”Nyansrikt och logiskt”
http://youtu.be/o6C5rz2yKxA
När Elcim ”Superturken” Yilmaz tycker att de svenska uttrycken är för mesiga, så tilltalar hon sina svenska vänner på turkiska.
– Till ett barn kan jag säga ciğerlerim, ’du är mina lungor’. Turkiskan har många ord med inälvor, men de är fulla av kärlek, säger hon.
Den som vill förolämpa någon kan i stället använda djurord som öküz, ’oxe’, vilket innebär att den tilltalade berövas alla mänskliga drag.
– När turkar kommer till Sverige blir de ofta förvånade över att folk heter Björn. Det skulle man aldrig våga kalla en turkisk man för.
Själv tycker hon att turkiskan har en större nyansrikedom än många andra språk. Hon tror att det beror på att språket har vuxit fram i en kultur där man gärna för livliga diskussioner. Det finns också behändiga oneliners för alla upptänkliga situationer.
– Om någon till exempel skriker på torget så att alla vänder sig om, så finns det ett särskilt uttryck för det: o meydan okodu, ’han läste torget’.
Trots många stilnivåer och böjnings-regler menar hon att turkiskan är lätt att lära sig, eftersom både stavning och grammatik är regelbundna. Ben, ’jag’, blir till exempel benim, ’min’, med genitivändelsen -im.
– De är logiskt förbundna. Om reglerna sedan är lite komplicerade gör det ingenting, för när man väl har lärt sig dem så gäller de.
Fotnot: Läs om hur benim har lånats in i svenskan i beydelsen ’jag’, på sidan 50.
6 fakta om turkiska
Radikal reform skulle radera lånord ur språket.
Antal talare: Turkiskan har 80 miljoner talare, varav 45 000 i Sverige. På grund av det Osmanska rikets erövringar finns betydande turkiskspråkiga minoriteter i balkanländerna och på Cypern. Senare migration har gett språket ytterligare spridning – i Tyskland finns i dag två miljoner talare.
Språkfamilj: Turkiskan är det största av turkspråken, där även azerbajdzjanska, turkmeniska, uzbekiska och kirgiziska ingår. De har sitt ursprung i västra Kina och Mongoliet, där man har hittat fornturkiska ”runor” från 700-talet. Turkspråken saknar tydliga släktingar, men har ibland sammanförts med mongoliska, koreanska och japanska till en omstridd ”altaisk” språkfamilj.
Språkreformen: I det Osmanska riket (1299–1923) var turkiskan starkt uppblandad av arabiska och persiska. Därför tog Turkiets president Mustafa Kemal Atatürk 1932 initiativet till en språkreform, där lånord ersattes av inhemska motsvarigheter – något som har lett till att hans egna tal i dag avviker så mycket från standardspråket att de har ”översatts” till turkiska.
Alfabet: I samband med språkreformen byttes det tidigare arabiska alfabetet, som stämde dåligt överens med turkiskans ljudstruktur, ut mot latinska bokstäver. Det turkiska alfabetet innehåller bokstäverna Ç
(tje-ljud), Ğ (mjukt g-ljud som i spanskans lago), Ö, Ş (sje-ljud) och Ü (y-ljud).
Grammatik: Turkiskan är ett agglutinerande språk, där många ändelser kan läggas till samma ord. Ordet seviştirilemediklerinden, ’eftersom de inte kunnat förmås att älska varandra’, består av ordstammen sev, ’älska’, följd av åtta grammatiska ändelser. I ordet förekommer endast vokaler som uttalas i främre delen av munnen – ett exempel på vokalharmoni.
Liten ordlista:
- merhaba!/hoşçakalın! = ’hej!’/’hej då!’
- yoǧurt = ’yoghurt’ (svenskans förmodligen vanligaste turkiska lånord)
- pencere = ’fönster’ (från persiskans پنجره, ’penjrh’ – turkiskan har många persiska och arabiska lånord)
- hıyar = ’idiot” (bokstavligen ’gurka’ – tilltal med inspiration från växt- och djurriket är vanliga)
- maydanoz olma = ’var inte en persilja’ (ungefär ”stick inte näsan i blöt” – persilja har grenar som lätt kan fastna)
