Slaget om rätt och fel i språket

Facebookgrupper samlas självutnämnda språkpoliser. Fel letas febrilt. Ofta är det som en tävling – finn fem fel. Man skrattar åt Blocketannonser skrivna av människor som uppenbart inte har svenska som förstaspråk. Någon som har särskrivit på en skylt hånas. Obeskrivligt många trådar ger exempel på hopblandningar av var/vart och de/dem.

Det finns en schism mellan språkvårdare och språkpoliser. Språkvårdare är alltför liberala, sätter inte ner foten och präglas av en allmän laissez-faire-anda, säger språkpoliserna. Nej, det är språkpoliserna som inte förstår att språket är fullt av variation, blir svaret. När jag arbetade som språkvårdare på Språkrådet brukade vi ibland självironiskt skämta om att införa autosvar på alla mejlfrågor med texten ”Det beror på” eller ”Båda går bra”.

Vissa trådar i Facebookgrupperna är kryptiska. En David Lagercrantz-roman citeras: ”Han lät det vara, och duschade och rakade sig och satte på sig jeans och en blå skjorta.” Fler än jag ser inget fel, men när någon gissar att det är för många och i meningen blir det bingo: ”Det torde fler tycka!”

Så vad driver en språkpolis? Vad är det som kittlar med att få rätta till och ondgöra sig över människors slapphet och språkets förfall? Och vad driver en språkvårdare? Vilka argument använder språkvårdare för att försöka stilla språkpolisernas upprördhet?

Staffan Dopping är krönikör i Språktidningen och en av Sveriges mest kända självutnämnda språkpoliser. Han anammar alltså – men med viss tvekan – det epitet som enligt Svensk ordbok nedsättande betyder ’språklig besserwisser’.

För Staffan Dopping är det begripligheten som står i fokus, även om estetiska ideal och känslor också spelar in. Hans upprördhet kretsar kring det offentliga språket – ofta i medierna – där den avsedda informationen måste nå fram. Han bekymrar sig mycket för språkets utveckling.

– Kanske är det inte katastrof, men utvecklingen är inte särskilt framgångsrik, säger han.

Men han går inte med på premissen om en ”guldålder”, det vill säga att det skulle ha funnits en tid när språket var som bäst.

För några år sedan myntade radioprogrammet Språkets expert Ylva Byrman uttrycket den egocentriska språkutvecklingskurvan. Hon satte fingret på det att språkpoliser alltid svarar att språket var bäst när man själv var ung, när man själv var som bäst. Sedan börjar förfallet. Det är samma fenomen som när äldre klagar på ungdomars intressen, kläder och musik – det var bättre förr. När Bengt Ohlsson i en krönika i Dagens Nyheter bekänner sig till språkpolisernas skara berör han det faktum att det antagligen bara handlar om ”en längtan efter att saker ska vara som de alltid har varit”.

Staffan Dopping anser inte att allt ska vara som förr. Men han tycker att språket i medierna förändras för snabbt.

– Medierna ska inte vara ett avantgarde när det gäller att anamma förändringar. De ska inte vara de första som börjar använda återtåg som att man gjorde en ny framstöt, eller kylslagen som att det betyder kall. De ska vara de sista, tycker jag. Det är bra om kylslagen betyder samma sak över åtminstone några generationer, säger han.

Frågan är hur det ska gå till. Om man går med på att språket är föränderligt – det är svårt att säga emot – betyder det att vid varje tidpunkt i historien är något under förändring.

Den som vänder sig till en språkvårdare får veta att ett ord som kylslagen i förändringstider både kan betyda ’kall’ och ’ljummen’. Fenomenet kallas variation. Ibland rör det sig inte heller om förändring, utan om ständigt parallella system. Adjektivens a/e-böjning, som i den nya/nye chefen, är ett exempel där variation har varit normaltillståndet åtminstone sedan 1600-talet.

Under mitt samtal med Staffan Dopping leder mina tankar ändå till föreställningen om en språklig guldålder. Han berättar om röstprover och språktest på radion när han började, för att välja ut vilka som fick höras i etern. Jag hävdar att det skapar en väldigt strikt norm som exkluderar många grupper i samhället; alla som talar dialekt eller bruten svenska passerar inte nålsögat och bara en viss del av befolkningen blir då representerad i offentligheten. Det beror på en annorlunda samhällssyn, menar han, där det förut inte ställdes som huvudkrav på nyhetsuppläsare och andra som hördes i radio och tv att de skulle vara en spegling av hela befolkningen.

– Det är ju inte så att jag tycker att de som intervjuas ska ha de här kraven på sig, men jag menar att de som är programledare eller radio- och tv-profiler automatiskt blir språkliga auktoriteter och förebilder. Då menar jag att det är på dem som man kan ställa de här kraven. Jag tror ju att man påverkas av de personer som man hör i offentligheten och tar efter dem, säger Staffan Dopping.

Det blir alltså tydligt att det handlar om annat än språket, att den språkliga kritiken står för något mer. Det här blev uppenbart när en vän under en middag för ett par år sedan förklarade att uttrycket spendera tid är förkastligt. Enligt språkvården är det numera fullt rimligt att använda spendera i kombination med tid, trots att många språkpoliser tycker att pengar är det enda man kan spendera. Många metaforiska uttryck behandlar tid som en ägodel eller ekonomisk tillgång: man kan till exempel slösa, spara, låna, vinna, stjäla, förlora, få och ta sig tid. Att tid är pengar är inget nytt. Varför språkpolisa över en sådan vanlig konstruktion, belagd sedan 1700-talet?

– Det är ett praktexempel på en tilltagande ekonomisering och mätbarhetsiver som tar sig uttryck i och liksom smyger sig in i språket. Det är som att tiden har lagts in i en budget som sedan spenderas, säger min vän.

Det är alltså en kritik mot själva samhällsordningen som är huvudsaken, där ”nyliberalismen lyckats synnerligen väl med den språkliga försåtsmineringen”, som min vän uttrycker det. Han menar att det ekonomiserande språket breder ut sig på alla möjliga sätt.

– Det syns när man talar om invandrare i termer av volymer och i uttryck som att ligga på plus i en relation, som en ekonomisering av något så omätbart komplext som förhållandet till en annan människa, säger han.

Just detta, att språklig kritik står för något annat, en kritik av en världsordning eller samhällsförändring, är det som ryms i begreppet språkideologi. Språkideologier skapar länkar mellan föreställningar om människors språk och andra sociala fenomen. Vi gör alltså sammankopplingar mellan föreställningar om till exempel ”ett dåligt språk” och det ”dåliga språkets” talare, som bygger på outsagda antaganden – så kallade presuppositioner – inte sällan förpackade som ”sunt förnuft”. Nära förknippat är language shaming, eller språkskamning på svenska: när man genom att kritisera någons språk även – eller kanske i praktiken – kritiserar personen i sig. Att kritisera att någon inte kan skilja på de och dem, eller veta vilka ord som ska skrivas ihop och isär, kan underförstå att personerna är lata, inte vill lära sig eller att man ser ner på dem på annat sätt.

Men språket kan inte skiljas från dem som använder det; de hänger obönhörligt och intimt samman. Det blev sajten skrivihop.nu varse när de kände sig tvingade att lägga ner 2003. ”Vi trodde att man kunde kämpa mot särskrivningar. Bara”, skrev de. ”Det kunde man inte. Man var också tvungen att kämpa mot drygpåsar som hellre använder språket för att sparka neråt, än som medel att kommunicera och uttrycka sig.”

Annorlunda uttryckt: Att klaga på någons språk blir ett alibi för att klaga på människorna som använder det. I Dagens Nyheter landar krönikören Fredrik Strage i just denna problematik när han ondgör sig över särskrivningar: ”Problemet med att bekämpa särskrivningar är att man lätt förvandlas till ett elitistiskt svin som gör sig lustig över människor med läs- och skrivsvårigheter.”

Även språkvårdare vill ha ett stabilt standardspråk, men frågan är vad de ska göra – utöver att ge rekommendationer – för att nå dit. Metoderna berörs faktiskt sällan av språkpoliser. Ett undantag är journalisten Jesper Högström, som i en artikel i Dagens Nyheter efterlyser konkreta maktmedel: ”Vi språkpoliser saknar – tyvärr – de maktbefogenheter vanliga poliser är utrustade med. Inget våldsmonopol, inga lagliga medel att upprätthålla den allmänna ordningen.”

Den språklag vi har i dag ger inte språkpoliser som Jesper Högström rätt att bestraffa den som särskriver eller gör fel på de och dem. Lagen säger bara att det offentliga språket ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”.

Låt oss för ett ögonblick ta frågan om metoder på allvar, och tänka tanken hela vägen ut. Ponera att vi skulle vilja få en sportjournalist att sluta använda det av Jesper Högström avskydda stekhett om fotbollsderbyn eller pizzeriorna att sluta särskriva – hur skulle det gå till?

Först måste det bestämmas vilket språk som är det korrekta. Svenskan är redan ett starkt normerat språk som fastställs i grammatikor och ordböcker. Det verkar inte vara nog för Jesper Högström, som beskriver det som ett ”verbalt illdåd” att knäckebrödet beskrivs som krispigt, att talmannen har sagt i närtid och att orkestrera används i stället för iscensätta. Orden finns alla i Svenska Akademiens ordlista (både orkestrera och iscensätta är belagda sedan 1880-talet). Så vad är alternativet om inte ordböckerna räcker som verktyg i språkpolisernas kamp? Kan riksdagen eller staten ta fram en lista med ”godkända” ord?

Felaktig användning måste sedan rapporteras och beivras. Kan spioner på arbetsplatser, angivare på offentliga platser och avlyssning i hemmen funka? Man skulle kunna tänka sig böter, varningar, lägre lön eller kanske högre skatt som straff. Fängelse för riktigt grova överträdelser, som särskrivningar. Nej, språklig styrning kan aldrig vara förknippat med straff om vi inte vill leva i en fasciststat.

Är då språkvårdare inte alls språkpoliser? Jo, kanske. Men inte den sortens polis som sätter handfängsel och ger böter. Nej, de är vänliga trafikpoliser som tålmodigt svarar på frågor om vilken väg man ska ta för att nå sitt mål. Om du vill ha den kortaste vägen, svarar de, ska du ta den där, men om du vill gå den vanligaste vägen ska du välja den där, och om du vill ha en rejäl promenad ska du välja den där. Det beror helt enkelt på.

Lena Lind Palicki är lektor i svenska vid Stockholms universitet och före detta språkvårdare på Språkrådet.