Så får orden mening

Vi föds inte med kunskap om orden i ett språk – kopplingen mellan ett ord och dess betydelse måste läras in. Små barn lär sig vanligen ett språk utan större ansträngning – och mirakulöst snabbt. En tonåring som har gått ut grundskolan behärskar i de flesta fall 50 000–60 000 ord av sitt modersmål. I tal och skrift använder personen inte aktivt mer än en begränsad del av orden, men hen förstår dem. En enkel beräkning ger vid handen att ett barn lär sig i genomsnitt tio ord om dagen från att det börjar tala. Så en central fråga för språkvetenskapen är hur vi kan lära oss vad orden betyder.

Hur kan vi exempelvis tala om det vi upplever? Mycket kan beskrivas med hjälp av dimensioner: Det finns en vertikal dimension som kan beskrivas med motsatsparet ’hög’–’låg’ för föremål, till exempel stol eller byggnad, eller ’lång’–’kort’ för människor. Denna dimension är också en central del av betydelsen av verben ’lyfta’–’sänka’. Eller ta dimensionen temperatur, som beskrivs med motsatsparet ’varm’–’kall’. Ett annat exempel är ’bra’–’dålig’, som står för en dimension av värdering.

En del grupper av ord bygger på flera dimensioner. Ett exempel är färgorden. Olika färger kan placeras ut i en färgrymd där de färger som liknar varandra ligger nära varandra. Orange ligger exempelvis närmare gult än grönt. Färgrymden finns inte ute i världen, utan är en beskrivning av hur vi uppfattar likhet mellan färger.

Människans upplevelse av färger kan beskrivas med tre dimensioner. För det första ljushet, som är en dimension som går från vitt till svart. För det andra kulör, som beskrivs av färgcirkeln som löper från röd till violett till blå till grön till gul till orange och tillbaka till röd. Denna dimension är cirkuläroch vi kan därmed tala om färger som ligger mittemot varandra – så kallade komplementfärger– där gult är mittemot violett och så vidare. Den tredje dimensionen är mättnad, som går från grå till allt intensivare färger. Sambanden mellan dessa tre dimensioner kan beskrivas i en dubbel kon som i bild 1 – den perceptuella färgrymden:

Men inte bara färger utan en mängd andra begrepp kan beskrivas med dimensionsstrukturer där närhet står för likhet, till exempel storlek, temperatur eller tid.

Begreppet semantisk domän, som står för sådana strukturer, är ett av de viktigaste i min analys av hur ord får betydelser. Smakernas domän är komponerad av de fem dimensionerna salt, sött, surt, beskt och umami. När det gäller toner består domänen av tonhöjd, tonstyrka och klangfärg. Och den rumsliga värld vi lever i består av de tre dimensionerna höjd, längd och bredd. Många domäner är endimensionella, till exempel temperatur, vikt och längd.

Vad som karakteriserar en semantisk domän är att de dimensioner som ingår ”hänger samman” – alla objekt som omfattar domänen måste ha ett värde på alla dimensionerna – och att dimensionerna är oberoende av dimensioner som inte ingår i domänen: när man uppfattar färger spelar dimensionen tonhöjd ingen roll och när man uppfattar smak behöver man inte ta hänsyn till dimensionen kulör.

Varje färgord står för en region av färgrymden – en för blå, en för röd och så vidare.

Min nyckel till hur man ska beskriva ordens betydelser är att inte vilka regioner som helst står för naturliga färgord, utan regionerna måste vara konvexa. Detta betyder att om en färg x exempelvis kallas grön och en annan färg y också kallas grön, så kommer varje färg som ligger mellan de båda färgerna också att kallas grön (se bild 2, till vänster). Det betyder att det inte finns några ”luckor” eller ”bukter” i regionen. Regionen till höger i bild 2 är alltså inte konvex.

I olika språk dras gränserna mellan färger på olika sätt och språken har olika många grundläggande färgkategorier. För att testa min tes att färgorden står för konvexa regioner har lingvisten Gerhard Jäger undersökt de 110 språk för vilka det finns data om färgorden. Han fann starkt stöd för tesen i alla dessa språk.

Varför ska betydelserna av ord vara konvexa regioner i semantiska domäner? För det första blir det lätt att generalisera: har man sett några exempel på objekt som benämns med ett visst ord, så vet man att alla objekt som ligger mellan också benämns med samma ord. För det andra blir det lättare att lära sig ett begrepp om betydelserna kan delas in i konvexa regioner. For det tredje går det att visa att kommunikation fungerar bättre om betydelserna har sådana strukturer.

Det som betecknas med ett substantiv har i allmänhet många egenskaper, eller – i min terminologi – betydelser i flera domäner. En hund har exempelvis form, storlek, vikt, ljud, doft, temperatur, färg och ett antal biologiska egenskaper. Ett äpple har form, storlek, färg, smak, vikt och så vidare. Ju mer vi lär oss om de olika tingen som orden står för, desto fler domäner kan vi tillskriva dem. Vi kan exempelvis lära oss vilka näringsämnen som finns i äpplen.

En idé från min egen forskning är att betydelserna av orden från andra ordklasser än substantiv i allmänhet kan beskrivas som en konvex region i en enda semantisk domän. Till exempel handlar vissa prepositioner om rumsdomänen, medan andra handlar om tidsdomänen eller kraftdomänen. Jag kallar denna idé singeldomänhypotesen. Denna hypotes är intressant därför att den kan ge en del av lösningen på gåtan om hur barn kan lära sig nya ord så snabbt.

Jag ska nu beskriva vad hypotesen innebär för ordklasserna adjektiv, verb och prepositioner.

Adjektiv står för egenskaper, som exempelvis färger, former, smaker och storlekar. Men ”egenskap” är ett abstrakt begrepp som jag ersätter med semantiska domäner. För adjektiv som bildar motsatspar, till exempel ’lång’–’kort’ och ’varm’–’kall’, är det uppenbart vilken den semantiska domänen är.

Och som vi har sett är domänen för färgorden den tredimensionella färgrymden. Singeldomänhypotesen kan användas för att förutsäga att vissa ord inte finns. Det finns exempelvis inget språk som har ett färgord som betecknar den röda och den gröna regionen, men inga färger däremellan. Ett sådant färgord svarar inte mot någon konvex region i färgrymden. Av samma skäl finns det inte något ord som betecknar blått och gult, men ingen färg däremellan.

För små barn är adjektiv svårare att lära sig än substantiv. Orsaken verkar vara att för att lära sig ett adjektiv måste barnet tankemässigt ha separerat ut domänen som adjektivet refererar till. Singeldomänhypotesen kan testas genom att studera hur barn lär sig adjektiv som refererar till samma domän. Ett enkelt sätt att hitta adjektiv som hänvisar till samma domän är att studera motsatsord.

I ett experiment som gjorts vid Lunds universitet fick tre- och femåringar svara på ett antal frågor av typen ”Om en sak inte är kall, så är den …?” där barnet skulle fylla i det saknade adjektivet. Det blev en tydlig skillnad mellan de motsatspar som treåringarna behärskade jämfört med femåringarna. Treåringarna klarade av grundläggande domäner som storlek och ålder, men inte mer abstrakta som ’billig’–’dyr’ och ’modig’–’feg’, vilka femåringarna klarade.

Det viktigaste resultatet av experimentet är just att om ett barn behärskar ett ord i ett motsatspar, är det hög sannolikhet att de även behärskar det andra.

Detta ger stöd åt teorin att barn lär sig de vanliga orden inom en semantisk domän ungefär samtidigt. Man kan säga att barn lär sig nya semantiska domäner snarare än enskilda nya ord.

Det tycks ganska klart vad vardagliga verb som springa och måla betyder. De står för olika typer av aktiviteter. Men springa och måla är faktiskt två olika sorters verb. Springa står för en viss typ av rörelsemönster, men det finns många sätt att måla – med pensel, med roller, med sprejflaska, med fingrarna – som inte har något gemensamt rörelsemönster. Den första typen av verb kallas manner verbs på engelska och jag översätter detta till sättverb. Måla är i stället ett verb som beskriver ett resultat – att ett föremål eller en yta ges en ny färg. Jag kallar dessa för resultatverb.

Tvärtom säger inte springa något om resultatet, utan detta får fyllas i: Hon sprang ett 3 000-meterslopp. Han springer till bussen.

Skillnaden mellan sättverb och resultatverb hänger samman med vad som är agent och patient i en händelse (patientär bara språkvetarnas terminologi för det som påverkas av en handling och har inget med sjukvård att göra). Det är agenten som (genom sitt sätt) utför en handling – utövar en kraft – som påverkar patienten. Resultatet är det som händer med patienten. Varje användning av ett verb markerar antingen en kraft som leder till en rörelse, till exempel knuffa, eller ett resultat, till exempel ramla. Ett sättverb beskriver att någon gör något och därmed blir kraftdomänen central. När det gäller hur människor rör sig kan vi vara ganska precisa i våra bedömningar. Vi ser exempelvis direkt skillnad mellan de krafter som är inblandade när en person går och när den springer. Krafterna behöver inte vara fysiska utan kan vara abstrakta eller emotionella, som exempelvis för övertala och älska.

Resultatet kan vara en förändring i en egenskap hos patienten (värma, växa), eller som specialfall en förändring av patientens rumsliga position (flytta, öppna, sjunka). Vissa resultatverb är statiska, och markerar att något pågår under en tidsperiod (stå, leva, sova, äga). För vissa sättverb är agenten densamma som patienten, det vill säga för de handlingar där agenten använder sina krafter för att röra sig själv. Detta gäller framför allt för rörelseverb som gå, springa och krypa.

Adjektivens funktion är huvudsakligen att specificera någon egenskap hos ett objekt eller en individ. De flesta prepositioner handlar däremot om var ett föremål eller individ befinner sig (lägesprepositioner) eller i vilken riktning objektet flyttar sig (riktningsprepositioner). Så i satsen Flaskan står bakom fåtöljen är det flaskans plats som specificeras, men i Flaskan föll mot golvet är det dess rörelseriktning som beskrivs.

Vanliga lägesprepositioner är framför, bakom, ovanför och under. Betydelsen av dessa kan beskrivas som konvexa regioner i rummet. Vanliga riktningsprepositioner är mot, från, genom, längs och tvärsöver. Dessa kan beskrivas som att objektet tar olika vägar från en punkt till en annan. I båda fallen handlar det om rumsdomänen, det vill säga objektets läge eller rörelse. Även för dessa prepositioner gäller tesen om att deras betydelse handlar om en enda domän.

Inte alla prepositioner handlar om rumsdomänen. Före och efter beskriver relationer i tiden, så för dem är det tidsaxeln som är den semantiska domänen. Men dessa prepositioner kan också användas om rumsliga relationer: Hon står före mig i kön.

Mer överraskande är kanske att en del prepositioner bygger på kraftdomänen. Detta gäller bland annat i, på, över och emot. Se på bild 3 här intill.

I bilden till vänster kan alla vara överens om att päronet är i skålen. De flesta skulle också säga att päronet är i skålennär det gäller bilden i mitten. I bilden till höger är päronet däremot inte i skålen, trots att den rumsliga relationen mellan de båda föremålen är precis densamma som i bilden i mitten. Det är alltså inte rumsdomänen som bestämmer betydelsen av i.

Vad är skillnaden mellan de båda fallen? I bilden i mitten har päronet stöd av äpplena som i sin tur har stöd av skålen. Detta skapar en kraftrelation mellan päronet och skålen: Flyttas skålen så drar skålens kraft med päronet. I bilden till höger finns ingen sådan kraftrelation. Flyttas skålen där hänger päronet kvar. För den vänstra bilden går det också att säga att päronet är inuti (rumslig preposition) skålen, vilket inte fungerar för bilden i mitten

Man kan argumentera för att singeldomänhypotesen gäller även för andra ordklasser.

Semantiska domäner hjälper barn att sortera ord i betydelsegrupper – och därmed kan de snabbare ta till sig ordens innebörd. De semantiska domänerna är alltså centrala för hur vi ger orden mening.

Peter Gärdenfors är filosof och professor emeritus i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet.