”Man lär sig bättre på sitt modersmål”
Sohail Safdar är dataingenjör, eventarrangör och författare.
Bild: Staffan Eng
Punjabiskan är det största modersmålet i det mångspråkiga Pakistan. Trots det används språket varken i undervisning eller förvaltning.
Det tycker ingenjören och författaren Sohail Safdar är fel. Han vill att punjabiskan ska få officiell status vid sidan av elitens språk engelska och urdu – åtminstone i provinsen Punjab, där den talas av en majoritet.
– Man blir inte engelsman bara för att man adopterar engelskan som språk. Vi måste respektera vårt eget modersmål, säger han.
I slutändan menar han att det är politikernas ansvar. Men för att politikerna ska agera tror han även att det krävs förändrade attityder hos allmänheten – i dag förknippas punjabiska ofta med obildad provinsialism.
– Folk behöver förstå att det är lättare att komma någonstans i livet om man lutar sig mot traditionen: man lär sig bättre på sitt modersmål, och framgångsrika länder i till exempel Europa har inte kapat sina rötter.
Därför är det enligt Sohail Safdar viktigt att fler pakistanska förebilder inom kultur, vetenskap och idrott använder sitt modersmål offentligt. I sitt eget författarskap, som handlar om moderna frågor som AI, miljö och kvinnors rättigheter, har han valt att endast skriva på punjabiska.
– Om det bara får hundra personer att ändra synen på punjabiskan så är det tillräckligt för mig. Då har jag dragit mitt strå till stacken.
6 fakta om punjabiska
Antal talare:
Med mellan 120 och 150 miljoner talare är punjabiskan ett av världens riktigt stora modersmål. Omkring 90 respektive 30 miljoner av dessa bor i Pakistan och Indien – framför allt i gränsregionen Punjab – men större talargrupper återfinns även i Kanada, Storbritannien, USA och Saudiarabien. I Sverige finns ungefär 7 500 talare.
Historia:
Punjabiskan är ett indoariskt språk som sannolikt härrör från sanskrit och de så kallade prakritspråken. Från 1500-talet fick den en allt starkare roll i sikhismen och blomstrade i Punjab tills britterna erövrade området på 1800-talet. Efter delningen mellan Indien och Pakistan 1947 har punjabiska fått officiell status i flera indiska delstater, men inte i Pakistan.
Uttal och grammatik:
Vokalerna har betydelseskiljande toner, vilket är ovanligt i indoeuropeiska språk. ”Tjer” kan till exempel betyda ’skugga’, ’inflytande’ eller ’skadat nagelband’ beroende på om e-ljudet är stigande, fallande eller jämnt. Substantiven har sex kasus, verben placeras sist i satsen och i stället för prepositioner används postpositioner som placeras efter sitt huvudord.
Skriftspråk:
I Pakistan skrivs punjabiska med en variant av det persiska alfabetet som kallas för shamukhi. I Indien används i stället gurmukhi, som har likheter med hindis devanagari-skrift. I några sammanhang används även devanagari och latinska bokstäver. Punjabiska är alltså ett av få moderna språk som skrivs med flera inbördes obegripliga alfabet.
Punjabisk poesi:
Den punjabiska kulturen är präglad av en poetisk tradition som sträcker sig tillbaka till det medeltida helgonet Baba Farid. Vanliga teman är gudomlig och mänsklig kärlek, samhällskritik och en strävan efter ett andligt uppvaknande. Det finns också en rik repertoar av folksagor, som kärleksberättelsen Heer Ranjha.
Liten ordlista:
ਸਤਿ ਸ੍ਰੀ ਅਕਾਲ / ست سِری اَکال, ”sat sri akal” = ’Hej!’
ਪੰਜਾਬੀ / پنجابی , ”pandjabi” = ’punjabiska’, ursprungligen ’fem vatten’, vilket syftar på de fem bifloder till Indus som avgränsar regionen Punjab
ਸਿੱਖ / سکھ, ”sikh” = ’lärjunge’
ਅਫ਼ਸਾਨਾ / افسانہ, ”afasana” = ’berättelse’, från persiskans افسانه – punjabiskan har åtskilliga lånord från persiskan och arabiskan
ਆਈਸ ਕਰੀਮ / آئس کریم, ”aisa karim” = ’glass’, från engelskans ice cream – i talspråket är engelska lånord vanliga
کدی نو وی ماس تو لہندہ اے, ”kadey noh vi maas to’n lehnda ai” = ’Lämnar en nagel sitt kött?’ – En person kan inte helt och fullt lämna sin familj och sitt hem.
