Så funkar arga lappen!

En lång, datorskriven lapp satt länge på ett kylskåp på min arbetsplats. Den fascinerar mig fortfarande. Lappen löd:

Tänk på att kylskåp är en livsmedelsmiljö. Det har hänt att matinnehåll omslutet av vanliga plastpåsar ställs in i kylskåp. Dessa plastpåsar kan ha varit utomhus i olämpliga och orena miljöer vilket innebär att också kylskåpsmiljön riskerar bli olämplig/kontamineras.

Om du inte kan gå i god för att just din platspåse är ren, ställ gärna matförpackningarna i kylen men låt plastpåsen stanna utanför.

Tack på förhand!
Arbetsmiljöansvarig

Det är byråkratiskt skrivet. I en regelstyrd verksamhet har något inträffat – och någon har reagerat. Det hela blir föremål för utredning. Det vi har att göra med är, enligt lappen, att plastpåsar orsakar en ”kontaminerad kylskåpsmiljö”. Rent principiellt skulle vem som helst kunna kontaminera kylskåpet. Varje anställd och varje påse kan ses som en risk. Det blir logiskt att förutsätta att människor på det hela taget är idioter. Det behövs åtgärder och påbud, i vårt fall en lapp på det aktuella kylskåpet.

När vi använder språket utför vi handlingar: vi lovar, anklagar, berömmer, erbjuder, informerar och så vidare. Kylskåpslappar ger prov på en särskild typ av språkhandling, som med en fackterm kallas direktiv. Dessa går ut på att få lyssnaren eller läsaren att göra – eller inte göra – något, och kommer till uttryck i sådant som order, råd, tips, förslag, anvisningar och varningar.

Direktiver formuleras ofta med imperativsatser – uppmaningar till läsaren. Släng matrester i komposten! Ställ din mugg i diskmaskinen! De förutsätter inte bara att skribenten anser att läsaren kan utföra den angivna handlingen. Genom direktiven visar också skribenten att hen faktiskt tror att det skrivna får läsaren att göra det som står på lappen.

Med andra ord är direktiver makt. De inbegriper själva grunden för makt: att en person har, eller anser sig ha, kontroll över en annan persons handlingar. Om talaren eller skribenten faktiskt inte tror sig kunna påverka andras handlingar, kommer vi att uppfatta det hela som något annat, exempelvis som en önskan. Byt fil! kan någon utbrista vid ratten, väl medveten om att föraren i bilen framför inte kan höra eller följa uppmaningen, som därför får ses som en förhoppning eller kanske ett uttryck för irritation.

Jag ska diskutera vilken sorts språkhandling vi har att göra med på den aktuella lappen. Men först några ord om den språkliga uppbyggnaden.Rubriken slår fast vilka som är mottagarna: ”alla kylskåpsbrukare”. Kylskåpsbrukare är en ovanlig sammansättning. Den kan ge associationer till offentlig omsorg, där brukare är ett vanligt ord. Längst ner står avsändaren: ”Arbetsmiljöansvarig”. Det vill säga, det är inte en individ, utan en organisatorisk roll. Det här är ingen lapp från en vanlig anställd.

Brödtexten återberättar huvudhistorien: ”Det har hänt att matinnehåll omslutet av vanliga plastpåsar ställs in i kylskåp.” Denna händelse, att en anställd ställer in en påse med mat i kylen, är i sig inte så konstig. Den uttrycks dock lite konstigt, eller i alla fall officiellt och omständligt. Det heter matinnehåll, och denna sammansättning förses med en lång bestämning: ”omslutet av vanliga platspåsar”. Det passiva verbet ställs gör också att ett direkt tilltal undviks, så att texten inte går någon läsare in på livet.

Kruxet kommer i meningen efter. Påsarna ”kan ha varit utomhus i olämpliga och orena miljöer”. Här garderar hjälpverbet kan – som uttrycker möjlighet – utsagan. Orden olämpliga och orena kan stimulera fantasin, särskilt som konsekvensen sägs vara att kylskåpsmiljön blir olämplig/kontamineras. Ordparet med snedstreck uppfattar jag som en del av en byråkratprosa, där det finns en tendens att skriva helgarderat. Kontamineras ger också ett fackmannamässigt intryck, som hade vi att göra med ett laboratorieresultat.

Det måste ha varit en otroligt sunkig påse som hamnade i kylen. Man kan bara gissa om det var lera, sand, hundbajs eller något annat på den. Man kan också fundera på varför språket är så tungt. Kanske har vi att göra med en traditionell ”katten kring het gröt”-retorik. Det på en gång abstrakta och kompakta uttryckssättet gör att obehagligheter och pinsamheter inte framträder.

Två imperativer ramar in brödtexten. Den inleds med en inre uppmaning: ”Tänk på att kylskåp är en livsmedelsmiljö” (återigen en lång sammansättning). Den avslutas med en yttre uppmaning: ”låt plastpåsen stanna utanför”. Denna avslutande uppmaning är huvudbudskapet, vilket markeras med grön överstrykningspenna. Den föregås av ett du-tilltal, som, tillsammans med adverbet ”gärna” och avslutningsfrasen ”Tack på förhand!”, mjukar upp det hela, så att det inte får karaktär av en direkt order, vilket den i övrigt omständliga och formella prosan kan ge intryck av.

Maktanspråken i direktiver gör att de på ett eller annat sätt kan behöva förklaras eller bäddas in. Lappen utger sig för att vara en ”påminnelse”. Det är en mild direktiv, som går ut på att hjälpa läsaren att komma ihåg något som hen annars skulle kunna glömma. Det stämmer ganska bra med inledningsmeningen, som uppmanar läsaren att tänka på att kylskåp är en ”livsmedelsmiljö” (yttrandet förutsätter läsare som har glömt detta).

Nu är rubrikens ”påminnelse” lite missvisande, eftersom textens överstrukna huvudbudskap anger en faktisk handling. Man ska låta sin påse stanna utanför kylskåpet, om man inte kan gå i god för den. Den språkhandlingen är alltså villkorad och försedd med ett lite uppmjukande tilltal. Det är inte en stark och tvingande direktiv, som en order, befallning eller ett krav. Knappast heller en direkt tillsägelse.

Jag skulle vilja beskriva det som en anmodan, alltså en mjukare typ av formell direktiv, som bygger på att ett misstag begåtts och på att man i framtiden ska försöka undvika att misstaget upprepas.

Men lappen skulle kunna falla under en annan och kanske viktigare språkhandling: en performativ. Performativer är språkhandlingar som inte förhåller sig till en aktuell verklighet utan i sig skapar en ny verklighet. Vigsel och kontraktsskrivning vid husköp är exempel. Utförs de korrekt, så har någon blivit gift, sålt eller köpt ett hus. Man tänka sig att den här kylskåpslappen tvingas fram av ett regelverk, som ålägger en arbetsgivare att agera när någon gör en anmälan om att arbetsmiljön är olämplig. Och detta görs genom den arbetsmiljöansvariga. I den tolkningen är det hela löst, i och med att lappen skrivs och sätts upp. En ny verklighet, utan kylskåpskontaminationer, har skapats.

Arbetsmiljöproblemet är alltså åtgärdat av lappen i sig – en performativ språkhandling. Så betraktad säger lappen mycket om byråkratiers karaktär: deras tvång att upprätta principiella regelverk, och att åtgärda avvikelser genom att visa upp formella dokument. Till och med att sätta upp lappar på kylskåp.

Per Ledin är professor i svenska språket vid Örebro universitet och gästprofessor vid Södertörns högskola.