingen kallade golven i husen för deck. De hade i stället i allt större utsträckning anammat engelskan. Ändå var det för tidigt att dödförklara detta mustiga och roliga språk.

Jag bestämde mig för att göra en ny förteckning över pitkerns ord, vilka jag definierade som ”ord som används (eller har använts) regelmässigt av Pitcairnbor och som skiljer sig markant från sina motsvarigheter i modern brittisk standardengelska”. Vad beträffar ordens ursprung gjorde jag en grov indelning i tre grupper: ord med engelskt, polynesiskt eller annat ursprung.

Det blev knappt 1 000 ord, varav ungefär två tredjedelar hade engelskt ursprung. De flesta av dessa var engelska ord som fått sin funktion eller betydelse förändrad, vilket är att vänta när ett språk under längre tid talas på en isolerad ö.

Crazy, till exempel, är ju ett engelskt adjektiv, men används i pitkern som ett verb: you crazy me betyder ’du gör mig galen’. Sparrow används med annan betydelse än den vanliga; så kallas den lilla inhemska Pitcairnsångaren Acrocephalus vaughani, antagligen för att myteristerna tyckte att den såg ut som en sparv. Dry-dry, som betyder ’oätlig’, är ytterligare ett exempel på hur engelska ord har skiftat betydelse i pitkern. Reduplikationen, där ett ord eller en stavelse på detta sätt upprepas, är för övrigt vanlig både i polynesiska språk och i kreolspråk.

Bland övriga ord av engelskt ursprung märks en del ålderdomliga uttryck, däribland musket, ’musköt’, som ännu 1980 användes om alla handeldvapen, och typiska sjömansord som heave, ’häva’, i stället för engelskans throw, ’kasta’, och all-hands, ’samtliga ombord på ett fartyg’, i stället för everybody, ’alla’.

Befolkningen på Pitcairn är sjundedagsadventister – de tillhör en ursprungligen amerikansk trosrörelse som betonar Jesus snara återkomst. Därför förekommer också en del ord som hänger samman med sjundedagsadventism. Sabbath betyder till exempel ’lördag’, eftersom sjundedagsadventisterna firar veckans gudstjänst på lördagar. Preparation betyder ’fredag’, den dag då förberedelserna inför gudstjänsten äger rum; sabbaten börjar vid solnedgången på fredagen.

I pitkern finns också en del typiskt amerikanska ord, som candy för ’godis’, och ord från brittiska dialekter, till exempel skotska iwi, som betyder ’liten’, och som bör ha varit lätt för polynesierna att lära sig – ’liten’ heter iti på tahitiska.

Ett ord som kan ha färdats lång väg innan det nådde Pitcairn är mooga. Det har hävdats att detta ursprungligen är det skandinaviska ordet ’mager’; betydelsen är densamma och uttalet ungefär detsamma. Ordet ska ha kommit med vikingarna till Skottland och sedan hamnat i Västindien, varifrån myteristen Edward Young tog med det till Pitcairn.

Knappt en fjärdedel av de 1 000 pitkernord som jag har tittat på visar sig ha polynesiskt ursprung. De flesta av dessa är namn på fiskar och växter, men det är intressant att många andra också har lyckats hålla sig kvar, till exempel hupe för ’snuva’ och ’ili-tona för ’vagel’. Öbornas språk innehåller dessutom en del sammansatta ord med en engelsk och en polynesisk del, som ni’au-basket för en korg tillverkad av kokospalmens blad.

I en tredje etymologisk grupp finns ord med andra rötter än engelska eller polynesiska. Där återfinns dels ord av okänt ursprung, som det mystiska aklen, som betyder ’vi’, ’oss’, dels ord som baseras på egennamn. Att egennamnen har fått en framträdande plats förklaras av att språket är så litet; det har haft så få talare att enskilda individer relativt lätt har kunnat tränga sig in i ordlistorna. Som exempel kan nämnas att ett slags fisk kallas Elwyn’s trousers, eftersom den har samma mönster som de byxor Elwyn Christian, född 1909, råkade bära när den fångades för första gången.

En ordentlig förkylning kallas one fever same as ha cock fer Archie’s, eftersom Archibald Warren, född 1887, en gång för många år sedan hade en tupp som blev rejält förkyld. Och you’s belly gwen burst same as ha dog fer Sophie’s säger man till någon som äter mycket, eftersom Sophie Warren, född Christian, 1889, lär ha haft en hundvalp vars mage verkligen sprack.

I dessa uttryck ser vi även en del av den pitkernska grammatiken: ha cock fer Archie’s och ha dog fer Sophie’s är exempel på originella ägandekonstruktioner. Ha i ha cock och ha dog är bestämd artikel: det handlar om den specifika tuppen och den specifika hunden. Prepositionen fer, ’för’, i fer Archie’s och fer Sophie’s, visar att tuppen och hunden tillhör Archie respektive Sophie – vilket poängteras ytterligare med genitivändelsen ’s.

Ännu ett exempel på hur personnamn smugit sig in är ordet Allen för ’dålig mat’. Det sägs att Allen Christian, född 1879, en gång blev så besviken på middagsmaten att han inledde sin engelsk-pitkernska bordsbön med Where’s the food we’re about to receive i stället för Bless the food we’re about to receive (where’s och bless rimmar på pitkern).

En kuriositet som också säger något om detta lilla språk och om öbornas förhållande till sitt språk, är att en liten grå och oansenlig fisk aldrig har fått något namn på pitkern – den heter därför no name.

En jämförelse mellan min nya ordlista och A.S.C. Ross gamla visar visserligen att jag har hittat ett antal ord som inte har nedtecknats tidigare, men samtidigt styrktes misstankarna om att språket är döende. En del ord har försvunnit helt på bara några decennier, många andra har övergått från öbornas aktiva ordförråd till det passiva. Språket har blivit fattigare.

I slutet av 1900-talet ökade lingvisternas intresse för pidgin- och kreolspråk lavinartat. Dessa språk hade tidigare allmänt ansetts ”sämre” än andra språk – men nu fick de ett erkännande och ett rejält uppsving i forskarvärlden. Ett skäl kan ha varit att den ”förenklade” grammatik som relativt unga pidginspråk uppvisar är sig anmärkningsvärt lik, oberoende av moderspråk.

Sannolikt är det av geografiska skäl som pitkern ändå till stor del har lämnats ifred av kreolforskarna. Och någon har ifrågasatt om språket verkligen är ett kreolspråk.

Tydligt är i alla fall att pitkern har många grammatiska kännetecken som återfinns i flera andra kreolspråk (och i många andra språk än just engelska): avsaknad av obestämd artikel, avsaknad av böjningsformer av substantiv och verb, avsaknad av skillnad mellan adjektiv- och adverbformer och avsaknad av relativa pronomen. Men både pitkern och andra kreolspråk har också många andra grammatiska drag som är lika komplexa som i engelska – och i vilket annat språk som helst.

År 1996 fick jag åter möjlighet att tillbringa några månader på ön. Pitkern var fortfarande på nedgång. Språket bleknade liksom bort, ungefär som man kunde vänta sig, och engelskan tog över. Gamla ord hade försvunnit med gamla människor. Borta var originalen, historieberättarna i sjöofficersuniformer. Myteristernas ättlingar hade fått video och fax. Pitcairn hade blivit mer som resten av världen.

Men det fanns ändå en skillnad beträffande öns språk, jämfört med 1980. Många öbor ville nu försöka bevara det, och kolonialmyndigheternas negativa attityd från 1938 hade via likgiltigheten 1980 ersatts av en klart positiv, rent av entusiastisk, inställning.

En av flera förutsättningar för att bevara pitkern som ett levande språk, bedömde jag, var att det erkändes som ett ”riktigt” språk (skillnaden mellan en dialekt och ett språk är ju politisk snarare än lingvistisk). På ett örådsmöte den 27 mars föreslog jag därför att pitkern skulle förklaras som kolonins officiella språk, vid sidan av engelskan, och att det skulle kallas just pitkern (termen Pitcairnese har aldrig använts av öborna själva).

Jag tyckte att alla öbor borde ges chansen att ha synpunkter på detta innan örådet fattade sitt beslut, men det tyckte inte örådet, utan klubbade alltihop direkt: ”Så kan du säga att det var du som gjorde det.” Det gladde mig förstås att förslaget gick igenom, men glädjen grumlades något av att de flesta av örådets medlemmar tycktes betydligt mer engagerade i nästa fråga på dagordningen: priset på dieselolja.

Innan jag lämnade ön i april beslutade i alla fall skolläraren att ta upp pitkern i sin undervisning, bland annat med hjälp av min ordlista, med titeln Fut yoli noo bin laane aklen?, på svenska: ’Varför har ni inte talat om det för oss?’

Vid mitt senaste besök på ön, 2008, fanns pitkern fortfarande på skolschemat, men språket hade också fått en ny och oväntad roll.

Situationen och stämningen var då helt annorlunda jämfört med tidigare, efter avslöjandet att en majoritet av kolonins män under lång tid förgripit sig på öns småflickor. Det var fruktansvärt. Öbornas relationer var söndertrasade. Deras vardag präglades av skam, ilska och konflikter. Men det fanns, visade det sig, ett samtalsämne som aldrig var fel: pitkern. Språket var något alla öbor hade gemensamt, och hade därmed blivit ett slags verktyg för försoning. Om detta finns mycket att säga, men det får göras på annan plats, för, som det heter på pitkern: Daa’s all fer now.

 

Det här är Pitcairn

Pitcairn är en brittisk koloni i Polynesien, södra Stilla havet. Ögruppen är 50 kvadratkilometer och har 54 invånare (2018). 

Huvudön Pitcairn Island, med huvudorten Adamstown, är 4,5 kvadratkilometer och belägen 2  220 kilometer sydöst om Tahiti. Dessutom ingår de obebodda öarna Henderson, Ducie och Oeno.

Pitcairn Island är världens folkfattigaste territorium med egen författning. Fiske, trädgårdsodling och hantverk är huvudnäringar.

Pitcairn Island är brittisk koloni sedan 1838, men har behållit sina egna lagar, som ursprungligen stiftades av John Adams, den siste överlevande myteristen. Man betalar ingen skatt. Frimärksförsäljning täcker de gemensamma utgifterna.

Källa: Nationalencyklopedin

”Öbornas språk speglar kolonins otroliga historia”

Anders Källgård om tjusningen med öar. Foto: Privat.

Du har ett specialintresse för öar. Varför är de mer intressanta än fastlandet?

– Det beror på deras kringflutenhet, avgränsning och avlägsenhet. Om detta har jag skrivit i flera ö-böcker. Ibland kallar jag mig själv nesofil (’ö-älskare’, efter det grekiska ordet för ’ö’, nesos). Förhoppningsvis slår det inte över i islomani (’ö-galenskap’, efter det latinska ordet för ’ö’, insula).

Varför fastnade du för den isolerade ön Pitcairn?

– Som frimärkssamlande pojke skrev jag till postmästaren på Pitcairn och ville köpa senaste frimärksserien. Efter ett år kom svaret: det gick bra, om han fick moraknivar som betalning. Sedan fortsatte vi brevväxla och byteshandla.

Hur blev du intresserad av Pitcairnbornas språk?

– När jag läste engelska vid Göteborgs universitet insåg jag att öbornas språk speglade kolonins otroliga historia, och dessutom var relativt outforskat. Det gav mig en anledning att resa dit. Det tog drygt en vecka med lastfartyg.