”Scener handlar om att ta med läsaren”

Boken Högt över havet – så övergav Sverige alliansfriheten är inte helt färdigskriven. Ett par veckors jobb återstår när vi ses. Maggie Strömberg och Torbjörn Nilsson har tillbringat sommaren i hans Östergötland och i hennes Malmö och är bara till­fälligt tillbaka i Stockholm.

De har, för Svenska Dag­bladets räkning, följt den svenska Nato-processen, och nu har de skrivit en bok om samma ämne – även om det blev smärtsamt tydligt för dem att man inte kan göra en bok av tidigare skrivna artiklar. De fick gå en annan väg.

– Tänk så många sådana böcker man har läst som är dåliga för att reportern har tryckt in allt material. Storyn hänger helt enkelt inte ihop, säger Maggie Strömberg.

Torbjörns kontor ligger, bokstavligt talat, ett stenkast från huvudstadens och Sveriges politiska centrum. De bjuder på pressokaffe och efter en liten stund flikar Maggie in att de är omöjliga att intervjua. De fyller i varandras meningar gång på gång – görs det möjligen så mycket att de inte går att citera?

När de skriver tillsammans jobbar de ganska intuitivt och Maggie konstaterar att de är rätt olika varandra.

– En väldigt vanlig fråga vi får, särskilt i semiprivata sammanhang, är: ”Sitter ni vid samma dator och skriver? Skriver ni varannan mening, eller hur funkar det?” Det gör vi inte, understryker Torbjörn Nilsson.

De är överens om att de skriver på väldigt olika sätt. Hon skriver snabbt, han skriver långsamt. Han skriver gärna kronologiskt, det gör hon ­ytterst sällan. Längs vägen har de bråkat mycket om språk och ordval.

– Det var ett tillfälle då du anklagade mig för att skriva banal nyhetsprosa och jag anklagade dig för att vara en gymnasist som prenumererar på Lyrikvännen. Någonstans där försöker vi mötas, säger Maggie Strömberg.

De börjar prata om staplade bisatser och såväl här på Torbjörns sommarvarma kontor som i arbetet med boken får de kompromissa med sina stilistiska ideal.

I början av sommaren hade Svenska Dagbladet fest. Maggie är anställd på tidningen och Torbjörn är frilans. En av frågorna på kvällens kviss handlade om årets längsta text. Vem eller vilka hade egentligen skrivit den? Båda två var säkra på att de inte hade författat någon så omfångsrik artikel, inte på länge.

– Men vi hade fel. Vår självbild var skev. Vi kan inte hjälpa det. Texterna blir gärna väldigt långa, medger Maggie Strömberg.

Det var en artikel på drygt 30 000 tecken om säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm tillika Ulf Kristerssons barndomsvän och Moderaternas långa resa i Nato-frågan.

Långt blev det ofta även när de båda arbetade på nyhetsmagasinet Fokus. Det var där de blev ett par och, jo, det är en krystad övergång men strunt i det, de delar kärleken till att skriva i scener.

Det utdrag ur boken undertecknad (när jag nu skriver in mig själv i texten gör jag något som de intervjuade författarna absolut inte har velat göra i sin berättelse om Nato, de håller sig själva utanför händelseförloppet) har fått läsa i förväg inleds så här:

”Det var söndag den 5 mars, på väg till Finlands stats­minister i tjänstebostaden Villa Bjälbo, som Magdalena Andersson stoppade bilen.
Hon skulle ut på isen. Finländarna förstod ingenting. Skulle statsministern ut på isen? Nu?”

De konstaterar att de inte själva figurerar i den scenen eller i några andra scener som spelas upp i boken.

– Det hade inte varit så spännande att läsa. Vår arbetsmetod är ju att ringa till folk, skrattar Maggie Strömberg.

– I en del av de scenerna har vi existerat, då har vi varit där. Andra gånger har vi inte varit på plats, säger Torbjörn Nilsson.

– Isen var vi inte på. Då. Men vi har varit där och kollat på den. Det var ambassadören i Helsingfors som berättade om det när vi intervjuade henne. För henne var det väldigt starkt. Också för att alla finländare tyckte att det var så konstigt att vår statsminister skulle ut och gå på isen, förklarar Maggie Strömberg.

Hon säger att de båda är fostrade i en sådan reportagetradition, oberoende av varandra. Att arbeta med scener handlar om att ta med läsaren någonstans och ju mer tillträde de får, till de där unika rummen som de båda har numera, desto mer vill de bjuda folk på det.

– Jag tror att det är ett grundläggande sätt att berätta, nu som då. Ska man komma ihåg muntliga berättelser måste de ha scener, enklare karaktäristik och bra turning points. Ska det vara ett citat ska det vara riktigt bra för att få plats i historien, menar Torbjörn Nilsson.

Maggie Strömberg säger sedan att nyhetsprosan också har sin plats. Torbjörn medger att det hör till saken att han själv inte kan skriva så. Men Maggie vill ändå strö salt i det journalistiska såret genom att återge vad som hände i samband med regeringskrisen sommaren 2021, då Stefan Löfven blev avsatt. Centerpartisten Helena Lindahl gick emot partilinjen och röstade nej till Löfven som stats­minister. Hela medie-Sverige väntade på en kommentar och Helena Lindahl ringde upp Torbjörn Nilsson som skulle skriva en nyhetsartikel.

– Du kunde inte det. Det blev ingen nyhetsartikel. Du skrev ett reportage om när hon ringde upp dig. Jag tror att jag fick skriva ingressen. Under Nato-processen avslöjade du att sossarna skulle ändra sig. Det blev en världsnyhet. Då fick du skriva din text och en kollega fick göra en nyhet av den texten, säger Maggie Strömberg.

– Jag bara kan inte. Det tar stopp. Min nyhetsprosa är dålig. Tafatt och trist. Och om den mening man just har skrivit inte ger en något tillbaka vill inte nästa mening låta sig formuleras. Tillåter jag mig skriva snett och vint blir det åtminstone en text, konstaterar Torbjörn Nilsson.

De blev ihop efter en diskussion om hur man använder semikolon på rätt sätt.

– Maggie hade rätt men jag följer Vilhelm Mobergs linje om semikolon. Han hade ett strikt system där kommatecken betydde en andning, ett semikolon visade att det var två andetag och en punkt tre andetag. Ett enkelt och tydligt system. Han höll inte på med frågor om bisatser eller fullständiga satser eller någon annan skit. Allt var en fråga om hjärtats rytm, poängterar Torbjörn Nilsson som ändå tycker att det blir enklare att jobba tillsammans, just för att de är ett par.

Som han ser det krävs det uppriktighet, tillit och nakenhet för att skriva ihop.

– Den processen kräver att man kan lita på den andra personen. Då är det enklare och tydligare när man ska bråka och diskutera än om man ska bråka med någon annan skribent. Då måste man vara civiliserad, menar Torbjörn Nilsson.

I hans ögon är det mer uppseendeväckande att folk kan skriva tillsammans utan att faktiskt leva tillsammans. Skrivandet och livet går hand i hand.

– Torbjörn gör allt hushållsarbete. Det är nog en sådan sak som par annars bråkar om, säger Maggie Strömberg.

Martin Röshammar är ­frilansjournalist.