Så blev w en riktig bokstav i svenskan

I århundraden hade den varit som en skugga. Ibland fått representera ett eget ljud, emellanåt fungerat betydelseskiljande, då och då ansetts som dekorativ för att säkerligen misshandlas lika ofta. Och kanske mest av allt bara beskrivits som en variant av v. Men på ett sammanträde i Stockholm den 3 mars 2005 klubbade Svenska Akademien att w skulle behandlas som en egen bokstav i framtida ordböcker. Först på tur stod den kommande upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL. Beslutet innebar att svenskans alfabet växte från 28 till 29 bokstäver.

Steget var inte oväntat. Akademiledamoten och språkprofessorn Sture Allén hade redan 2004 i en artikel i Svenska Dagbladet meddelat den nya hållningen och uppmanat andra att följa efter och ge w status som en egen bokstav: ”Det vore av stort värde om andra utgivare och förvaltare av stora språkbaserade data­mängder ville överväga att medverka i en sådan uppklarning.”

Beslutet illustrerade Svenska Akademiens inflytande över svenska språket. SAOL har i ett drygt århundrade fungerat som norm för stavning och böjning. Nu utvidgades makten i praktiken även till alfabetet. I läromedel, lexikon och andra typer av sammanställningar började w så småningom behandlas som en egen bokstav som enligt Sture Alléns rekommendation fick ”den fasta platsen efter v i alfabetet”.

Innan Akademiens ingripande hade generation efter generation av elever i skolan fått lära sig att bokstaven v hade två varianter där w ofta betraktades som något av en skuggfigur. Inte riktigt fullvärdig för att föräras ett upphöjande till bokstav – men heller inte så obskyr att dess existens möttes av samma tystnad som importerade diakritiska varianter som à, é och ü.

Ibland kunde w vara relevant i historiska sammanhang (som i gammalstavningen Wexiö i stället för Växjö), förekomma i dekorativa stavningar (som i dansbandsnamnet Wizex i stället för Vi sex) och i vissa fall – åtminstone enligt SAOL – vara betydelseskiljande i skriften (där en sving är en rörelse eller ett slag medan swing är en typ av jazz, en tvist är en dispyt medan en twist är en dans och en kivi är en fågel medan en kiwi är en frukt).

Det knorrades på sina håll. På redaktionen för Svenska Akademiens ordbok, SAOB, i Lund var inte alla entusiastiska. Arbetet med SAOB hade påbörjats på allvar redan 1883 och närmade sig nu äntligen målet. Om något årtionde skulle det enorma ordboksprojektet vara färdigt. Ett beslut om att behandla v och w som olika bokstäver skulle bland annat orsaka en hel del sorteringsbekymmer i kapslarna med drygt åtta miljoner handskrivna språkprov eftersom redaktionen hittills betraktat det som två varianter av samma bokstav.

Sture Allén lyssnade men det var uppenbart att han redan hade bestämt sig. Men det var ändå ett vägval som förankrades.

Den 1 mars 2005 hölls ett möte med ”ett tjugotal företrädare för olika intressentgrupper” i Akademiens lokaler. Enligt anteckningar från Akademiens sammanträde två dagar senare fanns ”en klar majoritet för en sådan förändring”. Alla tankar om att vänta in slutförandet av SAOB och först därefter genomföra nyordningen avfärdades. När redaktionen för SAOB 2021 väl var framme vid bokstaven w sorterades den följaktligen separat och gavs följande definition: ”namn på den tjugo­tredje (i sht förr sammanförd med V ss. den tjugoandra (o. längre tillbaka i tiden äv. sammanförd med U ss. den tjugoförsta l., då bokstäverna i o. j inte hölls isär, den tjugonde)) bokstaven i vårt alfabet”.

I artikeln i Svenska Dag­bladet listade Sture Allén sina främsta skäl till kursänd­ringen: ”I våra grannspråk danskan och norskan hålls v och w isär och placeras i denna ordning i ordböcker. Där är man alltså fri från oklarheten hos oss. En gemensam nordisk front skulle helt klart vara till ömsesidig nytta. I engelskan, franskan och tyskan har man samma ordning som i danskan och norskan.”

Möjligen plockade han körs­bären bland argumenten. I andra nordiska språk som isländska och färöiska har w fortfarande inte status som egen bokstav. I både norskan och danskan hade w dessutom ganska nyligen släppts in i värmen efter att precis som i svenskan länge ha behandlats som en variant av v. Och i den obesläktade finskans alfabet finns w men bokstaven används bara i lånord.

Men det kanske tyngsta argumentet för Sture Allén var att w faktiskt förekom i hundratals ord. En stor grupp var engelska lån som webb, forward, worcestersås, goodwill, waila och speedway. En annan ansenlig grupp var tyska importer som besserwisser, wallraffa, rottweiler, wellpapp, schwarzwaldtårta och wienerschnitzel. Även i inlån från andra språk användes w i bland annat wasabi (japanska), wiki (hawaiiska) och wigwam (algonkinspråk). Där fanns dessutom ord bildade till person­namn som wallenbergare, darwinism, sandwich, watt, swedenborgare och weber samt nationalitetsbeteckningar och andra ord bildade till geografiska namn som schweizisk, westfalisk, rwandisk, taiwane­sisk, newfoundländsk och kuwaitisk.

Nyordningen blev verklighet i 2006 års upplaga av SAOL. Här listades 84 ord som började med w. I den senaste upplagan från 2015 har antalet vuxit till 99 ord – något som gör w till den tredje minst omfångsrika bokstaven efter x med 27 ord och q med 25 ord. Bokstaven z är snäppet större med 100 ord. Av dom 99 ord som börjar med w är 20 sammansättningar bildade till webb- som webbhotell, webbsajt och webbredaktör.

Här skymtade ytter­ligare ett skäl till förändringen. I en intervju i Dagens Nyheter 2006 i samband med utgivningen av den första upplagan där w sorterades separat förklarade Sture Allén att just ord bildade till webb inom loppet av några få år blivit oerhört vanliga. SAOL rekommenderade visserligen ett försvenskat uttal – alltså vebb – men noterade att även det mer ursprungliga ­engelska uttalet av webb förekom i svenskan. Också i SAOB och SO ­nämndes det varierande uttalet. Och att w inte alltid uttalades som v var enligt Sture Allén ännu en anledning till att separera bokstäverna.

Kanske var internet i sig ännu en bidragande faktor. Somliga som skulle bokstavera webbadresser utläste vid den här tiden www som ve ve ve, andra som dubbelve dubbelve dubbelve. Även detta ”olycksaliga” fenomen som gav en ”minimal” tidsvinst uppmärksammade Sture Allén i artikeln i Svenska Dagbladet. På den tiden fanns fortfarande myndigheten Vägverket med webbadressen www.vv.se – där han ansåg att blandningen av v och w utläst ”med felbokstavering” som vvv.vv.se skulle ge ”ett löjeväckande intryck”. Bättre var det enligt Sture Allén i engelskan: ”För engelsktalande är det självklart på det viset, att förkortningen www bokstaveras dabbeljo dabbeljo dabbeljo.”

Trots att det var en nyordning som Sture Allén avise­rade ett par år i förtid var skilsmässan mellan v och w en av dom nyheter som uppmärksammades mest i samband med utgivningen 2006. I Svenska Dagbladet beskrev Bo Löfvendahl ”uppdelningen mellan v och w” som det ”mest uppseendeväckande” i den nya upplagan: ”Det här har varit något av en hjärtesak för Sture Allén som drivit frågan i flera år, och det är möjligt att han så småningom får fler anhängare bland ordböckerna, men än så länge är det bara SAOL som följer den här principen.”

I Computer Sweden skrev Anders Lotsson att ”Svenska Akademien ändrat reglerna för hela språket” men undrade ändå vad vägvalet hade för praktiska konsekvenser: ”Är det en nyhet? I datavärlden har de flesta sorterat V och W för sig i många år. ­Förmodligen utan att ens fundera på ifall det går att göra på annat sätt.” Örjan Abrahamsson i Borlänge Tidning föreföll även han vara allt annat än chockad över följderna av beslutet: ”Visserligen återfinns bara två ynka boksidor med uppslagsord på W, från waila till wrestling, men i alla fall.”

I Norrbottens-Kuriren talades det däremot om ”något så ovanligt som ytterligare en självständig bokstav”. I Hallands Nyheter skrockade ­Doris Gunnarsson över nyheten: ”Dessutom har bokstaven w fått en egen avdelning. WOW.” Och i språkspalten i Göteborgs universitets personaltidning GU-journalen betraktade språkforskaren Kerstin Norén nysorteringen i SAOL som startpunkten för en officiell förändring: ”Vi har alltså 29 bokstäver i det svenska alfa­betet från och med nu!”

Men w hade inte alltid ­varit en bokstav i periferin. Omkring 1680 skrev Samuel Columbus En swensk orde­skötsel – den första utförliga stavnings- och språkvårdshandboken för svenska ­språket. Han listade bland ­annat vilka bokstäver som hörde hemma i alfabetet: ”Bokstäfren äre hoos oss Swänske a b c d e f g h i k l m n o p q r s t u w x y z”.

Vid den här tiden var stavningen allt annat än enhetlig. Men på 1600-talet stavades v-ljudet ofta med w – något som sannolikt berodde på att v snarare sågs som en variant av u och därför i första hand representerade ett annat ljud. När fler språkvetare tog sig an svenskans stavningsmönster var valet mellan v och w en viktig fråga. Det var också en diskussion som handlade om förändrade skrivkonventioner.

Stavningen med w var starkt förknippad med den från det tyska språkområdet importerade frakturstilen. När den under 1700-talet tappade mark mot antikvan – den typ av latinska bokstäver vi använder än i dag och som då brukades i bland annat franskan och engelskan – bidrog det till ett naturligt skifte. I antikvan representerades v-ljudet av bokstaven v.

Då representerade dom olika skrivsätten olika språkområden. Jesper Swedberg visade i praktiken hur den här uppdelningen såg ut i Schibboleth från 1716. I boken diskuterade han runt 2 800 lånord i svenskan. Importerna från tyskan skrevs lika självklart med frakturstil medan lånen från latinet och romanska språk lika givet skrevs med antikva enligt tidens ideal.

I Swänska språkets rätta skrifsätt från 1753 beskrev Sven Hof utvecklingen med ett växande bruk av antikva och dess förväntade följder för stavningen: ”Will man bruka rena Latinska bokstäfwer i Swänskans skrifwande, på samma sätt som Fransoserna, Ängländarna och flere nu giöra; så förswinner detta w af sig sielft.” Antikvans segertåg hade alltså direkt inflytande över stavningen.

I en rad språkliga vägledningar från sent 1600-tal argumenterade olika språkvetare för en reformerad stavning. I 1696 års Grammatica suecana kunde Nils Tiällmans resonemang sammanfattas med att svenska faktiskt inte var tyska. I tyskan användes bokstaven v för f-ljudet. Så var det inte i svenskan. Därför kunde v beteckna v-ljudet och w var för honom följaktligen en onödig bokstav.

När diskussionen gick vidare under tidigt 1700-tal var det allt färre språkvetare som förordade w. Visserligen var debattörerna allt annat än överens och somliga tyckte att det i viss utsträckning var rimligt att skriva både v och w – inte minst för att bägge i någon mån alltjämt också nyttjades för vokalljud.

Debatten hade ingen tydlig slutpunkt. Ändå var det uppen­bart att frågan så småningom blev så perifer att diskussionen dog ut. I Svenska språket i tal och skrift från 1777 nämnde inte Anders af Botin duellen mellan v och w över huvud taget. När Carl Gustaf af Leopold på Svenska Akademiens uppdrag 1801 gav ut Afhandling om svenska stafsättet var diskussionen så överspelad att han inte ens behandlade frågan. Lika tyst var det om w i Carl Jonas Love Almqvists Svensk rättstafnings-lära från 1829.

Det här betydde inte att w redan hade försvunnit ur svenskan. Även om Carl Gustaf af Leopolds handledning var den första i sitt slag och om Carl Jonas Love Almqvists rättesnöre för stavning fick ett brett genomslag fortsatte bruket att spreta. Långt in på 1800-talet var stavning med w ganska utbrett i pressen – i synnerhet i tidningar som ännu höll fast vid fraktur­stilen och inte hade gått över till antikvan.

Men steg för steg för­passades w in i skuggorna. I Anders Fredrik Dalins Ordbok öfver svenska språket som utkom 1850–53 listades visser­ligen w som en separat bokstav på grund av tolv lånord som började på w: whig, whiskey, whist, wienerlack, wiener­brödt, wirr-warr, wismuth, woiwod, wolfram, wohltäter, woodsört och wurst. I en majoritet av fallen hänvisades dock läsarna till artiklar med den anpassade stavningen med v. Han konstaterade också att w i svenskan uttalades v.

Anders Fredrik Dalin skildrade dessutom w:s historia: ”Medljudande bokstaf, den tjugondetredje i svenska alfabetet, egentligen det enkla V fördubbladt. Brukades fordom en tid, isynnerhet under 13:e århundradet, allmänt för enkelt v. Bibe­hålles numera endast i så kallad svensk skriftstil och i fraktur-skriftstil. Deremot i engelsk skrifstil och antikqva-bokstil är numera enkelt v allmänt brukligt, utom i vissa utländska, mest tyska ord och namn, der w nyttjas, såsom Wittenberg, Wittstock. Äfven bibe­hålles merendels W i början af svenska namn, t. ex.: Westerstrand, Wetterstedt, Wallin, af några äfven inuti ordet, t. ex.: Arwid, Arwidsson.”

Att han ändå nämnde w medförde inget trendbrott. I stället knuffades w allt längre in i skuggorna. Vid 1869 års nordiska rättstavningsmöte var delegaterna överens om att v-ljudet skulle stavas med v och inte med w. I den första upplagan av Svenska Akademiens ordlista från 1874 höll Akademien fast vid samma linje som redan Carl Gustaf af Leopold upphöjt till norm. I 1876 års utgåva av Svensk författnings-samling byttes frakturstilen ut mot antikva och w mot v. Därmed hade skiftet också införts i lagspråk – en typ av texter som är konservativa till sin natur och dit språkförändringar i regel når allra sist. Nils Linder ansåg i Regler och råd angående svenska språkets behandling i tal och skrift från 1882 att w bara skulle användas ”i vissa familjenamn … och af dem härledda ord … samt i några utländska ortnamn … äfvensom i ett och annat låneord”. Han ville också fasa ut ålderdomliga skrivsätt av ortnamn som Westerås, Waxholm och Wisby till förmån för Vesterås, Vaxholm och Visby. Det här gällde även personnamn som Vilhelm, Edvard och Valdemar som emellanåt stavades med w.

Möjligen var det Oscar II som slog in den sista spiken i kistan. I ett kungligt brev fastslogs 1889 att den då nyutkomna sjätte upplagan av SAOL skulle fungera som riktmärke för stavningen i skolan. Därefter fick generation efter generation av svenska elever lära sig att bokstaven v hade variantformen w som användes i några enstaka lånord och namn. Men eleverna skolades också in i uppfattningen att w inte var en bokstav i sin egen rätt. Det skulle alltså fortsätta in i våra dagar.

Ursprunget till ett par hundra år av ständiga diskussioner om kopplingen mellan uttal och skriftbild kan spåras tillbaka till latinet. Där användes u både för ett vokalljud som motsvarar svenskans bakre o och en konsonant som motsvarar engelskans w. I latinet var detta troligen inget bekymmer i skrift. När u användes som konsonant följdes den av en vokal – något som u inte gjorde när den fungerade som vokal utan då följdes den i stället av en konsonant.

Men i vissa ord parkerade vokalen u framför konsonanten u. Latinets stavningsmönster gjorde att detta inte ställde till med några problem. När uttalet senare förändrades fick detta dubbla u representera uttalet w. Och det här bruket letade sig på 600-talet in i germanska språk och nådde även det som så småningom skulle bli svenska.

Inom den germanska språkfamiljen utvecklades w åt olika håll. I engelskan lever till exempel det forna uttalet av w kvar och återges med double u. I dom nordiska språken försvann det uttalet och gled i stället över till dagens v. Det är alltså förklaringen till att samma bokstav i engelskan kallas double u men dubbel-v i svenskan, dobbelt-v i norskan och danskan, dupult ve i fär­öiskan och tvöfalt vaff i isländskan. Samma mönster finns även i exempelvis spanskans doble ve och franskans double vé – språk som är nära släkt med latin men som båda har förlorat det forna w-uttalet.

För tjugo år sedan drev alltså Svenska Akademien igenom en förändring som kanske i första hand blev en sorteringsfråga. Genomslaget var dock inte omedelbart.

I 1987 års nyordslista återfanns till exempel Westerbergeffekten mellan valpskatt och vildcampare helt enligt den då rådande normen. I listan från 2007 – som alltså kom två år efter Akademiens formella beslut och året efter utgivningen av den trettonde upplagan av SAOL där förändringen gick från teori till praktik – hade Språkrådet ännu inte följt Sture Alléns uppmaning och anammat samma synsätt på ­alfabetet. I denna lista ­hamnade wiki och wikipedisk mellan vardagspussel och vintage. Samma princip tillämpades 2010 där wikiläcka stuvades in mellan valpromenera och vulkanresa. Först 2013 – samma år som Språktidningen och Språkrådet började samarbeta om nyordslistan – placerades tvåhandsbeslut före twerka. Det var i sin tur ett så självklart val att det inte ens diskuterades.

Nyorden är typiska för bruket av w i dagens svenska. Bokstaven används främst i lånord men dyker också upp i eponymer, ord bildade till personnamn.

Sannolikt är det också i lånorden som framtiden finns för w. I den senaste ­upplagan av SAOL från 2015 är det knappt 0,08 procent av orden som börjar på w. Årliga nyordslistor har publicerats sedan 1986. Fram till och med 2024 års lista svarar ord som börjar på w för 0,9 procent av nykomlingarna. Det är alltså inte så att nyord på w strömmar in i svenskan – men dom lånas ändå in i viss omfattning. Och mängden ­färskingar verkar vara rikligare än antalet ord på w som redan finns i ordböckerna.

Dessutom rör det sig ­numera ofta om utländskt ­färgade skrivsätt som överlever försvenskningsförsök. I 2009 års nyordlista föreslogs till exem­pel stavningen tvittra i stället för twittra – en anpass­ning som inte fick ­något genomslag. Och 2015 listades verbet ­svischa i be­tydelsen att använda sig av betal­tjänsten Swish. Inte ­heller den stavningen etablerade sig. I båda fallen var det förmodligen den starka kopplingen till varumärkena ­Twitter och Swish som gjorde att den stora majoriteten fortsatte att skriva twittra och swisha.

Det finns fler tecken på att w kan vara en bokstav som sväller när det är dags för en ny upplaga av SAOL mot slutet av året. I den senaste upplagan av Svensk ordbok från 2021 finns till exempel ett antal ord på w som inte tagits med i SAOL. Många av dom – som Waldorfpedagogik, webbshop och wifi – är säkerligen aktu­­ella för den kommande upplagan.

I Svenska Akademiens ordbok – där w alltså behandlades i ett band som utkom 2021 – finns möjligen ytterligare några kandidater till nästa SAOL som wadi, wagnersk och weekendresa.

När Sture Allén i Svenska Dagbladet aviserade den kommande nyordningen ansåg han att det fanns goda skäl ”för att behandla w som de andra 28 bokstäverna, ge det den fasta platsen efter v i alfabetet och använda dess rätta namn dubbelve vid bokstavering”.

Han försökte också bemöta tänkbara invändningar: ”Att v och w ställs var för sig fastän de oftast har samma uttal – jämför dock walesare, walkover och några till – är inte konstigare än att det också gäller andra bokstäver. Ett sådant fall är c, s och z i till exempel narciss, nasare och nazist. … Det är i själva verket lika välmotiverat att hålla isär v och w som s och z i ordböcker. Man skulle utan vidare uppnå en stramare och mera konsekvent struktur.”

I strävan efter att ­normera skriftspråket var alltså Svenska Akademien en gång i tiden delaktig i att förpassa w in i skuggorna. Ett par hundra år senare var det Akademiens kovändning som åter drog fram w i ljuset sida vid sida med det svenska alfabetets 28 övriga bokstäver.

Anders Svensson är chef­redaktör på Språktidningen.

Artikeln är baserad på ett ­kapitel ur boken Nusvenska – en modern språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020).