När vi inte är helt överens

Många svenska lokalpolitiker har stor makt. De anklagas ofta i medier och av allmänheten för att vara ”pampar”. I ett nyhetsprogram i tv intervjuades en känd lokalpolitiker för några år sedan. Så här lät det i en episod:

Journalisten: […] är du en pamp?

Politikern: Nej alltså pamp och pamp? Jag tillhör dem som tycker att man faktiskt ska våga föra en diskussion om hur mycket ansvar en politiker ska ta, hur mycket så att säga en politiker ska våga fatta beslut och framför allt hur tydlig och rak en politiker ska vara gentemot väljarna. Och jag är väl medveten om att en alltför stor rakhet ibland kan uppfattas som pampfasoner […]

Teoretiskt skulle politikern ha kunnat svara ”ja absolut” eller ”nej inte alls” på journalistens fråga. Vi kan påminna oss evangelisten Matteus ord: ”sådant skall edert tal vara, att ja är ja, och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.”

Men givet sammanhanget var det säkert svårt för politikern att ge ett tydligt ja eller nej som svar. I stället påbörjar han ett resonemang. Det inledande alltså förebådar ett längre svar, där det centrala ordet pamp – som är nedsättande – uttalas två gånger förenade med och: pamp och pamp.

Därefter argumenterar politikern för att det finns vissa skäl att bruka ordet pamp, men att det framför allt finns argument mot att ordet är tillämpligt i den situation som han och hans kolleger befinner sig i.

Vi kallar den här konstruktionen, som inleder en respons där talaren undviker att ge ett tydligt medhåll eller ensidigt mothugg,för X-och-X.

X:et står för det kontroversiella uttryck som talaren börjar förhandla om. X-och-X följs oftast av en invändning, där det framgår att uttrycket X, enligt talaren, inte är hela sanningen, utan att det finns argument både för och emot.

Den här X-och-X-konstruktionen är numera ganska vanlig i svenskan. I ett annat exempel, i samband med den så kallade arabiska våren, intervjuas dåvarande utrikesminister Carl Bildt. President Mubarak i Egypten har nyligen tvingats annonsera sin framtida avgång:

Journalisten: och president Mubarak klamrar sig fast vid makten?

Carl Bildt: klamrar sig fast och klamrar sig fast, det ska ju bli presidentval till hösten.

Carl Bildt invänder här mot journalistens beskrivning klamrar sig fast med ett motargument. Underförstått medger han dock att Mubarak sitter kvar på sin post tills vidare. Här kan vi också se att X i X-och-X kan vara en hel fras!

X-och-X är en av flera så kallade reaktiva konstruktioner, där en person resonerar kring bruket av ett visst uttryck – X – i det aktuella sammanhanget. Uttrycket X måste finnas i en föregående utsaga, oftast uttalad av en annan deltagare i samtalet, men kan också gälla något som talaren själv har sagt men sedan själv börjar fundera på.

X-och-X har funnits i svenskan åtminstone sedan mitten av 1900-talet. Den har hunnit sprida sig från det informella talspråket till bland annat litterär dialog.

Här ett välkänt exempel i den tecknade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, som har sänts på julafton varje år i SVT sedan 1975. Ynglingen Karl-Bertil har, i samband med sitt tillfälliga jobb på posten, kunnat lägga undan julklappspaket efter att ha kontrollerat sina misstankar om adressaternas höga inkomster i taxeringskalendern. I stället har han gett paketen till fattiga som han möter i staden på hemväg under julaftonens kväll. Bland dessa paket finns en jultallrik från en faster, adresserad till hans pappa Tyko, som är en rik direktör. Så här låter det när Tyko har fått reda på vad som har skett:

Karl-Bertil: men far, du sa ju själv att du inte ville ha tallriken

Tyko: sa å sa, det var ju min tallrik!

Man skulle kunna säga att Karl-Bertil och Tyko genomför en kort förhandling om vad ordet säga har för betydelsepotential. Karl-Bertil utgår från att det någon har sagt gäller – jämför med det evangelisten Matteus skriver – medan Tyko tycks mena att det han har råkat säga inte spelar någon roll när nya fakta dyker upp.

En annan reaktiv konstruktion, som troligen är äldre än X-och-X, är vadå X. Även om det kan finnas situationer där X-och-X och vadå X skulle kunna vara alternativ till varandra, så skiljer sig de två åt både funktionellt och med avseende på formen hos de repliksekvenser de brukar förekomma i. Vadå X är mycket starkare ifrågasättande och är också i sig självt formulerat som en fråga. Här är ett exempel från en blogg:

Bloggaren: Jag jobbar bara i morgon med. Vadå bara förresten? Det är ju dagen före julafton.

Bloggaren resonerar alltså för sig själv, och ångrar sin användning av ordet bara. Dagen före julafton är för hen inte bara en vanlig dag. Vadå X ifrågasätter ordvalet helt och hållet.

Ytterligare en reaktiv konstruktion är den som vi har valt att kalla DIFA. Det står för ”dubbelt initialt finit – det vill säga tempusböjt – hjälpverb”. (’Hjälpverb’ heter auxiliary på engelska, därav A:et på slutet.)

DIFA är mycket ovanligare än X-och-X och vadå X, vilket bör hänga ihop med att den tycks vara ganska ny och att det X som måste förekomma i ett tidigare yttrande bör vara någon typ av hjälpverb, som kan, vill, få, måste, våga, försöka, bruka, råka. Några ytterligare vanliga verb, som komma och gå, är också möjliga.

Här följer två exempel. Två personer står och betraktar ett oländigt, klippigt kustparti:

A: kan man bada här?

B: kan kan man väl men vill vill man väl inte

B svarar på frågan om det går att bada: man kan, men att det är osannolikt att man vill, vilket hen anser viktigare i sammanhanget. Det reaktiva yttrandet börjar med alltså med X X plus ett subjekt, som vanligen är ett pronomen – här är det man – följt av en men-sats. I exemplet dubbleras även hjälpverbet vill i men-satsen: vill vill – och placeras direkt efter men.

I allmänhet är dock men-satsen en ”vanlig” sats, med normal ordföljd, och ofta med en form av vara som verb, som här: A och B åker bil. A börjar tala om de täta mittmarkeringarna på vägen, och vad dessa betyder för trafikreglerna:

A: då får man inte köra om.

B: ja får får man men det är inte lämpligt.

I detta exempel uttalar sig B nekande om riktigheten i A:s påstående om förbud, men ger ändå A delvis rätt genom att påpeka det olämpliga i omkörning på platser med denna typ av markering.

DIFA finns ännu så länge bara i informellt samtalsspråk och i bloggar. Dess funktion skiljer sig också från den hos X-och-X. Konstruktionen X-och-X föreslår i princip att enbart vissa aspekter av X:s betydelse kan stämma på situationen, men att andra inte gör det. DIFA, å sin sida, föreslår att X X-satsen visserligen måste accepteras eller förnekas, men det finns någon annan omständighet som är viktigare: den som kommuniceras i men-satsen.

Både X-och-X och vadå X är alltså vanliga i litterär dialog. Tre av de fyra romanerna i Sven Delblancs Hedebysvit, som kom ut 1970–76, innehåller mycket dialog – oftast fylld av skarpa meningsutbyten, gräl och kraftuttryck. Det finns talrika exempel på både X-och-X, ett tjugotal, och vadå X, ungefär ett dussin, men inga DIFA. Här är två dialogsekvenser ur serien.

Fjärsman (ett slags polis) kommer på oannonserad inspektion till Handlarn. Denne lyckas denna gång avstyra att arresteras för olaglig försäljning av spritdrycker. Ett citat ur Åminne:

Handlarns fru: Och allt har gått bra? […]

Handlarn: Bra och bra … Eländet är väl uppskjutet kanske. Så länge det nu varar …

Handlarns två satser efter X-och-X förklarar varför ”bra”-utfallet bara är temporärt.

Ett exempel på vadå X finns i Vinteride när en kammarherre och en flyttarbas möts i Kungliga Väntsalen på järnvägsstationen; ett kungligt nattkärl ska borttransporteras:

Kammarherren: Handskas nu varsamt med det kungliga kärlet!

Flyttarbasen: Vadå kärl. Det är ju en vanlig potta?

De tre reaktiva konstruktionerna har olika utbredning i olika genrer i svenskan. Det tycks finnas en hierarki av genrer som förklarar spridningsordningen. Vanligast är de i informellt samtalsspråk. Därefter följer bloggar, litterär dialog med ”folkliga” inslag, reklamspråk och slutligen krönikor och andra resonerande typer av artiklar, till exempel politiska texter.

X-och-X finns i alla dessa genrer utom de mest monologiska skriftgenrerna – de som saknar dialog eller interaktion med läsaren. Vadå X har vi stött på åtminstone i reklamspråk. DIFA tycks ännu bara användas i de två förstnämnda genrerna.

Alla tre konstruktionerna verkar däremot saknas i utpräglat monologiska genrer, som nyhetsreferat, vetenskapliga texter, administrativa och juridiska texter.

Vadå X och snarlika konstruktioner finns i många språk. X-och-X finns i svenska, danska och norska, marginellt åtminstone i estniska, finska och vissa tyska dialekter och genrer. Till de språk som saknar konstruktionen hör engelska. X-och-X tycks således vara ett geografiskt avgränsat fenomen. DIFA finns såvitt vi vet bara i svenska.

Men behov av situationsanpassad nyansering av betydelsen hos olika ord och fraser finns naturligtvis i alla språk, så det finns nästan alltid flera språkliga konstruktioner som kan påpeka problem med ordval och inleda förhandling om ett uttrycks lämplighet och betydelse i en viss situation.

I diskussioner om hur språk fungerar möter man trots detta inte sällan föreställningen att ord och fraser har bestämda betydelser som gäller i alla sammanhang. Noggranna definitioner av betydelsen hos termer inom olika fackområden finns ju för att undvika missförstånd och vaghet och för att göra den språkliga kommunikationen mer precis och effektiv. Vissa anser att ett sådant system vore en önskedröm även för allmänspråket.

Vi håller inte med om det. Det språk som vi människor använder måste vara flexibelt. Bara med ett rörligt språk kan vi uppnå djupare förståelse av vad vi egentligen menar i vår komplexa och föränderliga värld.

Per Linell är professor emeritus i språk, kultur och kommunikation vid Linköpings universitet. Han är nu knuten till Göteborgs universitet.

Kerstin Norén är professor emeritus i svenska språket vid Göteborgs universitet.