Skratt ger makt

När det sjunde avsnittet av TV4:s humorserie Parlamentet sänds 7 november 2010, sitter komikern Annika Lantz i panelen. Hon är en av fyra komiker, uppdelade på två lag, som iklätt sig rollen av röda och blå ”politiker”.

Det övergripande syftet med Parlamentet är att underhålla publiken med humor i form av politisk parodi, att få andra att skratta. I slutet av varje program får studiopubliken rösta fram det lag de anser har varit bäst på detta.

Under programmomentet ”Aktuell rapport” får Annika Lantz en fråga om det inte börjar bli löjligt med alla mutade politiker. Hon menar att det är allvarligt i allra högsta grad att Mona Sahlin är intresserad av tennis: ”Det är ju en borgarsport.” Men moderatorn ifrågasätter Annika Lantz när hon försöker skämta. Ingen annan i panelen skrattar heller.

Annika: Det är ju allvarligt i allra högsta grad

David: Ääej

Moderatorn: Okej

Annika: Mona Sahlin är intresserad av tennis, det är ju en borgarsport ((allvarlig min, rynkade ögonbryn))

Moderatorn: Aa

Annika: Jag är förbannad

Josephine: Jaa

Moderatorn: Är det det som är allvarligt menar du?

De allra flesta skriver under på att humor är något som är glädjefyllt, som uppskattas och rankas högt när det gäller att välja umgänge. Humor kan höja stämningen och ses som en social kompetens.

Under åtta år har jag forskat om humor i samtal, i syfte att undersöka hur humorn kan upprätta maktrelationer. Detta genom sättet man skämtar om och med andra, samt vilka som får bekräftelse när de har skämtat.

Humor är socialt, något som vi gör i samspel, vilket innebär att det krävs någon som skämtar och någon som lyssnar på skämtet. Ett framgångsrikt skämt kräver även att någon ger sin bekräftelse, vanligtvis att någon skrattar. Därför kan även ”dåliga” skämt eller skämt som ses som lite låga, till exempel ordvitsar, också bli framgångsrika:

Det var inte kul för kannibalen som kom för sent till middagen. Han fick kalla handen.

Människor skrattar alltså inte bara för att de faktiskt uppskattar ett skämt, utan också för att ge sin bekräftelse: ”Jag förstår att du försökte skämta och jag visar det genom att bidra med mitt skratt och därmed med en god stämning.” Det kan hända att vi till och med skrattar åt skämt som vi inte förstår, inte uppskattar eller som vi uppfattar som direkt anstötliga – allt för att inte skapa dålig stämning.

Skratt bidrar i ganska många sammanhang till att hålla uppe stämningen – i alla fall för någon eller några i ett samtal. Inte minst syns detta i tv-program som just Parlamentet.

När det gäller Parlamentet kan det hävdas att de kvinnliga komikerna blir avvisade just för att de befinner sig i en roll som politiker. Men i det material som jag har studerat får de manliga komikerna bekräftelse i mycket större utsträckning, trots att de också har rollen som politiker.

Komikern David Batra drar en ordvits baserad på vad som händer efter att en politiker har besökt ett kärnkraftverk. Han säger att ”han fick otroligt mycket energi”, vilket moderatorn spinner vidare på genom att säga ”och mycket utstrålning också eller?”, varpå han skrattar. Fler komiker i panelen skrattar också. Både David Batras ”partikollega” Josephine Bornebusch och ”partimotståndare” Marika Carlsson skrattar länge åt denna ordvits – Marika så mycket att hon är nära att trilla av stolen.

David: Men han sa det att han fick otroligt mycket energi sa han

Marika: SKRATTAR

Josephine: SKRATTAR

Annika: Jamen jag tycker att det är viktigt att att vi inte drar …

Moderatorn: Och mycket utstrålning också eller

David: ^Jaha^

Moderatorn: SKRATTAR

Annika: Jaa

Moderatorn: SKRATTAR

Marika: SKRATTAR OCH FALLER ÅT SIDAN

(^ runt ett yttrande – ^jaha^ – innebär att det sägs skrattande)

Förutom Parlamentet har jag analyserat SVT:s program Vinterstudion, framför allt sändningarna från VM i längdskidor 2017. Vinterstudion är ett studioprogram där man diskuterar, analyserar och sammanfattar olika vintersporter under vintersäsongens helgsändningar.

I VM-sändningen 1 mars 2017 sitter skidexperterna Johanna Ojala och Mathias Fredriksson i studion tillsammans med programledaren André Pops. Mathias Fredriksson får frågan om han minns sin mästerskapsdebut i stafett, apropå att Ebba Andersson gör debut i stafett under VM. Efter en stunds pratande erkänner Mathias att han inte minns, eftersom det var ”jättelänge sen”. Både Johanna och André skrattar åt detta.

André: Mm, Mathias vad minns du från din mästerskapsdebut i stafett. Var det nervöst?

Mathias: Oj, eh. Jo, det är klart att det alltid är. Men det är på samma sätt som nu blir det ju en riktig debut för Ebba till och med. Hon har ju inte åkt någon världscup-stafett innan och jag hade åkt några världscup-stafetter innan. Så det var väl på samma sätt där. S’att, eh. Det var så länge sen, nä, jag minns inte så mycket ^faktiskt^.

André: SKRATTAR

Johanna: SKRATTAR

Mathias: Det var ^jättelänge sen^.

Eftersom humor är något vi håller högt kan det också ses som ett maktmedel: den som framstår som rolig kan också få hög status och makt.

Genom bekräftelsen eller skrattet synliggörs humorns möjlighet att fördela makt. Att skratta när någon skämtar är att bidra till personens möjligheter att få hög status, att ta del av makten. De flesta har väl upplevt känslan som uppstår när ingen skrattar. Att inte bidra med sin bekräftelse är på så vis ett sätt att utöva makt ”åt andra hållet”. Det är att frånta människor möjligheten att framstå som humoristiska. Och vem vill framstå som icke-humoristisk?

I humorforskningens begynnelse drogs ofta slutsatsen att kvinnor var humorlösa. I en genomgång av humorforskning, som psykologen Mary Crawford gör, framgår exempelvis att negativa skämt är vanligare om kvinnor än om män och att det finns kategorier av skämt som inte har någon manlig motsvarighet, till exempel skämt om dumma blondiner, njugga svärmödrar och usla kvinnliga bilförare, vilket underförstått förutsätter en manlig mottagare för skämten.

Mary Crawford konstaterar också att humor har studerats med partiska modeller, där tolkningar har blivit till kvinnors nackdel, oavsett vem det är som skämtar: om en kvinna inte uppskattar ett skämt är det för att hon är humorlös och om andra inte uppskattar hennes skämt så är det för att hon inte är rolig. Slutsatsen har då blivit att män är roliga, kvinnor är det inte.

Nu vet vi ju alla att både kvinnor och män är roliga. Det är en självklarhet. Ändå verkar den här föreställningen om att kvinnor är humorlösa leva kvar, i alla fall i någon utsträckning och mer eller mindre uttalat.

En annan föreställning som finns när det gäller socialt samspel, som också får konsekvenser för förväntningar på kvinnor och män, är den att kvinnor förväntas bidra med bekräftelse och stöd i samtal, exempelvis genom att skratta åt andra personers skämt.

Män har inte dessa förväntningar på sig i samma utsträckning, vilket förstås inte betyder att de inte bidrar med samtalsstöd. Men det finns forskning som visar att män – generellt sett och som grupp betraktad – inte bidrar med samtalsstöd i samma utsträckning som kvinnor – generellt sett och som grupp betraktad. Språkforskaren Pamela Fishman har till exempel studerat samtal i parrelationer, och hon menar att kvinnor är de som oftare står för grovarbetet i samtalet, bland annat med samtalsstöd. Männen är å sin sida de som kontrollerar samtalen genom ämnesval. Även språkforskaren Karin Milles ser att kvinnor i arbetsrelaterade möten ägnar sig mer åt samtalsstöd än vad män gör.

Det finns också en föreställning om att en feminin samtalsstil är samarbetande och samförståndsinriktad med en uppbackande attityd som resultat, medan en maskulin samtalsstil är konfronterande och konkurrensinriktad med en avbrytande attityd som resultat. Detta enligt språkforskarna Janet Holmes och Maria Stubbe.

Dessa båda föreställningar, om vem som har humor och vem som bidrar med samtalsstöd, kan sägas skapa olika förväntningar: Vi förväntar oss att män ska vara roliga. Vi förväntar oss att kvinnor ska skratta åt andras skämt.

Genom att studera hur samtal förflyter och hur personer blir bekräftade går det också att se tendenser som blir avgörande för vem som kan framstå som rolig.

Både i Parlamentet och i Vinterstudion finns återkommande exempel på att ingen i panelen eller i studiosamtalen skrattar när en kvinna skämtar.

I Vinterstudion 4 mars 2017 försöker Johanna Ojala skämta i en sändning tillsammans med André Pops och Mathias Fredriksson. Johanna Ojala kommenterar att Norge har tagit alla guld på damsidan under VM i längdskidor 2017, genom att fråga sig om inte det ”är historiskt”. På intonationen – satsmelodin – tolkar jag frågan som humoristisk, även baserat på att man ofta fokuserar på historiska skeenden inom idrott. Varken frågan eller skämtet får någon respons, i stället uppstår en lång paus.

André: Dom tar alla gulden på damsidan i detta VM. Kommentar till det Johanna?

Johanna: Ehm ja, vad säger man? Outstanding. Det är, dom sopar rent. Det är väl historiskt tror jag va?

André: (5,6 sekunders paus) Och för svensk del alltså …

Även om det senare är ett extremfall i Vinterstudion, händer det återkommande att ingen annan än den kvinnliga skidexperten själv skrattar när hon skämtar. När ingen annan skrattar blir det problematiskt för henne att uppfattas som rolig.

I Vinterstudion finns i mitt material inget exempel på att en man som skämtar inte får någon bekräftelse. De manliga komikerna och skidexperterna i tv-programmen kan därför i betydligt större utsträckning än kvinnorna framstå som roliga.

Även om inte alla kvinnor eller alla män är en enhetlig grupp, kan samspelet vi tar del av via tv förstärka eller bryta mot de föreställningar vi har om hur kvinnor och män kan eller bör bete sig.

Det som händer i Parlamentet och i Vinterstudion förmedlar synen att kvinnor inte är lika roliga som män. På så vis blir det synligt vem som kan få status eller makt med hjälp av humor och vem som har det svårare.

Maktförhållanden kan påverka på olika sätt i humor. I hierarkiska miljöer, som sjukvården, menar sociologen Franca Pizzini att det är personer i starkare maktposition som kan skämta framgångsrikt med personer längre ner i hierarkin. Doktorer kan skämta med sköterskor, och sköterskor med patienter. Delvis kan det förklaras med att den som är i överordnad position har rätt att bestämma när man tar en paus i jobbet för att skämta. Att skratta åt dessa skämt kan också ses som ett sätt att hålla sig väl med den som är i starkare maktposition. Däremot är det vanligare att skämta uppåt i makthierarkierna om personer som inte är närvarande.

Politisk satir är ett exempel på det. Elever som skämtar om sina lärare är ett annat. Maktrelationer är därför centrala när det gäller vem som kan skämta framgångsrikt i olika situationer.

Under min tid som humorforskare har jag återkommande fått kommentaren ”personerna i tv-programmen kanske inte skrattar för att kvinnorna som skämtar inte är roliga”. En möjlig följdfråga är då: ”är det självklart att de skämt som andra skrattar åt är roliga?”

Eftersom humor görs både genom att någon försöker skämta och genom att någon annan skrattar blir mitt svar på frågan: ”det blir inte roligt om ingen skrattar.”

På något sätt tycks vi ofta hamna i samma cirkelresonemang som humorforskarna gjorde i begynnelsen. Det är tveksamt om kvinnor som skämtar är roliga och på ett eller annat sätt blir det en grundförutsättning när vi lyssnar på kvinnor och män som skämtar. Även om vi tror att vi har kommit bort från den här föreställningen är den alltså fortfarande levande.

Det går alltid att hävda att människor uppskattar olika typer av humor. Man ska ändå inte bortse från de möjligheter som skapas utifrån vem som förväntas vara rolig.

Att inte skratta när någon skämtar är starkt avvisande eller markerande. På ett sätt är det att säga ”jag vill inte bekräfta dig”. Så kan det förstås vara; vi vill markera ogillande mot ett skämt eller en person. I annat fall känns det ganska missunnsamt att inte skratta när människor bjuder till och försöker skapa god stämning – om det nu är god stämning som är målet med skämtandet.

Bekräftelsen är viktig för att humor ska bli framgångsrik – för att inte säga avgörande. Men den är också viktig för att människor ska känna sig roliga och vilja försöka sig på att skämta igen.

Bekräftelse är det som lyfter människor och för dem framåt. För att förändra föreställningar om vem som är och kan vara rolig bör vi vända vår blick mot vem som ger och vem som får bekräftelse. För bekräftelsen kan ge oss superkrafter.

Hanna Söderlund är forskare och lektor i svenska vid Umeå universitet.

TIPS! Läs mer om humorforskning och varför vi skrattar i Språktidningen 6/2011.