Säg det i toner – och samtidigt i ord, färger och knackningar!
Världen är full av mer eller mindre märkliga hittepåspråk. Esperanto har nog de flesta hört talas om, och många språkintresserade är också bekanta med ido, interlingua och volapük. Likväl är dessa bara toppen på ett isberg av hundratals konstruerade språk, varav vissa mer eller mindre genialiska och andra mer eller mindre vansinniga. I många sekler har tanken på ett internationellt språk lockat anhängare – ett språk som skulle tillåta gränsöverskridande samtal, och därmed bidra till att fostra internationell förståelse och broderskap.
Solrésol är det första kända exemplet på ett internationellt hjälpspråk som faktiskt bar frukt. Innan esperanto, eller något av de övriga konstgjorda språken, skördade sina första lagrar grundades ett solrésol-sällskap i Paris. Det levde och hade hälsan fram till tiden för första världskriget.
Solrésol konstruerades av den franske musikläraren François Sudre (1787–1862). Han påbörjade arbetet med sitt konstgjorda språk 1817, alltså strax efter Napoleonkrigen, vilket möjligen inte var en slump. Att Europa just hade härjats av det dittills mest förödande kriget kan ha sporrat tanken på att konstruera ett språk som skulle kunna leda till förbrödring över nationsgränserna.
François Sudre hade dock vidare vyer än så. Han ville inte bara att tyskar, fransmän, ryssar och engelsmän skulle kunna tala med varandra, utan i gemenskapen också inkludera döva och blinda, oavsett nationalitet.
Hans skapelse solrésol är unik inte bara genom att just vara det första konstgjorda språket att inkassera framgångar, utan också genom valet av medium. Solrésol är nämligen ”det musikaliska språket”, och dess ord är helt uppbyggda av toner, även om, som vi ska se, dessa kunde återges på ett närmast löjligt stort antal sätt. Det faktum att Sudre var musiklärare hade antagligen något med saken att göra, men tanken var att musik och toner skulle vara mer internationellt än något annat. Vi får betänka att ”världen” på den här tiden utgjordes av västvärlden, så C-durskalan kunde anses vara totalt universell.
I sin ursprungsform hade det som sedermera skulle bli solrésol visserligen bara fyra toner, eftersom det ansågs svårt att producera fler på signaltrumpet, men med tiden kom repertoaren att omfatta alla sju tonerna c, d, e, f, g, a och h. På svenska brukar dessa också kallas do, re, mi, fa, sol (eller so), la och ti, men på franska säger man si snarare än ti, och stavar re som ré.
Rent matematiskt skulle man med hjälp av dessa kunna skapa 7 enstaviga ord, 49 tvåstaviga, 343 trestaviga och 2 401 fyrstaviga ord, alltså totalt 2 800 – och detta var just vad François Sudre gjorde. Tillsammans med de möjligheter till böjning och avledning som språket erbjuder, skulle det kunna räcka för de flesta normala samtalssituationer. (De flesta uppskattningar av hur många ord en svensk- eller engelsktalande använder i sin vardag brukar ligga på runt 4 000–8 000, även om den sortens siffror bör tas med mer än bara en nypa salt.) Sudre hade även planerat att konstruera femstavingar, vilket skulle leda till ytterligare 19 607 ord, men det hann han helt enkelt inte med innan han dog.
François Sudre myntade ord på solrésol för exempelvis ’vidskepelse’, ’urmakare’, ’trädgårdsskötsel’, ’tandläkare’, ’smutstvätt’, ’slakteri’, ’optiker’, ’namnteckning’, ’möblemang’, ’migrän’, ’läkarbesök’, ’kirurg’, ’järnaffär’, ’internationalism’, ’harmoni’ och ’anatomi’. Och ifall någon undrar: ’likbår’ heter solsidodo, ’låssmed’ réfafami, ’kamfer’ famiréré och ’frostknöl’ soldodofa.
Ett drag i solrésol, som vid en första anblick kan förefalla genialiskt, är ordförrådets tematiska uppdelning: ord som börjar på vissa toner hör till ett och samma betydelsemässiga fält. Jag misstänker dock att detta drag i själva verket är tämligen kontraproduktivt – det är sannolikt bättre att ord som förekommer i samma typer av sammanhang, till exempel namn på sjukdomar, inte låter så lika varandra. Då minskar ju risken för sammanblandning och missförstånd.
Tematiken fortsätter även bortom inledningsstavelsen eller -tonen: ord som börjar på solsol handlar om sjukdomar och medicin, fyrstavingar som börjar på ré har att göra med hantverk och fyrstavingar som börjar på do har att göra med religion. Trestavingar behandlar typiskt siffror, tideräkning och väderlek. De enda sju möjliga enstavingarna uttrycker basala begrepp som ’och’, ’ja’ och ’inte’. Att just de mest basala begreppen uttrycktes med de kortaste orden är förstås praktiskt, eftersom vilken människa som helst har ett behov av att säga ’och’, ’ja’ och ’inte’ oftare än ’smutstvätt’, ’järnaffär’ eller ’frostknöl’. Mycket riktigt ser naturliga språk ut på samma vis – ord tenderar att vara kortare ju vanligare de är, vilket också syns på de just citerade svenska orden.
Det är dock svårt att undvika känslan av att vissa av de sju enstavingarna inte är helt slumpvis valda. Kanske berodde detta på att François Sudre ville att de skulle vara lättare att komma ihåg, eller också gjorde han just dessa val med glimten i ögat. Ordet för ’om’ är si och den bestämda artikeln är la på solrésol, vilket mycket riktigt är vad de heter på ett flertal romanska språk.
Vi vet att Sudre arbetade med sin skapelse från omkring 1817, men det var först 1823 som solrésol offentliggjordes. För att demonstrera språkets förträfflighet lärde han ut det till två av sina elever. Inför publik talade de solrésol med varandra, med hjälp av toner, gester och handkontakt. Den ena eleven, Edouard Deldevez, blev för övrigt sedermera känd av egen kraft, som kompositör, violinist och chefsdirigent för Parisoperan.
Under 1820- och 1830-talen uppmärksammades solrésol och dess skapare av Académie des Beaux-Arts i Paris och åtskilliga andra akademiska institutioner. François Sudre vann framgångar, och prisades som ett geni. Han belönades bland annat på världsutställningarna i Paris och London, 1855 respektive 1862. Men succén var inte omedelbar. Den kom först runt fyrtio år efter det att han påbörjade sitt arbete med språket. Till råga på allt hann François Sudre avlida innan de första läroböckerna gick i tryck, och det var hans änka som publicerade Langue musicale universelle, ’Det universella musikaliska språket’, fyra år efter makens död.
En mer detaljerad beskrivning av solrésol levererades 1902 av Boleslas Gajewski i Grammaire du solrésol, ’Grammatik över solrésol’, vilket också var första gången just detta namn användes, snarare än det tidigare Langue musicale universelle. Själva ordet solrésol betyder helt enkelt ’språk’ på solrésol.
Språket solrésol dog dock förvånansvärt hastigt. Efter ungefär ett halvsekel av popularitet föll det i sådan djup glömska att få i dag ens har hört talas om det. Och i de flesta fall är det esperanto som betecknas som banemannen. Med sitt mer lättmemorerade och företrädesvis latininspirerade ordförråd ansågs esperanto vara enklare att lära.
Solrésols trumf var dess multimediala potential. Men det faktum att undervisning i teckenspråk var förbjudet i Frankrike vid denna tid – liksom i åtskilliga andra länder – var ytterligare en spik i kistan. Det bör dock kommas ihåg att solrésol inte var ett egentligt teckenspråk, utan mer jämförbart med exempelvis det svenska handalfabetet.
Som nämnts hade François Sudre tanken att hans språk inte bara skulle kunna användas mellan folk med olika modersmål, utan att även döva, blinda och dövblinda. Detta var antagligen en av anledningarna till att solrésol begåvades med så sanslöst många olika uttryckssätt. Ska man framhålla en enda egenskap hos språket, är detta utan tvekan den mest iögonfallande.
Till att börja med: solrésol var ju ”det musikaliska språket”. Med andra ord kan ett meddelande uttryckas genom visslande, nynnande, sång eller spel på ett instrument. François Sudre själv föredrog fiol och trumpet. Skaparen nämnde även kanoner stämda i olika tonarter, för kommunikation på mycket långt håll, men det är oklart om detta någonsin testades.
Så vill man naturligtvis också kunna skriva språket. Det mest uppenbara valet är förstås notskrift, men lika väl som att skriva ’vara törstig’ på det sättet kan man naturligtvis skriva samma sak med latinska bokstäver, alltså dosolfa. Eftersom alla namnen på tonerna börjar på skilda konsonanter (utom sol och si – ett problem som hade lösts med det system som används i Sverige, där si heter ti), så blir vokalerna i stort sett överflödiga. Samma ord kan därför skrivas dsof (där so alltså är nödvändigt för att skilja sol från si). Språkets eget namn kan därför lika gärna skrivas sorso. Den ovan nämnda Boleslas Gajewski konstruerade även en särskild stenografi, där var och en av de sju tonerna kunde representeras av ett enda penndrag.
Det är nu det hela börjar bli riktigt roligt. Varje ton tilldelades också en siffra: do kunde skrivas 1, re kunde skrivas 2 och så vidare. Det faktum att regnbågen innehåller sju färger var uppenbarligen också alltför frestande för François Sudre. Do kunde därför uttryckas med färgen röd, re med orange och så vidare fram till si, som fick bli lila.
Här öppnas häpnadsväckande möjligheter för framställandet av solrésol-yttranden. Kopplingen till färg gör förstås att språket kan målas, och – vilket storligen intresserade den franska militären – även överbringas med hjälp av signalflaggor och nödraketer uppskjutna med lämpliga mellanrum. Till sjöss kan samma effekt erhållas med hjälp av färgade lanternor.
Med hjälp av sambandet mellan siffror och toner kan ett meddelande också överföras via knackningar (en knackning för do, två för ré och så vidare), signallampor, klämtande i klockor eller vad som nu råkar finnas till hands. Detta måste ha framstått som mer revolutionerande då än vad det gör i dag, om man betänker att morsealfabetet inte fanns när François Sudre började utveckla solrésol.
Vidare kan solrésol uttryckas med händerna. Två talare, som exempelvis befinner sig på olika sidor av gatan, bakom var sitt fönster, kan gestikulera, vilket även är lämpligt om de båda av någon anledning inte vill höras av utomstående. Sudre visade som sagt även en viss omsorg om döva och blinda. Många av de visuella realiseringarna av solrésol skulle naturligtvis också en döv kunna tillgodogöra sig, medan en blind förstås skulle kunna avnjuta budskap uttryckta med fioler eller knackningar. För samtal mellan en döv och en blind, eller för delen mellan en dövblind och vilken som helst annan individ, kan dock solrésol också tecknas taktilt, genom att den ena pekar mellan den andras fingrar. Fingrarna är då tänkta att utgöra linjerna i notskriften. Do skulle vara en pekning under lillfingret, ré mellan lillfingret och ringfingret och så vidare, till dess att fingrarna (på de flesta människor) tar slut. Si (alias ti) måste således återges som en pekning mitt i handflatan. Om detta låter fantastiskt, kan nämnas att det var ett av de kommunikationssätt som demonstrerades inför publik av Sudre och hans assistenter.
Den franske matematikern och filosofen Louis Couturat, som runt förra sekelskiftet var en inflytelserik figur i konstspråkskretsar, formulerade en viss beundran för François Sudre genom uttalandet: ”Sudre har skapat en cykel som också kan användas som båt.” Bland andra kommentarer finner vi: ”Solrésol är osedvanligt excentriskt till och med för att vara ett konstgjort språk”, vilket för den som vet något om konstgjorda språk säger en hel del. Och omdömet är ändå ingen överdrift.
En nutida solrésolist (nej, det finns inte särskilt många) har – i mina ögon – kommit med den kanske mest minnesvärda kommentaren om solrésol: ”Föreställ er ett universellt språk som kan översättas till färger, melodier, skrift, handgrepp och ändlösa räckor av siffror. Föreställ er nu att detta lärdes ut från barnsben till alla människor, oavsett modersmål. Hela världen skulle komma att bestå av dolda budskap. Musikupplevelser skulle förändras, och varje instrument i en orkester skulle hålla låda för sig själva. Början av Beethovens femma tycks handla om ’onsdag’. Fanatiska fans som redan tycker sig höra dolda budskap i musiken, skulle knappast förbättra sin mentala hälsa genom att lära sig solrésol.”
