Magnus Linton

För två år sedan hade Magnus Linton ett ovanligt jobb. Han var anställd som ”husförfattare” på Uppsala universitet. Som sådan skulle han hjälpa forskare som ville börja skriva friare, mer levande.

Nu har han skrivit en bok där han sammanfattar sina råd: Text & stil – att skriva med vetenskap.

– Huvudambitionen med boken är att nå akademiker som vill ta sig utanför universitetsvärlden och skriva bredare: på tidningarnas kultursidor, i samhällsmagasin eller i tillgängliga böcker. Men boken kan även ge något till de forskare som vill fortsätta inom akademins strikta ramar, liksom för journalister, utredare, lärare, rapportförfattare – egentligen alla som arbetar med facktext.

Magnus Linton tar emot i sin skrivarlya på Södermalm i Stockholm. Text & stil är nästan färdigskriven.

– Det är oerhört kul att arbeta med den här boken. Alla mina andra bokprojekt har byggt på en stor research, utskrivna intervjuer, läsningen av andra böcker. Ett stort jävla paket av papper, böcker, tidningsklipp och post-it-lappar som jag jonglerar med framför datorn. Den här gången har jag bara tagit datorn och skrivit. Det har varit så skönt att bara skriva rakt ur huvudet, och det har faktiskt gjort att jag förstår hur roligt det måste vara att skriva skönlitteratur. Inte behöva bära omkring tio kilo papper och bara begränsas av sin egen fantasi. Sjukt skönt!

Magnus Linton tar en klunk kaffe, rättar till sina kantiga pilotbågar och lägger till att många romaner förstås innehåller mycket research och att han faktiskt också läst en och annan bok för att kunna skriva Text & stil.

– Lejonparten av min bok består av reflektioner jag gjort under alla år som författare, journalist och redaktör. Saker jag har stört mig på, annat som jag gillat. Sedan har jag förstås läst andra ”att-skriva-böcker” och tagit med både råd och tänkvärdheter från dem.

Stephen Kings Att skriva är exempelvis en bok som Magnus Linton hänvisar till upprepade gånger i sitt eget verk. Men det finns ett större släktskap än citerandet mellan Stephen Kings och Magnus Lintons böcker: trots att de är handböcker känns de väldigt lite som just det.

Både King och Linton sammanfattar tips om skrivandets konst, men deras böcker är avdramatiserande, och de försöker inte ge några pekpinnar som många andra handböcker. Båda känns väldigt tillåtande.

– För mig spelar det ingen större roll om en mening är grammatiskt felaktig så länge den är begriplig. Högtidligheten kring det skrivna ordet som många känner är outhärdlig. Släpp det bara!

– Men samtidigt är jag väldigt kvalitetsmedveten. En text måste vara bra, fast bra på riktigt. Det vill säga ha en stark poäng, vara begriplig och ha en bra rytm. Det senare är tyvärr inte så vanligt inom universitetsvärlden. Det finns ett oerhört tryck på dagens forskare att publicera sig, men inte alls samma tryck på att det som publiceras ska vara nytt, eget och meningsfullt.

Magnus Linton menar att vissa forskare dras in i ett ekorrhjul där jakten på meritpoäng i det akademiska belöningssystemet är det primära. De förbiser ofta formen och läsupplevelsen, och den tänkta läsekretsen är vanligtvis minimal.

En stor mängd forskartext är i dag förknippad med ångest snarare än med lust, och det var just för att gjuta mer glädje i det vetenskapliga skrivandet som Institutionen för idé- och lärdomshistoria på Uppsala universitet anställde Magnus Linton som husförfattare – ett slags temporär textinspiratör.

Magnus Linton agerade bollplank åt professorer och doktorander som ville reflektera kring sitt skrivande, både inom och utanför de akademiska mallarna. Han anordnade också workshoppar och seminarier om textens rörelse, om att inleda och avsluta – och om hur man kan tänka mer kreativt om dialogen med läsaren. Han fick också tid att skriva själv.

Punktinsatsen har också fått förlängt liv, eftersom andra universitet och institutioner har hört talas om den, och hyrt in Magnus Linton för att få ta del av hans kompetens.

– Intresset är stort, vilket är glädjande. Det finns massor av både intellektuellt och stilistiskt briljanta forskare, men deras kunskap når ofta inte längre än till dessa träigt mallade publiceringar som ingen läser. Universitetets tredje uppgift, att vända sig till en bredare allmänhet, är på vissa håll helt bortglömd.

Alltså en demokratifråga i slutänden, eftersom den ”tredje uppgiften” riktar sig till forskarnas och lärosätenas skyldighet att informera om och kommunicera sin forskning, som anses vara viktig för att vitalisera det offentliga – demokratiska – samtalet.

Och forskare runt om i Sverige har också insett värdet av denna förhöjda textkompetens. Men Magnus Linton har också mött en del skepticism.

– Under en föreläsning i Lund sa en professor att ”vi är vetenskapsmän, inte författare”. Men det handlar så klart inte om att göra forskare till författare, bara att alla former av text mår bra av vård, passion, rytm, omtanke och tydliga poänger. Även avhandlingar. Sådan hänsyn betyder inte att man behöver göra avkall på faktaresultaten eller de vetenskapliga resonemangen. Tvärtom skärps analys av bra form.

flera gånger under vårt samtal återkommer Magnus Linton till faktumet att vissa akademiker har för stor respekt för texten. Efter en stund säger han att det nog förresten gällde honom själv också, när han var ung. Hans pappa var gymnasielärare men hade egentligen velat bli forskare. Hans mamma var sjuksköterska. Det var en typisk medelklassmiljö där kulturen var närvarande, men inte för den unge Magnus. Han gillade sport. Sedan tjejer och festande.

– Skrivandet blev jag intresserad av först när jag och min kompis reste runt i Latinamerika efter lumpen. Vi var borta i flera år och det var där lusten väcktes att rapportera, att berätta om andra platser och människor.

– Att bli journalist. Lite grabbigt, tror jag, och kanske patetiskt. Och där i början tog jag också texten på alldeles för stort allvar.

Samtidigt kan man nog påstå att det var här hans journalistiska bana började. Tillbaka i Sverige arbetade han under 1990-talet som reporter och redaktionssekreterare på Arbetaren. Mellan 2000 och 2007 var han chefredaktör för samhällsmagasinet Arena. Sedan dess har han varit frilansande författare och skribent. I böcker som Cocaina och Americanos har han återvänt till Latinamerika.

Det är inte svårt att förstå varför just Magnus Linton valdes till den som skulle hjälpa forskarna i Uppsala att skriva mer levande. Förutom att han har en gedigen meritförteckning ger Magnus Linton ett säkert intryck: hans svar är långa och utförliga, inte sällan fyllda med gestaltande exempel, en skarp analys, ibland en smula humor och en stark tro på det skrivna ordet. Han blickar stadigt på mig när han talar – och det är också så han skriver.

I Text & stil avslöjar han att han måste se sin tänkta läsare framför sig för att kunna skriva. Den läsaren är ”värderingsmässigt stabil men intellektuellt rörlig, skeptisk men öppen, smart, gärna radikal på gränsen till det extrema men aldrig dogmatisk. En människa med någon sorts lekfull attityd som gör henne mottaglig för nya impulser, en person som inte bara vill veta utan också tänka”.

Jag påpekar att det låter som att han skriver om sig själv. För första gången under samtalet skruvar han nervöst på sig och medger att just den beskrivningen kanske hamnar nära självporträttet.

– Läsaren är ändå skrivandets kärna. Det är svårt men extremt viktigt att den som skriver kan föreställa sig vad någon annan behöver för att kunna följa med i ett textförlopp, utan att bli övertydlig. Att leverera tillräckligt många pusselbitar, utan att klappa på huvudet.

”Om materialet inte har något givet slut: pröva en framtidsdiskussion” är ett tips i Text & stil om hur man avslutar en text. Det funkar nog också i Språktidningen: I april kommer Text & stil ut. Antagligen blir den snabbt upptagen på universitetens kurslitteraturlistor. Troligen blir den också en given referens för en bredare publik.