Nej, jag talar inte holländska!
När svenskar frågar Sara Van Meerbergen om hon talar holländska så känner hon inte helt igen sig. Hon kommer ju inte från Holland, utan från det nederländsktalande Flandern i Belgien.
– Holländska är en identitetsmarkör som hör samman med en annan del av språkområdet, och därmed delvis med en annan kultur. Jag säger alltid att jag pratar nederländska.
Hon jämför skillnaderna mellan flamländsk och nederländsk nederländska med amerikansk och brittisk engelska. Det är inte bara uttalet som skiljer sig, utan också ordval och uttryckssätt.
I Flandern är det till exempel fortfarande vanligt att nia varandra. Dessutom används i talspråket pronomenet gij, ’du, ni’, som i Nederländerna ibland associeras med gammaldags bibelspråk.
– Vi driver gärna med varandras språk, ungefär som svenskar och norrmän. Det kan bli lite som två parallella världar, säger hon.
Några har till och med velat se flamländskan som ett eget språk. Men det finns även en strävan efter större enhet. 1980 bildade belgiska Flandern och Nederländerna en språkunion med uppgift att definiera ett gemensamt standardspråk och stimulera intresset för hela språkområdet.
– Min bild är att det har lyckats särskilt bra utomlands. Det var först när jag började undervisa i nederländska i Sverige som jag blev mer uppmärksam på vad som verkligen händer i Nederländerna, säger Sara Van Meerbergen.
6 fakta om nederländska
Antal talare: 23 miljoner människor har nederländska som modersmål, varav 16 miljoner i Nederländerna och 6 miljoner i Belgien. Nederländskan är även officiellt språk i Surinam samt har gett upphov till dotterspråket afrikaans i Sydafrika och Namibia med 7 miljoner talare. I Sverige finns ungefär 11 500 nederländsktalande.
Historia: Språket utvecklades ur lågfrankiska dialekter i nuvarande Belgien och Nederländerna. Under det nederländska frihetskriget på 1500-talet flydde talare från söder till självständiga områden i norr, där de olika dialekterna smälte samman till ett nytt standardspråk. I Belgien dominerades språket länge av franskan, men fick på 1900-talet gradvis en starkare ställning.
Uttal: Nederländskan är det enda germanska språket som inte aspirerar konsonanter, vilket innebär att k, p och t inte åtföljs av ett antytt h-ljud, som i svenskan. Bokstaven g uttalas oftast som ett tyskt ach-ljud, diftonger är vanliga och tonande konsonanter blir tonlösa i slutet av ord. Ordet goud, ’guld’, uttalas alltså ”chaut” med ach-ljud och ”stumt” t.
Grammatik: Satsbyggnaden och verbböjningen påminner om den närbesläktade tyskan, där huvudverben också ofta placeras sist i satsen. Men i likhet med engelskan har grammatiken förenklats – substantivens kasusböjning har försvunnit, och i standardspråket finns bara två bestämda artiklar: de som i de vrouw, ’kvinnan’, och het som i het huis, ’huset’.
Diminutiv: Diminutivändelser som -je och -ke används rikligt för att uttrycka litenhet, delmängd, gillande eller olika betydelsenyanser. Några exempel är neefje, ’brorson’ (av neef, ’kusin’), ijsje, ’en portion glass’ (av ijs, ’glass’), och een glaasje, drinken, ’att ta ett glas i trevligt sällskap’ (av glas, ’glas’). Diminutiv är också vanligt i namn, som i Janneke och Marieke.
Liten ordlista:
- hoi!/dag! = ’hej!’/’hej då!’
- tijd = ’tid’ – till skillnad från tyskan, där ’tid’ heter Zeit, har nederländskan bevarat bokstäverna d, p och t på liknande sätt som svenskan
- oud = ’gammal’ – de germanska stavelserna ol, ul och al, som lever kvar i engelskans old och svenskans äldre, har i nederländskan blivit diftonger
- opname = ’upptagning’, ’inspelning’, av tyskans Aufnahme – flera ord är direktöversättningar från tyskan
- over koetjes en kalfjes praten = ’småprata’, ordagrant ’prata om små kor och små kalvar’
