På drift med flaskpost

Det första hon såg var inte solen, utan en fyr. Ellie Ga, konstnärlig forskare, lämnade packisen efter ett halvår ombord på forskningsfartyget Tara, som drivit omkring i mörkret vid Nordpolen. Då fängslades hon av fyrens betydelse och ursprung, som ledljus och vändpunkt. Och vad som händer när något är på drift.

Det blev upptakten till ett treårigt forskningsprojekt vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm, om flaskposten som symbol för slumpmässig kommunikation och dess användning inom oceanografi och folklore.

– Någon talar till dig från det okända. Den som skriver sitt meddelande har ingen aning om vem som kommer att läsa det, lika lite som när, var – eller ens om, säger hon.

A message in a bottle, som amerikanska Ellie Ga säger, är kommunikation på distans, en metaforisk tankegång om omständigheterna som bidrar till att ett föremål driver iväg och hur människor tolkar det som de hittar på stranden.

Flaskposten behöver förstås inte ligga i en flaska, men åtminstone i en vattentät behållare för att överleva en tidlös resa i havet. I Nederländerna träffade Ellie Ga en mångårig samlare av flaskpost, Wim Kruiswijk, som genom åren kommit över ett tusental flaskposter från kusterna i Nordsjön. Bland dem finns traditionella flaskor av glas, men också av plast. Den mest originella flaskposten kom som en gammal tom tändare.

I Nordsjön är många av meddelandena skrivna på engelska, tyska, franska eller nederländska. Bland dem ett från en estnisk sjöman som talade 15 språk och ett som innehöll historien om en östtysk man som satt i fängelse före murens fall.

Annars är de flesta budskap av typen ”Hej, här är vi, kul om du hör av dig” och oftast skrivna av barn eller hela skolklasser. Även önskelistor och religiösa meddelanden är vanliga.

I Karibiska havet är det i stället vanligare med romantiska meddelanden – på grund av alla lyxkryssare som passerar.

Även i Medelhavet hittas många flaskposter, ofta på grekiska, spanska och italienska. Många av dem är adresserade till något helgon med böner om hjälp, ibland även med pengar inkluderade. Flera av dem flyter i land på ön Symi utanför Grekland, med klostret Panormitis, som är känt för att ta emot ”alla” flaskposter adresserade till deras helgon.

Kanske kan flaskposten ses som föregångaren till Twitter – en hälsning ut i det okända. Ibland når meddelandet fram. Som för den svenska sjömannen Åke Viking som på 1950-talet ville träffa en vacker kvinna. Hans ord flöt iland vid Syrakusa – vilket ledde till bröllop med sicilianskan Paolina.

I Medelhavet finns också den grekiska ön Lesbos, första anhalten till Europa för tusentals flyktingar som drev i land i usla båtar varje dag från krigets Syrien hösten 2015. Ellie Ga arbetade då som volontär på plats.

Hon blev vittne till vad som hände när en smutsig docka flöt i land, med spetsklänning och lockigt hår. Som ett slags flaskpost med budskap från ett barn på väg från ett helvete. Ett påtagligt tecken på hur vi driver iväg och hamnar någonstans.

– Mannen som hittade dockan gick ner till hamnen för att leta efter flickan. Han blev snart engagerad i flyktingkrisen och gick dagligen till hamnen för att hjälpa till att ta emot de människor som drivit i land. A message in att bottle är alltså också en metafor för exil. För mig handlar det om potentialen att bli någonting annat. Om hur strandfynd berör oss och sporrar oss till handling. Om ljuset i mörkret, fyren som leder rätt.

Fotnot: Ellie Gas forskningsprojekt om drivgods resulterade i filmen Strophe, a turning, som visades på Moderna museet i Stockholm i samarbete med Kungliga konsthögskolan 2017.

Lästips: 2002 hittade brittiska Karen Leibreich en tårformad flaska i Engelska kanalen, där en okänd fransk kvinna skrivit ett kärleksbrev till sin döda son. Karen Leibreich blev besatt av fransyskans sorgliga öde och försökte på alla sätt att hitta henne. Det gjorde hon inte, men hon skrev en bok, The letter in a bottle, om sin starka upplevelse av den upphittade flaskposten. Boken översattes till flera språk och av en slump läste en fransman boken, och förstod att det var hans syster som var avsändaren. Det var bara det att hon inte alls ville bli hittad och få sin sorg exponerad – vilket framgår i senare upplagor av boken.