När visionen blir vardag

Hur många har inte sett detta muntra utrop på arbetsplatsens intranät: ”Vi lever vår vision!” Och hur många har inte nyligen kallats till samtal om visioner eller värdegrunder? Troligen ganska många, för visionen har blivit vardagsmat i dagens svenska arbetsliv.

Tidigare var det mest utpräglat idéburna och vinstdrivna företag som talade om visioner, ofta uttryckta i reklamliknande formuleringar. Numera cirkulerar likartade dokument också i den offentliga sektorn, både på kommunal och statlig nivå. Vilken är vår vision? har man frågat sig, och kanske satsat betydande resurser på att föra dialog i denna fråga.

Men hur tog sig visionen in på myndigheten? Och varför? Det finns många förklaringar till det. En bygger på trendkänslighet: det går mode i allt – även i texter. Myndighetschefer och kommunikatörer kanske kastar blickar på företag med visionen i klara färger – och bestämmer sig för att skaffa samma inspirerande handlingar. Det är inte konstigare än att många skaffar platt-tv för att grannen har det, eller bestämmer sig att ge dottern namnet Tindra, eftersom man har mött andra små flickor med det namnet.

Visioner, värdegrunder, strategiska planer, varumärkesplattformar. Orden ger uttryck för en genomgripande förändring i svenskt yrkesliv: en managementkultur som rört sig från näringslivet till det offentliga. I den kulturen ingår flera komponenter. Vilka drivkrafter ligger bakom? Mats Alvesson, professor i företagsekonomi, har pekat på en strävan efter att visa sig framgångsrik och att göra sig synlig. Patrik Hall, docent i statsvetenskap, skriver om en formalisering av makt och kontroll.

Ur språkvetenskapligt perspektiv är det spännande att se hur nya textgenrer snabbt växer fram och får viktiga funktioner.

Texterna uttrycker företagets eller organisationens policy – dess grundprinciper. Man kan till och med säga att texterna är verktyg i skapandet av denna policy.

Ett ganska tydligt exempel på texttypen är Kriminalvårdens policydokument som heter ”Bättre ut!” Det är ett flersidigt dokument som kan laddas ner från myndighetens webbplats. Eftersom det står vem som helst fritt att läsa dokumentet, kan man förstå att det delvis också är riktat till människor utanför myndighetens verksamhet.

”Bättre ut!” följer ett mönster som är ganska vanligt för den här texttypen: den grafiska utformningen är viktig, med bilder och färger som följer genom hela texten. På så vis skapas ett visuellt sammanhang. Inte sällan kan bilderna tolkas symboliskt eller metaforiskt. I dokumentet finns till exempel ett återkommande motiv med stjärnor mot en nattmörk himmel. Bilden kan tänkas aktualisera tankefigurer som ”sikta mot stjärnorna”, eller visa att texten formulerar mål att sträva mot.

På webbplatsen omnämns ”Bättre ut!” som myndighetens vision, men inuti dokumentet förekommer också andra tänkbara etiketter. På försättsbladets insida finns en text som avser att förtydliga vad en vision är. Den lyder så här (mina kursiveringar):

”En vision är en positivt laddad bild av en önskvärd framtid. Den ger mening och identitet och förmedlar en bärande värdegrund. Samtidigt är den en målbild som ger vägledning och inspiration.”

Åtminstone tre av orden i citatet skulle kunna fungera som etikett på hela texten: vision, värdegrund och målbild. Men texten anger en skillnad mellan begreppen vision och värdegrund. En vision har riktning framåt i tiden, medan en värdegrund är ett befintligt tillstånd, något att utgå ifrån. Målbild, å sin sida, beskrivs i viss mån som en synonym till vision.

I själva verket är det ganska svårt att dra en skarp gräns mellan visioner och värdegrunder när man betraktar de policydokument som förekommer vid svenska myndigheter: vissa har en vision, andra en värdegrund, ytterligare andra har både och.

Visionerna beskriver dock i större utsträckning en strävan mot ett framtida läge. Försäkringskassans vision lyder till exempel: ”Ett samhälle där människor känner trygghet om livet tar en ny vändning.” Här är det alldeles klart att visionen är en ”bild av en önskvärd framtid”, precis som Kriminalvården skriver i sin förklaring.

Värdegrunder, däremot, uttrycks typiskt som något som redan existerar. Kriminalvården formulerar sin värdegrund så här: ”Vi känner ansvar för och är stolta över vårt samhällsuppdrag och är lojala med verksamhetens syfte och mål.”

Värdegrunden blir på sätt och vis en bedrägligare text än visionen, eftersom värdegrunden beskriver ett befintligt läge och kombinerar det med en subtil styrning: den konstaterar helt enkelt att ”vi” – som väl här ska läsas som de anställda vid myndigheten – ”är stolta och känner ansvar”. Men om någon anställd till äventyrs inte skulle vara stolt eller känna ansvar, erbjuder värdegrundstexten inte någon väg till lösning.

När man har läst en visionstext kan man däremot ställa frågan: ”Hur ska vi göra för nå fram till den önskvärda framtiden?” På så vis öppnar den för vidare diskussion.

Gemensamt för alla dokument som uttrycker värderingar i någon form – som värdegrunder och visioner – är att de är ganska täta på värdeord.

Dessa är typiskt abstrakta substantiv med lite oprecis betydelse: engagemang, respekt, ansvar, tydlighet, relevans. De här orden kan förstås ha väldigt distinkt betydelse i ett givet sammanhang, men om man bara läser texterna kan det vara lite svårt att förstå vilket sammanhanget skulle kunna vara.

I Polisens värdegrund heter det till exempel: ”Vi genomför vårt uppdrag professionellt och skapar förtroende genom att vara engagerade med ansvar och respekt.” Vad som konkret avses med ansvar och respekt här förblir outsagt.

Det vanligaste värdeordet i statliga myndigheters värdegrunder är troligen öppenhet, ett substantiverat adjektiv. Grundordet öppen är konkret: en dörr är öppen eller stängd. Det avledda substantivet öppenhet tar däremot fasta på det bildliga i adjektivet, och bildar ett abstrakt ord som är möjligt att tolka på olika sätt.

Enligt Bonniers svenska ordbok betyder öppenhet bland annat ’vidd, rymd; mottaglighet för intryck; uppriktighet’. Öppenheten kan alltså vara rumslig, ha med ytor att göra, men kan också betyda att man – som människa eller organisation – är öppen för intryck och idéer. Dessutom kan det betyda att man är uppriktig med vad man menar och känner.

Den rumsliga betydelsen av öppenhet är knappast aktuell i de statliga myndigheternas värdegrunder. Men de sistnämnda betydelserna, ’mottaglighet för intryck’ och ’uppriktighet’, kan stämma med hur ordet öppenhet ska tolkas i detta sammanhang. Och det är just denna vaghet som gör att ordet öppenhet är så gångbart i policytexter.

Öppenhet är ett gott exempel på vad som brukar kallas för ett buzzword, ungefär ’signalord’. Gerlinde Mautner, professor i engelsk företagskommunikation, har forskat om just buzzwords. Hon karakteriserar dem som ”svaga i denotation och rika på konnotation”. Med detta vill hon säga att det är svårt att veta exakt vad orden syftar på, men de framkallar ändå många positiva associationer.

Öppenhet hamnar alltså högst på topplistan över myndigheternas värdeord. Direkt efter följer orden respekt och kvalitet. Andra högt placerade ord är integritet, trovärdighet och rättssäkerhet, som signalerar centrala värden för den anställda. Lekfullhet, välvilja, stolthet och servicekänsla förekommer också i texterna. Det visar att värdegrunderna inte bara gäller de statliga myndigheterna som organisatoriska helheter, utan också de enskilda anställdas egenskaper och beteenden.

Det är svårt att veta hur värdegrunder och andra policyskapande dokument faktiskt används på de statliga myndigheterna. Detta kan man bara undersöka på plats, eftersom texterna säkert används på en mängd olika sätt.

Men man kan i alla fall dra en slutsats: värdegrunderna spelar en viss roll för styrningen av myndigheternas arbete. Detta kan man förstå utifrån hur dokumenten utformas och publiceras på myndigheternas webbplatser. På Socialstyrelsen finns till exempel en schematisk bild som visar hur värdegrunden utgör en del av styrningen.

De abstrakta värdeorden, som öppenhet, stolthet och lekfullhet, och de närmast personliga egenskaper som dessa ord beskriver, lyfts fram i värdegrunderna. Här blir de anställda närmast till ting – varor – som höjer myndighetens värde. På så vis blir de resurser på en spelplan, där myndigheterna vill visa fram sina främsta drag. Steget till reklamens självförhärligande är därifrån ganska kort.

Catharina Nyström Höög är gästprofessor i svenska vid Uppsala universitet och forskningsledare vid Språkrådet. Hon och Anders Björkvall, Stockholms universitet, kommer att fortsätta studera myndigheters värdegrunder.