När kroppen säger mer än ord

Vi använder en rad signaler, medvetet eller omedvetet, som säger saker: tonläget, ögonen, gesterna, ansiktsuttrycken. Det icke-verbala kan förstärka – eller förkasta – det vi uttrycker med ord.
– Kommunikation handlar om att avläsa andra, ta in och omvandla till förståelse, och sedan själv nå ut, säger Marie Gelang, forskare i kommunikation och retorik vid Örebro universitet.

När vi tolkar varandras kroppsspråk handlar det inte bara om vad man gör, utan också hur.

– Om jag slår näven i bordet, med vilken emfas och i vilket tempo gör jag det? Det får betydelse för hur arg jag uppfattas. Jag kanske inte ens är arg.

Många tänker nog på stora och tydliga gester när man talar om kroppsspråk, men ofta handlar det om väldigt små saker, till exempel ett höjt ögonbryn, som kan ge ordet okej en helt annan betydelse.

– Eller något i blicken som visar att den du pratar med har tappat fokus och inte lyssnar längre; fastän den hummar med så märker du direkt när personen börjar tänka på annat, säger Marie Gelang.

Kroppsspråk är viktigt i vår kommunikation, men det är svårt att få tydliga forskningsresultat om exakt hur stor roll det spelar, menar hon. Det är så komplext, så flyktigt. Det finns bara i stunden. Inte ens Aristoteles ville forska på kroppsspråk, just eftersom det är så föränderligt. Trots att gester troligen var det första vi ”talade” med.

– Det enda som faktiskt har gått att visa i forskningen är att när det finns en dissonans mellan ord och kroppsspråk – alltså när man säger en sak, men kroppen visar en annan – då är det kroppsspråket folk går på. Ord och gester måste stämma överens om kommunikationen ska blir tydlig och man vill skapa tillit.

Journalisten Niklas Källner har funderat mycket över vikten av det icke-verbala i sin nya bok Ser du inte vad jag säger? – och han anser att det spelar en stor roll i kommunikationen, i vissa fall till och med mer än orden.

– Jag upplever att hur man närmar sig folk ibland är viktigare än vad man säger.

Som reporter i pratshowen Skavlan i Sveriges Television ställde Niklas Källner ofta närgångna och personliga frågor till folk på stan. Det kunde handla om lögner, otrohet eller när de senast gjorde något olagligt. Efter hand upptäckte han att folk var mycket mer tillmötesgående om han ställde frågan med ett neutralt tonfall och minspel – som om det var det mest naturliga i världen.

– Jag minns särskilt frågan ”Har du någon gång varit otrogen?”. Jag försökte låta och se ut som att jag frågade efter bussen. Och folk svarade öppenhjärtigt. En kvinna berättade att hon hade varit otrogen åtminstone 4–5 gånger. När jag frågade om hon rekommenderade att vara otrogen försökte jag låta som att jag frågade om hon kunde föreslå en god ost. ”Ja, det gör jag”, svarade hon. ”Det är kul!”

När han i stället laddade frågan med ”det här är besvärligt eller pinsamt”, till exempel genom att tveka och humma, blev det jobbigt. Niklas Källner konstaterar att folk lyssnar på vad rösten signalerar, på tonaliteten.

– Rösten rymmer enormt mycket information.

En annan viktig del i den ordlösa kommunikationen är blickarna. På journalistutbildningen fick Niklas Källner lära sig att man ska titta folk i ögonen när man intervjuar, men han står hellre lite bredvid och tittar bort. Som barn såg han hur lantbrukarna hemma i Småland ofta stod och hängde över staketet, tittade ut över åkrarna och förde förtroliga samtal – utan särskilt mycket ögonkontakt.

– Jag använder det som intervjuteknik; att lämna blicken för att ge samtalspartnern utrymme. Även om blicken är viktig för att bekräfta vad som sägs behöver man inte alltid titta varandra i ögonen.

Han får medhåll av Jens Edlund, samtalsforskare vid Kungliga tekniska högskolan, som studerar ögonkontaktens roll i vardagliga samtal.

– Normalt tittar vi inte varandra i ögonen särskilt mycket. Jag tittar på dig när jag börjar prata, sedan tittar jag bort medan jag pratar vidare – men jag möter din blick vid viktiga punkter för att stämma av att du är med, och till sist för att lämna över ordet, säger han.

Jens Edlund ser ögonkontakten som grunden till kommunikation och talat språk, en tidig social funktion i vår utveckling – för att upprätthålla och hålla samman större grupper.

– Att man söker en person med blicken när man talar känns som något mycket basalt. Blicken har varit med från början.

Marie Gelang lyfter också fram vikten av ögonkontakt för att skapa tillit och trovärdighet när man ska avläsa en människa – givet att man ser hela kroppen.

– Man ska inte bara titta, utan se.

Och här kommer gester in i bilden. För även gester är en integrerad del i våra samtal. Den amerikanska språkforskaren David McNeill har demonstrerat hur personer som fick återberätta en tecknad film om Snurre Sprätt använde händerna för att illustrera att kaninen klättrade upp för ett stuprör.

– Tal och gester uttrycker samma sak samtidigt. Det visar att tal och gester utgår från ett gemensamt centrum i hjärnan. De hänger tätt ihop och skapar språket ihop.

Faktum är att det nästan inte går att prata utan att röra på händer och huvud.

– Så fort vi talar gör vi rörelser: höjer ögonbryn, ”pekar” med blicken eller tippar på huvudet, säger Marianne Gullberg, gestforskare vid Lunds universitet. Tal och gester hör så nära ihop att vi tappar en viktig dimension om de försvinner. Gesterna bidrar på en rad olika vis.

Hon visar en minimal firre på ett par centimetrar mellan tummen och pekfingret, och säger: ”Vi var ute fiskade och fick en som var så här stor.” Sedan gör hon en jättevid gest med utslagna armar som visar en bjässe, och säger samma sak.

– Om vi säger så här, så betyder det inget om det inte åtföljs av en gest. Gesten är betydelsebärande.

Marianne Gullberg skiljer på nödvändiga gester och berikande gester. Nödvändiga är sådana som är avgörande för förståelsen, som i exemplet med fiskens storlek. En berikande gest kan vara en spiral uppåt med fingret när man berättar ”han skulle gå upp för trappan”, för att förtydliga typen av trappa. Gester kan även utrycka ironi eller sarkasm. Som när man säger ”han var ju snygg”, och samtidigt uttrycker raka motsatsen genom att vicka lite på handflatan upp och ner.

Hon skiljer också på talbundna gester – som gestaltar eller kompletterar orden vi säger – och konventionella gester, som fungerar som egna ord, exempelvis tummen upp eller ner.

– De konventionella gesterna har en speciell form och betydelse, precis som ord. Och de kan ha olika betydelse i olika kulturer. ”Ringgesten”, där tumme och pekfinger bildar en ring, kan betyda ’Ok, toppen’ på svenska, men på franska betyder det ofta ’noll’. På japanska betyder det ’pengar’ och i arabvärlden ’kroppsöppning’.

Sådana gester är inlärda och bygger på gemensamma referensramar. Som att peka mot sin tinning och snurra runt med pekfinger och hand för att visa att man tycker att någon är knäpp.

– Du gör ju inte samma gest under hakan.

Det verkar inte finnas någon kultur som helt saknar gester.

– Det hänger samman just med att vi alltid rör oss när vi talar. Men exakt hur gesterna ser ut eller vad de betyder är inte allmängiltigt.

Bortom de inlärda gesterna har vi alla ett individuellt kroppsspråk, som påverkas av uppväxt och omgivning.

– Kroppsspråket hänger ihop med personligheten. En del är yvigare än andra; några viftar och härjar medan andra är mera stillsamma. Det är bara att titta sig omkring, säger Marie Gelang.

Samtidigt är det vanligt med råd om kroppsspråket till talare, som att stå stabilt och ta plats, och använda gester och mimik för att förstärka och levandegöra budskapet.

Men hur lätt är det att förändra sitt naturliga kroppsspråk? Ganska svårt, menar nog de flesta forskare. Den franska sociologen Pierre Bourdieu menade att det var näst intill omöjligt. Marie Gelang menar att det ändå kan gå att ändra lite grann.

– Men det kräver stor ansträngning och arbetsinsats. Och riskerar att uppfattas som tillgjort. Däremot kan man anpassa sitt kroppsspråk något efter olika sammanhang, kalibrera sig själv efter omständigheterna och situationen. Man behöver vara lyhörd för både eget och andras kroppsspråk. Det finns olika roller i samhället som kräver ett visst beteende. Polisen kan ju inte springa runt och joddla på stan. Det finns en social förväntan där.

I vardagen kanske man inte tänker så mycket på sitt kroppsspråk. Ändå läser vi ständigt av andras. Pandemin har inneburit ett avbräck för icke-verbal kommunikation.

Samtidigt tycker Niklas Källner att telefon är ett bättre forum för kommunikation än mejl.

– Det är så lätt att missförstå varandra i text. Rösten är ett kärl av nyanser som hörs i telefonen. Det är så värdefullt att ringa upp på fem minuter och läsa av.

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.