Mons Kallentoft – Detaljist

I ett välstädat hem sätter sig Mons Kallentoft för att skriva. Det handlar om disciplinerat arbete mellan nio och sexton.

– Jag väntar inte på inspiration, jag har aldrig skrivkramp.

Skulle skrivandet bjuda motstånd är det bara att ta sig igenom det:

– Men det är segt som fan, i perioder, och då behövs det ett andningshål.

Då skriver Mons Kallentoft en artikel. Han skriver för Gourmet eller SAS tidning Seasons.

– Tre tusen tecken känns som att göra piruetter.

Artiklarna handlar ofta om mat.

Men mest skriver Mons Kallentoft böcker. Han har just träffat sin revisor, som berättat att intäkterna till nittio procent kommer från böckerna och till tio procent från artiklarna.

Även i bokform har det handlat om mat en gång. En fackbok med titeln Food noir: mat, mord och myter, som kom 2004. Romandebuten kom 2000 i form av den sedermera pris­belönta Pesetas.

Mest känd är Mons Kallentoft för sina deckare om poliserna i Linköping. Först kom den isande kalla Midvinterblod. Hyllad av kritiker och läsare. Tryckt i 140 000 exemplar, översatt till sju språk och filmrättigheter sålda. I somras kom den andra boken i samma serie, denna gång i stekande hetta: Sommardöden.

Nu är det dags för nästa bok i samma serie. Det börjar med att Mons skriver synopsis. Den är på trettio sidor med korta kapitelresuméer. Bara hans fru får läsa den.

Sedan skriver han själva boken. Då går det snabbt, tio till tjugo sidor om dagen.

Rekordet är trettiofyra sidor.

– Research är känslomässigt för mig, jag letar inåt i mina egna känslor, men skrivandet är hantverksmässigt. Det är viktigt att presentera. Att kunna skriva ut.

Det händer att han drar ur sladden till bredbandet för att inte distraheras. Skrivandet är världsfrånvänt.

För att inte låta sig påverkas åker han också utomlands, gärna till en anonym plats. Senaste boken skrevs i Thailand.

Anonymiteten handlar inte om att inte vilja bli igenkänd. Så stor är inte Mons Kallentoft. Men han vill inte att platsen ska förknippas med det han ska berätta, där får inte finnas för många intryck. Under skrivandet läser han heller inga svenska texter, utan på sin höjd engelska magasin.

– Jag har också åkt till Playa del Ingles på Kanarieöarna, en fullständigt steril miljö, helt utan distraktioner för berättandet.

När han skriver hemma ska det som sagt vara välstädat och rent. Det får inte ligga leksaker framme. Barnen är två och fyra år, så risken är rätt stor. Men Mons städar på kvällen, så att det ska vara ordning och reda på morgonen. Det finns en stor skjutdörr som effektivt stänger ute barnens alla prylar.

När denna första urladdning har ägt rum består boken av kanske tre hundra sidor.

Sedan börjar arbetet med detaljerna. Kärnan i boken är berättelsen, eller kanske snarare berättelserna, och de är bestämda redan efter första skrivningen. Det arbete som följer handlar om putsning och fördjupning.

– Jag skriver mig igenom miljöbeskrivningarna och personerna.

Principen som Mons Kallentoft arbetar efter är att ju mer envetet noggrant man arbetar, des­to större är chansen att det väcker känslor.

Det krävs tre fyra genomskrivningar av boken innan den är klar. Han skriver aldrig nytt, utan redigerar i den befintliga texten.

På väggen i arbetsrummet, som ligger på bottenvåningen av den väldesignade lägenheten, sitter lappar i olika färger. Det är texter med tankar och infall. Idéer som ska fördjupa intrigen och karaktärerna. Medan han skriver för han anteckningar. Det är tankar som dyker upp och som kan passa i andra delar av berättelsen, men han tittar inte bakåt, utan skriver framåt och låter det flöda.

Mons kallentoft håller alltid deadline:

– En ren respekt för andra i näringskedjan.

Den som kommer efter är redaktören Petra König. Hon får bland annat ta hand om språkriktigheten. Men vissa ändringsförslag godtar han inte, utan litar till sin egen språkkänsla.

– Jag vill förstås att det ska vara rättstavat och så, men annars är jag inte så noggrann med att följa reglerna.

Språket ska vara ”superlätt” att läsa, nästan viktlöst, och det ska vara samtida.

Mons Kallentoft erkänner att han är helt tondöv. Men när det gäller språket tycker han sig ha ett finstämt öra. Han letar efter kontraster och vill blanda feta ord med matta.

Vissa saker tycker Mons är tråkiga att skriva, scener som är svåra att få liv i. I en deckare måste det vara möten i polishuset, och de är erbarmligt tråkiga. Men det är bara att gå rakt in i det. Ska det bli något får man ta tag i det:

– Jag har en stark känsla av att det är upp till mig.

En del av skrivandet är känslo­mässigt laddat. Till exempel om det handlar om saker som kan hända familjen. Mons försöker att möta sina värsta demoner, och blir av med dem i skrivandet.

– Jag mår bra efteråt, och är bra på att belöna mig själv. En god lunch, en ledig eftermiddag.

Så finns det annat som är underbart att skriva:

– Jag gillar att skriva action. Och det ska skrivas fort.

Många av karaktärerna i deckaren kommer från Linköpingstrakten och skulle mycket väl kunna tala utpräglad östgötska. Mons Kallentoft borde kunna skriva den, eftersom han är uppvuxen i Linköping.

– Jag har försökt att skriva dialektalt, men det blev bara töntigt.

Hur vet du att det är töntigt? Hur vet du att en satsradning är samtida? Att stilen är superlätt?

– Jag har övat mig in i författaryrket.

Enligt Mons är det kanske lite begåvning, men mest hårt arbete.

Det började med ett ljumskbrock när han var fjorton år. Det låter nästan som en schablon. Han var sängliggande och mötte litteraturen. Mons Kallentoft hade inte läst ordentligt förut, men nu hittade han bland annat Klas Östergren, Kafka och Hemingway. Och han läste och läste. Efter en massa läsning provade han att skriva, och han märkte att det gick bra.

Först blev han copywriter, därefter kom artiklarna, romanerna och deckarna.

– Jag har inga illusioner. Jag läser mycket och jag skriver mycket. Det är ett hårt arbete.

Men belöningen är den meditativa känslan som den totala koncentrationen under skrivpassen ger.

– Och det är en egotripp.

Patrik Hadenius är chefredaktör på Språktidningen.