Missarna jamar bara för oss

Språkforskaren Susanne Schötz är i full gång med en ”jamsession”. Tillsammans med några kolleger vid Lunds universitet spelar hon in katter för ett unikt projekt. Och de tar sin forskning på fullaste allvar. När deras katter jamar, då vokaliserar de, det vill säga ”gör läten”. – Som fonetiker lyssnar jag mer på hur saker sägs, än vad som sägs. Jag började lyssna på mina katter och kom på jag kunde använda samma metoder för att studera katter som jag gör när jag studerar mänskligt språk.

Susanne Schötz är projektledare för ett femårigt tvärvetenskapligt forskningsprojekt som går ut på att studera kommunikationen mellan katt och människa. Projektet, som startade i höstas, heter Meowsic, Melody in human–cat communication.

– Kom lilla hjärtat, vill du ha tonfisk? gullar Susanne Schötz med sin svarta huskatt Donna.

Hon och kollegan Joost van de Weijer, även han språkforskare vid Humanistlaboratoriet i Lund, försöker göra en testinspelning av ljud och rörlig bild på Susannes katter hemma i Landskrona. Det är lättare sagt än gjort. Katter är personligheter, ofta egensinniga. Och de pratar inte på kommando.

– Det går inte att säga till en katt ”spinn nu”, ”fräs nu”, ”jama nu”. I första hand kommunicerar katter med varandra med dofter och visuella signaler, som svans-, öron- och huvudrörelser. Katten har 17 gånger starkare luktsinne än människan.

– Vid konflikter kan de morra, fräsa och yla. Men när katterna kommunicerar med oss måste de ta till jam. Vi kan inte förstå doftsignalerna, så katterna måste vokalisera, säger Susanne Schötz.

Jamandet är en rest från kattungestadiet – när ungen söker stöd hos sin mamma. Hos tamkatten har detta överförts till husse och matte, och jamandet fortsätter upp i vuxen kattålder när katten vill meddela sig med människorna. – De allra flesta mjau-läten är riktade till oss människor – inte till andra katter. Men de har olika sätt att säga mjau på, beroende på vad de vill säga. Katterna yttrar sig när de vill något speciellt. ”Mjau, jag vill ha mat”, ”Mjau, jag vill leka”, ”Mjau, jag vill gå ut”.

Vilka vokaliseringar som ett däggdjur kan åstadkomma avgörs av fysiologin i struphuvudet. I den nya studien ska forskarna undersöka hur kattlätena varierar sin satsmelodi. Först analyseras missarnas ljud, sedan deras reaktioner på människans ljud. Det är fortfarande mycket man inte vet om hur katter och människor kommunicerar, trots att katten har varit människans sällskapsdjur i närmare 10 000 år och är Sveriges vanligaste husdjur. Kan vi höra skillnad på olika kattljud? Kan de höra skillnad på oss – och bryr de sig?

– Det är grundforskning! Det finns nästan oändligt många variationer i läten och melodier. Det finns ljud för ”Ge mig mat nu”, men hur stark är kattens önskan att få mat just nu? Vi ska jämföra tonläget med andra katter i samma situationer och göra en kartläggning, säger Susanne Schötz.

Då kan man antingen utgå från kattens (förmodade) känsla, och undersöka vilka läten som katten gör, eller utgå från lätena och undersöka i vilka situationer de används. I det här projektet utgår man från det senare.

– Hur långa är vokaliseringarna, och i vilka situationer görs de? Hur förändras prosodin, det vill säga språkets – eller lätets – ljudegenskaper, som intonation, rytm och dynamik, i olika sammanhang? Satsmelodierna är olika hos upprörda, ledsna katter och glada, nöjda katter – precis som hos oss människor. En svag och pipig röst betyder ”jag är liten och ofarlig”, medan en stark och djup röst betyder ”jag är dominant, se upp”.

Susanne Schötz lät sina egna katter, de sex år gamla syskonen Donna, Turbo och Rocky, ingå i en pilotstudie. Den visar att katternas mjau-ljud tenderade att gå upp på slutet när de fick mat och var nöjda. Däremot gick ljudet ner på slutet när de satt i bur i väntrummet hos veterinären och kände obehag. – Vi kunde förstås inte fråga katterna om de var glada, men jag tror att det finns universella drag hos alla varelser. Får man äta, sova och leka är man nog nöjd.

När människor sedan fick lyssna på de olika kattljuden, kunde de oftast avgöra om katten var nöjd eller missnöjd. Flest rätt hade de som själva var kattägare. Susanne Schötz menar att ägaren ofta utvecklar ett slags pidginspråk med sin katt. Pidginspråk är ett språk som uppkommer när människor med olika modersmål måste kommunicera med varandra.

– Många pratar med sin katt som med småbarn, med högre röstläge, lite gulligt och mjukt, säger Susanne Schötz, och lägger själv om sin röst just så för att visa.

Nu ska forskarna gå vidare och spela in minst 30 katter i olika delar av landet och studera likheter och olikheter mellan dem. Katterna spelas in tillsammans med sina ägare – eller omvårdare, som Susanne för det mesta kallar dem. Inspelningarna görs i kontrollerade försök, där katterna får reagera på en bestämd uppsättning situationer:

• lockas med en bit god mat (”snälla, ge mig räkan nu, mjau”), • borstas mjukt (”mm, mjau, mer”) • borstas lite mer hårdhänt (”usch, mjau, sluta”). Hypotesen är att missarna kommer att producera olika ljud beroende på situationen.

– En del katter pratar jättemycket, andra är tystlåtna. Vårt mål är att få så många olika läten som möjligt per katt.

Både ljud och film spelas in för att det i efterhand ska vara möjligt att koppla läte till situation. Helst en katt per inspelning. För ägaren är det lätt att höra skillnad på sina katter, men för forskarna, som inte känner katterna lika väl, är det svårare. – Katter är känsliga och blir lätt stressade. Därför kommer vi att hålla oss på avstånd under själva inspelningen, och låta dem vänja sig vid inspelningsutrustningen – kamera och mikrofon i en stor, vit öppen låda – någon vecka i förväg.

Sedan börjar det stora arbetet med att analysera allt material. Studera satsmelodin och undersöka vilka vokaler och konsonanter som ingår i vokaliseringarna. – Låter det som en vokal så är det en vokal, oavsett vad som producerat den. En bilbroms som skriker är ett ju ett långt iiiiiii – en vokal! I mjau finns flera vokaler: i, a, o, u.

Katten uttalar även konsonanter. I ”tjatter” kan det vara en rad k – ”kkkk”. Fräsljud kan vara sch, f och h. I morr- och kurrljud är det ”rrrr”.

– En del katter kan göra två eller ännu fler stavelser på raken, även om det inte går att bygga någon grammatik på det.

Sannolikt kan en japansk katt förstå en svensk katt lika bra som en fransk katt. Alla tamkatter säger mjau, oavsett var de kommer ifrån. Men frågan är om de jamar på dialekt.

– Det finns inget som säger att katterna inte har dialekt. Vissa djur, till exempel koltrastar, vargar, valar och getter, utvecklar särskilda dialekter i grupp. Katter är däremot solitärer. Finns det dialektala skillnader så beror det snarast på kommunikationen med matte och husse. Forskarna kommer att spela in katter i Skåne, Linköping och Stockholm, som representerar tre olika mänskliga dialektområden. – Det ska bli intressant att se om deras vokaliseringar följer geografin. Variationer i satsmelodin är den största indikationen på olika dialekter; skiljer den sig kan det vara ett litet tecken på att dialekter finns även bland katter.

Efter analys av missarnas ljud kommer forskarna att undersöka hur de reagerar på olika varianter av människoljud. Ägarna ska spela in sitt kattriktade tal igen, men riktat som till en annan vuxen människa, och spelas upp för katten. Och sedan samma ord, inspelade av någon annan.

– Vår hypotes är att katterna föredrar kända röster framför okända, och att de hör skillnad på kattriktat, barnriktat och neutralt tal, liksom på vuxen- och barnröster. Men vi vet inte.

Susanne Schötz fortsätter locka Donna med en skål tonfisk framför inspelningsutrustningen. Om allt går som det ska, räknar hon med att ha de första resultaten om drygt ett år. Hon understryker att det inte handlar om att skapa en ordbok för kommunikation mellan katt och människan, utan om att förstå hur vi kommunicerar med våra katter – och de med oss. Hon nämner allt från veterinärer och kattuppfödare som behöver förstå hur katten mår, till olika relationer mellan människa och katt.

– Katter används ofta i terapi, till exempel på äldreboenden där dementa personer får klappa katter och då lever upp. Eller så används missarna som läskatter, där barn med lässvårigheter får läsa högt för en katt. Precis som med läshundar, ökar barnens trygghet och självförtroende när de får läsa för någon som inte dömer dem vid eventuella misstag.

– Jag tror att vi kan bidra här. Det handlar om att öka både kattens och människans välbefinnande genom god kommunikation. Det är lätt att missförstå varandra.

– Såja, prinsessan, ska du ha lite mer tonfisk?

Eva Barkeman är vetenskapsjournalist.