Slagord i arv

Beställ Språktidningen!

Prenumerera | Lösnummer | Digital prenumeration

Stockholm den 1 juni 1991. Ian Wachtmeister vibrerar av självförtroende när han ställer sig på scen. I bänkraderna på Ny demokratis första partistämma sitter 300 medlemmar. Trots att partiet bara är fyra månader gammalt är det på god väg in i riksdagen. I opinionsmätningarna ligger stödet på runt 10 procent. Och det är retoriken som har ställt partiet i centrum för den politiska debatten.

I ena handen håller Ian Wachtmeister en organisationsskiss. Han förklarar för medlemmarna att Ny demokrati inte är som andra partier. I pyramidens topp finns partistyrelsen och partistämman. I botten finns ”verklighetens folk”. Han vänder skissen uppochner. Symboliken är tydlig. I Ny demokrati är det verklighetens folk som bestämmer.

Greven och industrimagnaten Ian Wachtmeister grundade Ny demokrati tillsammans med Bert Karlsson, som då ägde nöjesparken Skara sommarland och skivbolaget Mariann. Ian Wachtmeister utsågs till partiordförande. Bert Karlsson fick titeln folkledare. I en intervju i Expressen inför partistämman sammanfattade Bert Karlsson Ny demokratis partiprogram.

– Politiken är Sommarlandsidén. Och ingen vet bättre än jag vad folk vill ha.

Det första steget mot en karriär inom politiken tog Ian Wachtmeister i tv-programmet Gäst hos Hagge 1989. Han riktade rallarsvingar mot en politisk elit som han beskrev som världsfrånvänd. Han hånade dem med epitet som järnrumpor, elefanter och broilers. Ian Wachtmeister ansåg att riksdagspartierna hade förlorat kontakten med ”verklighetens folk”. Själv var han aktiv inom Den nya välfärden, en tankesmedja som efterlyste en rad liberaliseringar som skulle gynna näringslivet.

Tv-programmet blev Ian Wachtmeisters genombrott. Han gjorde sig känd som frispråkig, slagfärdig och orädd.

Året därpå fick Bert Karlsson i uppdrag av Hänt i veckan att utnämna en skuggregering. Som statsminister valde han Ian Wachtmeister, sedan en vän hade tipsat honom om den pratglada greven.

– Det var någon som sa att han var uppkäftig och bra. Och Ian sa att politiker hade stora käftar och inga öron. Det var träffsäkert, minns Bert Karlsson.

Utnämningen väckte Ian Wachtmeisters nyfikenhet. Han slog Bert Karlssons nummer och tyckte sig i andra änden höra en person som hade örat mot marken och förstod vanligt folk. Och Bert Karlsson hörde en person som liksom han själv hade en förmåga att tala i löpsedlar och rubriker. I november 1990 presenterade de Ny demokratis partiprogram i en debattartikel i Dagens Nyheter.

”Verklighetens folk” blev ett av slagorden som skulle bära Ny demokrati in i riksdagen. Ofta användes det i kombination med sunt förnuft, en egenska sp som ledarduon utmålade som en bristvara i övriga partier. Vid ett av de första offentliga partimötena – en studentafton i Lund i februari 1991 – ombads Ian Wachtmeister att förklara skillnaden mellan Ny demokrati och Moderaterna:

– Vi skiljer oss från dem främst genom att Moderaterna deltar i det politiska etablissemanget, medan vi representerar verklighetens folk.

Bert Karlsson och Ian Wachtemeister. Foto: Bengt O Nordin

Ian Wachtmeister tog alltså med sig slagordet in i politiken. Och Bert Karlsson gillade det. I dag tycker han att ”verklighetens folk” är än mer relevant som begrepp. Han anser att budskapet fångar en växande klyfta mellan etablissemang och vanliga medborgare.

– Kaféet i Skara är verklighetens folk. Det är vanliga människor som är där och pratar. Jag var där och fick höra allt direkt från dem. Du hittar inte verklighetens folk på Stureplan, säger han.

På affischer och i annonser fortsatte Ny demokrati att angripa de etablerade partierna. Bredvid partisymbolen – ett leende ansikte mot löpsedelsgul bakgrund – sammanfattades kärnan i partiets politik: ”För verklighetens folk”.

I valet i september 1991 fick Ny demokrati 6,7 procent. Det gav partiet 25 mandat i riksdagen. En segerrusig Bert Karlsson stod i talarstolen i strumplästen och firade medan kamerorna blixtrade.

I en intervju med TT året därpå förklarade Ian Wachtmeister att ”verklighetens folk” fungerade som en skiljelinje mellan Ny demokrati och de övriga partierna:

– Det första vi hörde när vi kom till riksdagen var att vi skulle sluta kalla dem järnrumpor och att vi inte skulle kalla oss själva för verklighetens folk.

Retoriken tystnade inte. Men redan före valet 1994 hade Ny demokrati i praktiken imploderat efter en serie av splittringar, uteslutningar och partiledarbyten. Både Ian Wachtmeister och Bert Karlsson lämnade partiet. I valet fick Ny demokrati bara 1,2 procent av rösterna och försvann ur riksdagen.

Som varumärke var Ny demokrati förbrukat. Eftermälet skrevs av de politiska motståndarna. Och det var utspelen om invandringen som många kom att förknippa partiet med.

Bert Karlsson hävdar i dag att andra partier har lagt beslag på Ny demokratis politik. Samtidigt har de svartmålat partiets avtryck i debatten.

– Och det fungerade ju, säger han.

Femton år efter att Ny demokrati lämnat riksdagen är det Kristdemokraternas och Göran Hägglunds dag i Almedalen. Den 2 juli 2009 är en behaglig sommarkväll. I sitt tal levererar han den paroll som ska prägla den politiska debatten under lång tid. Genom att tala om ”verklighetens folk” illustrerar Göran Hägglund vad han uppfattar som en samhällsklyfta:

”Jag har sagt att vi kristdemokrater är verklighetens folk. Med det menar jag inte bara de som är aktiva i partiet utan alla svenskar som lever på ett sätt vänstern inte vill att de ska leva. De som har familj, arbetar, tar semester och lever sina liv som folk gör mest. Men dem hittar vänstern av någon anledning alltid något fel på. Krönikörerna talar om för dem att de ska skämmas för att de är inskränkta. Teaterregissörerna talar om för dem att deras tillvaro är falsk och förljugen. Och i förskolan får barnen veta att lekarna måste vara könsrollsneutrala. Vänstern tycker att det vanliga samhället är ett förtryckande samhälle och därför ska det vanliga klandras och motarbetas. Den svenska vänstern tycker att det är rätt att göra uppror mot sådant som är vanligt. Så där lagom.”

Göran Hägglund var alltså inte den första partiledaren som talade om ”verklighetens folk”. På samma sätt som Ian Wachtmeister och Bert Karlsson använde han slagordet för att utmåla sig själv som förnuftets röst i en urspårad debatt.

När han plockade upp slagordet 2009 verkade de flesta ha glömt att det hade använts av Ny demokrati. Det dröjde innan medierna uppmärksammade ursprunget. Göran Hägglund kände inte till slagordets historia. Men när han fick den förklarad för sig insåg han att politiska motståndare skulle använda den mot honom.

– Jag hade ingen aning. Men för mig var det egalt om det hette ”verklighetens folk” eller ”vanligt folk”. Jag tror att alla förstod vad det var jag var ute efter att beskriva – människor som sliter, släpar och strävar på i vardagen på tusen olika sätt och som inte gör sig märkvärdiga och som inte försöker tala om för andra hur de ska leva sina liv, säger han.

Slagordet hade uppenbarligen varit i karantän tillräckligt länge för att Kristdemokraterna skulle kunna göra det till sitt eget. Partiet såg till och med till att varumärkesskydda ”verklighetens folk” – trots att det då var känt att det rörde sig om ett stulet budord. Du skall icke stjäla – förutom från nedlagda partiers dödsbon.

Som retoriskt grepp var ”verklighetens folk” en fullträff. I september 2009 utvecklade Göran Hägglund sina resonemang i Dagens Nyheter. I en debattartikel skrev han att kulturadeln förlöjligade vanliga människor, deras åsikter, deras bekymmer och deras liv. Motståndarna svalde betet och uppmanade honom att definiera motsatsen ”overklighetens folk”. Intensiteten i debatten förvånade honom.

– Att det skulle skapa någon viss palaver kunde jag ju ana, men kraften i genomslaget var oväntad. Men jag kände också en våg av stöd från väldigt många människor som ”verklighetens folk” uppenbarligen appellerade till.

I dag minns inte Göran Hägglund exakt hur han fastnade för ”verklighetens folk”. Han beskriver talet i Almedalen som resultatet av ”ett lagarbete” där flera personer var inblandade. De sökte efter ett begrepp som skulle sticka ut.

– Vi vände och vred på orden. Avsikten med ”verklighetens folk” var att skilja det lite grann från begreppet ”vanligt folk”, som ju är en ganska vanlig retorisk figur för att visa att man är en del av en större stämning. Jag hade kunnat tala om ”vanligt folk” eller om ”som folk är mest”, men ”verklighetens folk” har något slags rustik aura som sätter sig i folks sinnen. Som begrepp kom det att framstå som lite mer annorlunda än synonymen ”vanligt folk”.

Kritiker dömde ut ”verklighetens folk” som ett populistiskt slagord. Göran Hägglund håller inte med dem. Han anser alltjämt att den kritiken främst är ett sätt att försöka undvika själva sakfrågan. Samtidigt var budskapet en utmaning för honom som debattör.

– Det ställde mig inför frågan om hur man konkretiserar det. Alla människor är ju i någon mening vanligt folk. Och alla är vi i någon mening ovanliga, eftersom vi är unika som individer. Men det finns en självutnämnd överhet som vill lägga allt till rätta, som vill tala om vad som är fint och fult och som gärna vill styra över människor på detaljnivå.

Trots genomslaget var det en del partimedlemmar som tyckte att ”verklighetens folk” var svårt att använda.

– Det var en del som gillade att vi rev upp lite damm och tog en diskussion som man upplevde som viktig. Men det fanns andra som var mer ängsliga och inte tyckte att man hade verktygen för att föra den diskussionen. Det kan vara lättare att föra en debatt om skatteskalor eller om en bro som ska byggas. Alla var inte rustade för den typen av debatt.

Ebba Busch. Foto: Adam Ihse/TT

Göran Hägglund snitslade den retoriska bana som även efterträdaren Ebba Busch skulle följa. Hon fortsatte att odla bilden av Kristdemokraterna som det sunda förnuftets budbärare mot en verklighetsfrämmande vänster. I sitt sommartal i augusti 2020 fullbordade hon det retoriska kretsloppet när hon kritiserade regeringens och samarbetspartiernas program: ”När politik i stället byggs på principen att varje parti ska få en bit kaka att dela ut – då riskerar verklighetens folk att försvinna från dagordningen.”

Trettio år senare lever ”verklighetens folk” alltså vidare i debatten. Bert Karlsson är inte förvånad. Han hävdar att andra partier både tog över både Ny demokratis slagord och politik. Men han tycker inte att Kristdemokraterna har samma trovärdighet när de talar om ”verklighetens folk”.

– Det är mer en klyscha nu för tiden. Men Göran var nog den partiledare som då var närmast vanligt folk.

Göran Hägglund noterar att även politiska motståndare numera talar om ”verklighetens folk”. Som slagord har det etablerat sig i debatten. Inte heller det var något han räknade med när han ställde sig på scenen i Almedalen den där varma julikvällen 2009.

– De kan använda ”verklighetens folk” lite ursäktande. De påpekar att de inte tycker som den där Göran Hägglund, men kan ändå inte låta bli att använda uttrycket. Det har jag självklart inget emot. Man tänker ju inte att man själv ska skapa ett begrepp på det sättet. Det var inget som låg i korten.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.

Fotnot: Artikeln är baserad på ett kapitel i boken Nusvenska – en modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).

Lyssna på en inläsning av artikeln på spraktidningen.se/podd