Språk under akut HOT

Längdskidåkaren Dilnigar Ilhamjan, 20, var en av dem som fick tända elden under invigningen av OS i Peking 2022. Hon är uigur. Valet av henne som fackelbärare har tolkats som en politisk symbolhandling av Kina. Regimen fick sola sig i glansen av spelen, men i själva verket har den utsatt uigurerna för brutalt förtryck och förbjudit deras språk. Dilnigar Ilhamjan presenterades inte ens med sitt riktiga namn, utan kallades Dinigeer Yilamujiang.

I nordvästra Kina lever drygt tolv miljoner uigurer i den provins som officiellt kallas för Uiguriska autonoma regionen Xinjiang. Själva föredrar de flesta namnet Östturkestan, vilket är förbjudet i Kina.

Långt över en miljon uigurer har spärrats in i så kallade omskolningsläger – bara för att de är uigurer. Dessa är i princip koncentrationsläger. Barn har skilts från sina familjer och hamnat på barnhem, medan deras föräldrar sitter i lägren.

På barnhemmen, i skolor och i omskolningslägren är det förbjudet att tala uiguriska, och de som gör detta utsätts för fysisk och psykisk bestraffning. Utanför lägren lever uigurerna i ett skräcksamhälle präglat av en massiv kontrollapparat. I medierna har det skrivits en hel del om behandlingen av uigurerna, men inte lika mycket om uiguriskans utsatta situation. Språket befinner sig under akut hot i Kina.

I Xinjiang var uiguriskan tills nyligen det förhärskande språket i basarer, byar, skolor och i många sociala och officiella sammanhang. Få uigurer behärskade kinesiska.

Uiguriskan är ett turkspråk, vars utveckling till skriftspråk i hög grad har präglats av områdets turbulenta historia. Mellan 1930- och 80-talet bytte uiguriskan till exempel skriftspråk flera gånger. Språket skrevs länge med en persisk-arabisk skrift som baserades på ett medeltida skriftspråk: tjagataiska, som användes av turkisktalande folk i Centralasien.

När folkspråket uiguriska mer på allvar började skrivas ner på 1920-talet, ersattes den persisk-arabiska skriften av en modifierad version, där överflödiga bokstäver hade tagits bort, medan markeringar för vokaler hade lagts till. Denna skrift var den vanliga i provinsen mellan 1934 och 1954.

På 1950-talet användes under några år kyrillisk skrift även i Kina. Den kyrilliska skriften hade utvecklats för uiguriskan i Sovjetunionen. Men efter brytningen mellan Kina och Sovjetunionen var det politiskt olämpligt att ha kvar var det kyrilliska skriftspråket.

1958 ersättes det därför av en typ av latinsk skrift kallad yengi yeziq, ’den nya skriften’. Denna skrift användes med vissa tillägg i undervisning och tryck fram till 1978. För uiguriskan visade sig skriften dock ha en rad tillkortakommanden och den skapade dessutom distans till det tidigare skriftspråket.

Av den anledningen återinfördes persisk-arabisk skrift, kallad kona yeziq, ’den gamla skriften’. Från 1984 fick den ytterligare markeringar för två uiguriska vokaler. Därmed representerades alla uiguriska vokalljud med ett tecken eller markering i skriftspråket. Men detta ledde till att människor som utbildats med det latinska skriftspråket i praktiken blev analfabeter. Kona yeziq har använts fram till i dag. Det finns också ett latinskbaserat alfabet som bland annat används på internet.

Uigurernas moderna historia är också mångskiftande och dramatisk. När kejsardömet störtades 1911 kom provinsen att styras av guvernör Yang Zengxin, mer eller mindre som hans privata kungadöme. Vid en kupp 1928, då Yang mördades, tog Jin Shuren makten, men hans styre ledde till flera muslimska uppror och Jin avsattes. 1933 inrättades den kortlivade republiken Östturkestan under ledning av uiguren Khodja Niaz. Men den kinesiska krigsherren Sheng Shicai var ändå den reella härskaren i provinsen 1933–1944. 1944 utropades den andra självständiga statsbildningen i området kring staden Ghulja.

Fram till 1949 hade Sovjetunionen ekonomiskt inflytande i området, medan banden till den kinesiska centralregimen var brutna.

Samtidigt skedde ett nationellt uppvaknade bland uigurerna och framväxten av ett modernt skriftspråk var viktig i denna process. Svenska missionärer bidrog till utvecklingen av uiguriskans moderna skrift genom översättningar och genom att skapa enhetliga stavningsregler. Det uiguriska språket är uppdelat i en rad dialekter, men skriftspråket baseras på den nordliga tarantji-dialekten.

Redan 1901 startade Svenska missionsförbundet provinsens första tryckeri, som gav ut skolböcker, småskrifter och sånghäften skrivna med den persisk-arabiska skriften. Man översatte också skrifter från svenska till uiguriska, till exempel Selma Lagerlöfs berättelse I templet, som gavs ut 1931.

När Folkets befrielsearmé i oktober 1949 tågade in i Östturkestan införlivades området fullt ut med Kina. Kommunistregimen i Peking kunde därmed snabbt befästa sin makt över området.

Eftersom det var glest befolkat och ekonomiskt underutvecklat uppmuntrade Peking inflyttning av hankineserfrån andra delar av landet. Hankineser är en benämning på ”etniska kineser” – det vill säga majoritetsbefolkningen i Kina. Detta ledde till starka spänningar i samhället. Tidigare var turkisktalande muslimer i absolut majoritet i Östturkestan.

Samtidigt genomfördes omfattande sociala förändringar för lokalbefolkningen. Efter åratal av politisk oreda under Mao Zedong på 1950- och 60-talet, randades nya tider för Kinas många minoritetsgrupper efter hans död 1976. När Deng Xiaoping kom till makten 1978 inleddes en reformpolitik som också möjliggjorde att minoriteterna fick utrymme för sina kulturella och språkliga strävanden.

För uigurerna påbörjades nu en era av kulturell förnyelse och språklig vitalisering – naturligtvis inom de ramar som dikterades av kommunistregimen i Peking.

Mot slutet av 1970-talet fick moskéer, som länge hade varit stängda eller använts som lagerlokaler, öppnas på nytt. Religionsundervisningen återupptogs. Böcker, som tidigare hade bränts för att regimen ansåg att de var kontrarevolutionära, fick tryckas igen. Det gavs ut mängder av böcker, tidskrifter och tidningar på uiguriska – först med ett latinskt alfabet, och från 1980-talet med det nya skriftspråket baserat på persisk-arabiska.

Forskare som tillbringat åratal i förvisning på landsbygden fick nu åter verka. De fick publicera det språkvetenskapliga material som de samlat in decennier tidigare. Och det uiguriska språket blev skyddat i kinesisk lag.

I en lag från 1984 sägs uttryckligen att litteratur, konst, radio, filmer och television skulle tillgängliggöras för landets nationaliteter och i en form som var relevant för dem.

Det är ingen tvekan om att 1980- och 90-talet präglades av ett rejält uppsving för det uiguriska språket och litteraturen, som också hade en blomstringsperiod fram till början av 2000-talet. Bokhandlarna var välförsedda med historiska och nyutgivna böcker, inklusive översättningar från andra språk till uiguriska. Det undervisades i språket på alla nivåer i provinsen. Skriftspråket återfanns också på officiella skyltar.

Under 1980-talet öppnades regionen för turism – och den lokala kulturen blev en väsentlig del för att marknadsföra området. Uiguriska kulturminnesmärken blev viktiga element i besöksnäringen. Den liberala ekonomiska politiken gynnade på olika sätt uigurerna.

Samtidigt skedde en fortsatt omfattande invandring av hankineser, som dramatiskt ändrade den demografiska strukturen i Xinjiang. I dag utgör hankineser drygt hälften av befolkningen och inflyttning uppmuntras alltjämt. Inflyttarna var framgångsrika, medan uigurerna halkade efter ekonomiskt – bland annat på grund av strukturell diskriminering på arbetsmarknaden.

Ett växande missnöje bland uigurerna uppfattades av regimen i Peking som ett hot. Kommunistregimen pekade ut uigurerna som potentiella terrorister. Klimatet hårdnade redan på 1990-talet. Efter 11 september 2001 och USA:s krig mot terrorismen blev det ännu lättare för regimen i Peking att slå ner på uiguriskt missnöje genom att hänvisa till den internationella kampen mot terrorism.

Även det uiguriska språket drabbades. Det togs bort som undervisningsspråk på universitet i provinsen och ersattes av kinesiska. Uiguriska språkforskare och intellektuella försökte inom ramarna för den kinesiska konstitutionen hävda rätten till modersmålet i artiklar och manifestationer, men detta tolkades av myndigheter som utslag för separatism och de fängslades eller belades med yrkesförbud.

När Xi Jinping blev president 2013 ökade förtrycket av uigurerna. I princip har kinesiska staten utmålat en hel folkgrupp som terrorister. 2016 tillsatte Xi Jinping den hårdföra lokala partiledaren Chen Quanguo i Xinjiang. Han förvandlade på kort tid regionen till världens mest utvecklade övervakningssamhälle, som särskilt drabbade uigurerna. Det mest uppseendeväckande är inrättandet av ”omskolningslägren”.

Rapporter från 2021 – från såväl Raoul Wallenberg centre for human rights som Amnesty international – bekräftar vad olika organisationer, tribunaler och vittnen redan har berättat: att Kinas förtryck mot uigurer och andra minoriteter i Xinjiang uppfyller alla kriterier i 1948 års folkmordskonvention.

Trots att det uiguriska språket i teorin är skyddat i lag är det obestridligt att språket nu ersätts med kinesiska på alla nivåer i samhället. I offentlig miljö finns skyltar uppsatta som uppmanar alla att tala ”det allmänna språket”, det vill säga det kinesiska standardspråket.

För närvarande är i princip all litteratur på uiguriska borta från bokhandlarna. Böcker av uiguriska författare och annan uigurisk kultur går inte längre att uppbringa. De flesta författarna och akademikerna har ”försvunnit” in i lägren eller dömts till mångåriga fängelsestraff, i vissa fall till döden.

Många fruktar att tvångsassimileringen kommer att leda till att nästa generation inte kan tala sitt eget språk. Kina förfogar i dag över en så omfattande repressiv arsenal av metoder och tekniska hjälpmedel att uiguriskan snabbt försvinner i Kina, där uiguriska numera är förbjudet.

I landsflykt bjuder dock talarna motstånd. Det pågår ett intensivt arbete för att bevara språket. Som ett exempel kan nämnas bokhandeln Taklimakan i Istanbul, där många förbjudna titlar har publicerats på nytt – allt i en strävan att rädda den uiguriska litteraturen för kommande generationer.

För att uiguriskan ska fortleva är det nödvändigt att ge barnen möjlighet att stärka sina språkkunskaper. Som ett led i detta trycks till exempel barntidningen Töt Qulaq, ’Fyrklövern’, i Turkiet – och distribueras till uiguriska barn i hela världen.

Uigurer i Sverige utgör en viktig part i arbetet för att bevara uiguriskan. De drygt 2 000 uigurer som är bosatta i Sverige arbetar träget för att rädda språket. Läroböcker publiceras och distribueras, men görs också tillgängliga via internet för att få en vid spridning i exilgruppen. Tvåspråkiga ordböcker har bland annat getts ut i Sverige, Finland och Nederländerna. Uiguriska ungdomar samlas regelbundet för att få undervisning i språket vid Uiguriska utbildningsföreningen i Stockholm.

Exiluigurerna har också upptäckt att det tack vare turkologen och diplomaten Gunnar Jarring (1907–2002), forskningsresande Sven Hedin (1865–1952), Gustaf Raquette (1871–1945), Sigfrid Moen (1897–1989) och andra svenska missionärer, finns ett omfattande bok- och arkivmaterial i svenska samlingar som man nu drar nytta av. Uigurerna ser materialet som en del av sitt kulturarv som har bevarats i Sverige.

Zulhayat Ötkür, författare och modersmålslärare i Stockholm, publicerade sommaren 2021 en 700-sidorsvolym på uiguriska: Säyyahlar izidin, ’I resenärernas fotspår’, med texter som bland annat bygger på svenska resenärers observationer i hennes hemland. På så sätt återförs deras berättelser och blir en del av uigurernas egen historieskrivning.

I februari i år genomfördes vinter-OS i Peking. Flera länder valde diplomatisk bojkott av evenemanget just på grund av Kinas kränkningar av mänskliga rättigheter. Mitt i detta stod den unga Dilnigar Ilhamjan och tände OS-elden, vars gnista var tänkt att ge sken av harmoni mellan uigurer och den kinesiska staten.

Patrick Hällzon forskar i uiguriska vid Uppsala universitet.
Ingvar Svanberg forskar om Centralasien vid Institutet för Rysslands- och Eurasien-studier vid Uppsala universitet.