Språken som saknar pynt

Michif är ett märkligt språk som talas av mestiser i North Dakota i USA. De härstammar från kanadensiska pälsjägare och deras in­dianska hustrur. Språket skapades när den första generationens mestiser vägrade välja något av sina föräldrars språk. De skapade då ett blandspråk som saknar motstycke i världen: en märklig hybrid av franska och indianspråket cree.

I michif är de flesta substantiv och adjektiv från franska, medan verben är hämtade från cree. Böjningar och andra komponenter som hör till har följt med från franska respektive cree.

Detta är häpnadsväckande i sig. Men för att komplicera språket ytterligare är det bara nio av tio verb som kommer från cree, och bara nio av tio substantiv har tagits från franska. Resten kommer så att säga från ”fel” språk. Man skulle kanske kunna vänta sig att de fåtaliga franska verben följde cree-grammatiken och att cree-substantiven skulle lyda franska regler. Men icke. De ord som hamnat i fel fålla tar med sig sin ursprungsgrammatik in i blandspråket. Varje komponent har med andra ord kommit komplett med böjningar och allt.

Michiftalaren har därmed alla regler som gäller för franska och alla regler som gäller för cree. Och då är dessutom den creeska grammatiken något som får franskan att blekna. Ändå finns det inget som tyder på att michif skulle ha erbjudit några större problem för dem som lärde sig det.

De flesta nya språk uppstår likt michif i kontakten mellan olika folkgrupper som av olika anledningar inte kan eller vill lära sig varandras språk. De allra enklaste språken bland sådana språk kallas pidgin och uppstår när folk med olika språk handlar med varandra men inte bor ihop.

Ett pidginspråk duger utmärkt till att fråga om priser, pruta och så vidare, men det är mind­re lämpat för att diskutera Guds existens eller universums oändlighet. Förutom att inte vara någons modersmål, kännetecknas pidginspråk bland annat av de nästan helt saknar böjningar. Meningarna är också oftast korta och enkla.

Normalt innehåller en pidgin ett par hundra eller som mest ett par tusen ord, jämfört med flera hundra tusen i ett språk som svenska. Det har också ett fåtal grammatiska regler. En pidgin är därmed både mindre uttrycksfull och mindre komplex än ett vanligt språk.

Man skulle kanske tro att det ena följer av det andra. Men så behöver inte alls vara fallet.

Att skilja på han och hon är en smula mer komplext än att inte göra det, eftersom det kräver ytterligare en specifikation. Så är det inte i finska. Det har bara ett ord: hän. Oregelbundna verb hör också till ett språks komplexitet.

En beskrivning av esperanto behöver bara en regel för verbböjning, medan en beskrivning av svenska måste ha både en regel och därefter dess undantag.

Uttrycksfullhet är något annat. Ordet häst innehåller mer information än däggdjur, och ardenner innehåller ännu mer information.

Ordet mobiltelefon är mer uttrycksfullt än telefon, eftersom det ringar in en mindre grupp av föremål i omvärlden. Men det kan också anses vara mer uttrycksfullt eftersom mobiltelefon innehåller fler språkliga komponenter. Om vi definierar telefon som ’ett redskap med vilket man kan ha ett dubbelriktat samtal med människor på andra platser med hjälp av elektriska impulser’, så har vi inte sagt något om huruvida telefonen är fast eller inte. Det gör vi med ordet mobiltelefon.

För pidginspråken går komplexitet och uttrycksfullhet hand i hand. Talaren som säger kastel (se rutan till vänster) har en sak mindre att hålla reda på än talaren som även måste välja lämplig artikel (ett fängelse eller fängelset).

Men så måste det inte vara. Vi kan krångla till svenskan betydligt utan att för den skull få mer sagt. Rövarspråket är avgjort mer komplext än svenska. Men det innehåller inte några fler möjligheter att beskriva världen än vad som redan finns i svenskan.

Ibland kan det hända att kontakten mellan två folk som kommunicerar med varandra på en pidgin fördjupas. Några ur de två grupperna stannar kvar på marknadsplatsen efter handelssäsongens slut. De etablerar en egen by, gifter sig med varandra och får barn. Kanske blir pidgin det språk som oftast hörs på gatorna, och det blir det språk som den nya generationen växer upp med.

När folk använder pidgin i sitt dagliga liv ställs helt nya krav. Allt måste kunna uttryckas. Därmed genomgår språket en expansion och blir fullfjädrat. Det nya, expanderade språket brukar kallas kreolspråk.

Att ett före detta pidginspråk på detta sätt blir ett folks huvudsakliga, eller rentav enda, språk är tämligen ovanligt. I de allra flesta fall har det skett som ett resultat av omfattande folk­omflyttningar i kölvattnet av europeisk kolo­nialism. Inte minst slavhandeln har givit upphov till ett stort antal kreolspråk. Så talar till exempel folk på Haiti och Jamaica språk med ordförråd som nästan uteslutande kommer från franska respektive engelska, men med grammatiska system ganska olika dessa. Eftersom slavarna kom från flera olika delar av Afrika blev en pidgin som var byggd på de vita herrarnas språk det gemensamma kommunikationsmedlet. När nya generationer växte upp, expanderade pidginspråken till kreoler.

Alla mänskliga språk innehåller ett visst informationsöverflöd, eller redundans, som språkforskarna säger. Meningen ”De tre röda äpplena var goda” innehåller bara sex ord, men talar om för oss inte mindre än sex gånger att det rör sig om mer än ett äpple. Tre säger ju att det är just tre, men som om inte det vore nog, får vi veta att handlar om flera äpplen genom att det heter de snarare än det, och goda och röda i stället för god och röd. Dessutom heter det ju äpple-n-a, där två ändelser på ordet äpple upplyser oss om frukternas flertal.

I svenskan måste vi uttrycka oss på det här sättet. Men det är inte självklart att det är bättre?–?engelska klarar sig alldeles utmärkt utan någon motsvarighet till våra -a i röda och goda.

I just dessa fall har alltså svenska en högre grad av redundans. Men i gengäld innehåller förstås engelska massor av saker som vi inte har. Kanske är det så att alla språk har lika hög grad av redundans. Det är onekligen rimligt, men har inte bevisats.

En sak som antyder att graden av redundans är jämförbar i olika språk är att det finns en tendens för språk med få olika språkljud att ha längre ord än andra språk. Spanska och frans­ka härstammar båda från latin, men medan spanskan har fem vokaler, så har franskan hela sexton. Och mycket riktigt har ett genom­snittligt latinskt ord slipats ner och blivit mycket kortare i franskan än i spanskan.

Det påstås ofta att engelska har otroligt många fler ord än svenska, vilket borde borga för stor uttrycksfullhet. Men för det första är påståendet inte sant och för det andra förväxlar man då språkets faktiska användning med dess potential.

En hel del språk saknar ord för hårddiskkrasch, glidtackling, pappaledighet, panikragg och fullkornsbröd, men det betyder inte att de är mindre uttrycksfulla. När behovet av att uttrycka dessa företeelser uppstår, så gör också orden det. Tänk dig att en amerikansk vän frågar dig vad du gör just nu. Ditt svar skulle kunna vara någonting i stil med ”I am reading an article by someone named Parkvall”. Om en svensk skulle ställa samma fråga, så skulle du förmodligen svara ”Jag läser en artikel av nån som heter Parkvall”.

På engelska har du, genom att använda dig av ing-formen av verbet, sagt att du håller på att läsa artikeln. På svenska skulle ditt svar kunna betyda att du läser artiklar av Parkvall varje dag, en gång i veckan eller närhelst andan faller på. Den tvetydigheten finns inte i engels­ka. Det skulle skapa misstanken att engelska är mer uttrycksfullt än svenska. Men även den svenska läsaren kan givetvis uttryckligen säga att läsandet försiggår här och nu, genom att säga ”Jag är i färd med ...”. Den enda skillnaden är att amerikanen måste, medan svensken får.

Det perfekta språket, kan man tycka, skulle vara tillräckligt komplext för att tillåta oss att säga allt vi vill ha sagt. Samtidigt skulle det helst sakna nycker som tvingar oss att säga sådant som vi inte är intresserade av att säga.

Den komplexitet som jag hittills har beskrivit är sådan att den uttrycker ett stycke information. Men det finns också komplexitet där det är näst intill omöjligt att hävda att den bidrar med någon extra information.
Ett ord som stolen innehåller tre komponenter på svenska: ’stol’, ’bestämd form’ och ’reale’ (även kallat utrum eller n-genus). De två första komponenterna kan vi översätta till engelska som the chair, men den sista komponenten går inte att översätta. Den saknar också informationsvärde.
Det finns ingen bruklig term för denna sorts mer eller mindre meningslösa artefakter i språket. Jag kallar dem för pynt. De fyller ju samma funktion för ett språks kommunikations­duglighet som tvättbjörns­svansen i radio­antennen, de vita däckssidorna och de stora stjärtfenorna fyller för raggar­bilens funktion.

Paradoxalt nog är det inte sällan människors strävan efter enkelhet som ger upphov till det som nu ser ut som pynt. Ett exempel på det är substantivet man i svenska. Det är pyntat med en meningslöst oregelbunden pluralform: män.

Ursprungligen har pluralformen varit helt regelbunden och hette då någonting i stil med mannir. Men mannir råkade ut för något som kallas assimilation, och som finns i alla språk. Det innebär att talorganen lite för tidigt ställer in sig på ljud som i själva verket ska komma lite senare. I mannir är den första vokalen annorlunda än den andra. I snabbt tal kom den senare därför att färga av sig på den förra, vilket skapade formen männir. Det är helt enkelt lättare att säga männir än mannir.

När vi därmed hade formerna en man, flera männir, så blir vi ju som lyssnare på det klara med att det rör sig om flera män redan när talaren har kommit till den första vokalen. Pluraländelsen är överflödig, och slopas. Med andra ord har våra förfäder här genomfört två språkförändringar som var och en kan anses ha gjort livet lite enklare för dem, men som fick en oregelbundenhet, alltså ett extra stycke ganska onödig komplexitet, som slutresultat.

Intressant nog tyder mycket på att allt detta pynt inte är speciellt svårt att tillägna sig för barn som under normala omständigheter lär sig sitt modersmål. Förmodligen är det inte heller under ett samtal svårare att hantera än icke-pyntet för oss som vid späd ålder har lärt oss konsten.
Men som vi alla har erfarenhet av, leder dessa språkliga knepigheter till betydande svårigheter när vi ska lära oss ett andraspråk. Vill man vara lite illvillig kan man fundera på om pyntet kanske i sig har en sorts funktion. Det hjälper oss att hålla koll på vilka som inte hör till vår grupp.

Det visar sig också att språk som under en kort period lärs in av stora grupper utomstående har en tendens att göra sig av med en del av det allra mest meningslösa pyntet, Detta ger mig anledning att återkomma till pidgin- och kreolspråken.

Förfäderna till dem som i dag talar kreol talade inte språket som modersmål, eftersom kreolen en gång varit en pidgin och då ingens modersmål. Pynt kräver tid för att uppstå. Samtidigt expanderar en pidgin till ett fullödigt språk när det blir folks modersmål. Detta leder till antagandet att ett kreolspråks grammatik innehåller allt som måste finnas i ett språk (till skillnad från den ofullkomliga pidgin), men inget av det som kan betecknas som pynt. Alltså det som ett språk kan ha, men inte behöver för att fullgott tjäna sina talares syften.

Något förenklat menar jag därför att alla språk är lika uttrycksfulla, men inte nödvändigtvis lika komplexa. Även om bristen på viss komplexitet kan upplevas som en ofullkomlighet, så föredrar jag att hellre se det som att detta gör ett kreolspråk mer effektivt än ett äldre språk, som till exempel svenska. Man får ju trots allt lika mycket sagt med mindre medel.
Det är i mina ögon högst tvivelaktig att hävda att alla språk är lika komplexa. Kreoler kan ju antas belysa vad människor verkar tycka att ett språk behöver för att fylla sin kommunikativa uppgift på ett tillfredsställande sätt. I jämförelse med äldre språk illustrerar de alldeles ypperligt vad ett språk inte behöver för detta syfte.