Lyssna! Här kommer språket

Visste du att… Människor med ungefär samma benlängd tenderar att gå i takt? Detta sker vanligen omedvetet. Mitt i steget uppstår då korta intervall med relativt låg bullernivå, och i intervallerna kan vi också bättre uppfatta ljud från omgivningen. Detta har mindre betydelse i dagens samhälle, men förr, i farlig terräng, kunde rytmiska rörelser sannolikt leda till att en sabeltandad tiger eller illasinnad förföljare hördes i tid.

Ett beteende som på detta vis har överlevnadsvärde kan förstärkas och bli vanligt inom en djurart. Det beror på att vissa kan uppleva det nyttiga beteendet som stimulerande eller njutningsfullt. Ett beteende som att gå i takt kan kännas behagligt om det ökar produktionen av ”belöningsmolekylen” dopamin i hjärnan. Vissa individer – och familjer – kan därigenom bli mer benägna att just gå i takt. Beteendet förstärks ytterligare, och man blir ännu bättre på att lyssna av omgivningen. Resultatet blir att man också blir skickligare på att undvika faror, och på så sätt ökar sin chans att fortplanta sig.

Den här kedjan kan ha lett till en selektion av rytmiska individer. De andra – de som var dåliga på att gå i takt och avlyssnade omgivningen på ett bristfälligt sätt – klampade sig bokstavligt ut ur den genetiska poolen.

Men rytmiskt beteende kunde sannolikt stimulera dopaminutsöndring även i säkrare omgivningar. Klappa händerna, stampa takten, några tjut … Steget till dans och musik var nog inte stort. Hormonet dopamin flödar för övrigt också när vi nutidsmänniskor lyssnar på musik. Samma selektionsmekanism kan ha ökat människosläktets förmåga att uppfatta, minnas och efterlikna ljud. Charles Darwin, och många efter honom, har föreslagit att musikalitet var ett nödvändigt förstadium till språkets utveckling.

I den så kallade motorteorin om språkets evolution ingår tanken att det var gesterna som lade grunden till människans språkutveckling. Teorin handlar mycket om händernas rörelser, att språket har utvecklats till följd av observation och imitation av gester. Den nyare teorin, som handlar om att språkutvecklingen har stimulerats av ljudet från våra rörelser, är en delvis omarbetad version av motorteorin. Det specifika ljud som skapas vid redskapsanvändning – redskapsljud – kan också ha spelat en roll. Människohjärnan är mycket skicklig på att analysera ljud som skapas när redskap används, när dessa vibrerar och skapar ljudvågor.

Hypotesen bygger på att om våra tidiga föregångare kunde härma vissa redskapsljud, kan ljudet efter hand ha fått en symbolisk funktion. Den dag någon lyckades imitera till exempel en skärande kniv eller ett yxhugg med hjälp av mun, händer eller på annat vis, var ett viktigt första steg mot ett talat språk. Om två personer sedan blev överens om att ”härmljudet” symboliserade ett visst föremål eller en viss händelse, så var det ett ännu större steg. I så fall fanns i princip ett ord. Förmågan att härma redskapsljud kunde givetvis bara skapa ett begränsat antal ord, men genom smärre förändringar av ljudet, eller en gradvis förändring av dess betydelse, kunde med tiden fler ord bildas.

Ett nytt sätt att kommunicera om redskap tog sin början. Detta var extra värdefullt, inte minst för att kommunikationen kunde äga rum när individerna befann sig utom synhåll för varandra eller i mörker. Detta kunde också ha haft ett selektivt värde, det vill säga medfört ökad överlevnad för individen och gruppen.

Nu kunde man alltså prata om redskap. Detta kan i sin tur ha stimulerat utvecklingen av själva redskapen, och vidare möjligheter att överföra kunskap om dem. Allt detta kan ha lett till att man använde fler redskap, vilket kanske gav upphov till nya typer av redskapsljud – och så vidare.

Vissa forskare, till exempel Michael A. Arbib, går ännu längre och anser att redskapsanvändning har en koppling till utveckling av syntax, det vill säga hur ord fogas samman till fraser, satser och meningar. Dessa forskare menar att de olika momenten vid redskapsanvändning, har likheter med meningsbyggnad. Redskapsljuden kan vara en pusselbit även här: de uppkommer i en bestämd följd; olika ljud ingår i händelsekedjan vid komplex redskapsanvändning. Redskap hanteras vanligen med våra händer, och det finns i hjärnan mycket starka kopplingar mellan vokal kommunikation, de ljud som skapas via röstorgan, och de övre extremiteternas (till exempel händernas) rörelsestyrning.

Bekräftas hypotesen om redskapsljud, innebär det att principen är giltig även för människans senare språkutveckling. Ett av bevisen för redskapshypotesen är att många nutida språk innehåller ljudsymbolism. Studier har till exempel visat att ett nonsensord som baluma förknippas med runda föremål, medan ett ord som takiki förknippas med spetsig form. Ljudhärmande – onomatopoetiska – ord, som susa, knarra och rissla, är ett annat exempel. Den tidiga människan nöjde sig nog inte med att härma redskap, utan härmade säkert lika gärna ljudet av en katt eller vindens ilande.

Vid redskapsanvändning aktiveras många sinnen: hörsel, känsel, syn och ledsinne, alltså det sinne som hjälper oss att hålla reda på armar och ben. Även motoriska celler – celler som aktiveras av rörelse – samverkar när redskapen tas i bruk. Detta stimulerar oss till att skapa associationskedjor, som är en viktig komponent i språk och språkutveckling. Talat språk bygger ju på människans förmåga att skapa associationer mellan komplex ljudinformation (tal) och andra sinnesförnimmelser, som syn och känsel.

Det finns så kallade spegelneuron i hjärnan. Dessa celler kan bli aktiva när en apa knäcker en jordnöt, men också när en apa ser en annan apa göra samma sak. Detsamma gäller även ljud som alstras när apan själv eller en annan apa knäcker en jordnöt. Då stimuleras audiovisuella spegelneuron: apan behöver inte ens se själva händelsen, bara höra den. Redskapsljud kan på motsvarande vis aktivera spegelneuron. Redskapsanvändning har i experiment med apor resulterat i att fler multimodala nervceller har aktiverats. Multimodala nervceller är sådana som kan aktiveras av mer än ett stimulus. En sådan nervcell kan till exempel aktiveras av såväl ljud som synintryck. Återigen något som stimulerar skapandet av associationskedjor i hjärnan.

Och vilken hjärnhalva är det som har fått mest av sådan stimulans under evolutionen? Betänk att cirka 90 procent av oss människor är högerhänta, och när en högerhänt griper en yxa eller kniv jobbar handen vanligen i höger synfält (till höger om mittlinjen). I den situationen är det vänstra hjärnhalvans neuron som är aktiva; de styr handens rörelser. Likaså kommer så gott som all sensorisk information om högra handen att nå den vänstra hjärnhalvan. Den får alltså stora doser multimodal stimulans vid redskapsanvändning. Därmed är hypotesen också förenlig med att vänstra hjärnhalvan är den dominanta vad gäller språk.

Ljud som skapas som en bieffekt vid förflyttning, kallas incidental sound of locomotion (ISOL). Apor i trädkronorna rör sig oförutsägbart och oregelbundet i en vanligen varierande vegetation. Inte heller på marken rör sig våra primatsläktingar särskilt regelbundet. När människan började gå på två ben, uppstod mer rytmiska och förutsägbara ISOL – som när man till exempel går i takt. Evolutionen av sådant synkront beteende är långt ifrån klarlagd, men det finns beröringspunkter med såväl fiskar i havet som fåglar i luften.

I grund och botten är ju vi fiskar som kravlat oss upp på land. Det skedde för mer än två hundra miljoner år sedan, men grundläggande strukturer i hjärnan är bevarade. Många ”uppgraderingar” och anpassningar till nya ekologiska nischer har skett. För vissa arter, i en passande ekologisk situation, kan synkront beteende börja ”löna sig” igen. Detta kan ha skett när vi började gå upprätt på marken.

För att förstå detta kanske vi ska vända vår blick – och vårt öra – ner mot djupet. Vem har inte imponerats av fiskstims snabba, synkrona rörelser? Att röra sig synkront kan ge många akustiska fördelar. Teoretiska modeller talar för att fiskar och fåglar, som simmar respektive flyger i stora grupper, kan använda rörelseljuden för att navigera i flocken. ISOL innehåller potentiellt värdefull information om grannens avstånd, storlek, hastighet samt fen- respektive vingrörelsernas frekvens. Om alla i stimmet slutar simma samtidigt, inträder en plötslig tystnad, och fiskarna kan lyssna av omgivningen bättre.

Synkrona rörelser gör det alltså lättare att uppfatta akustisk information. ISOL kan sannolikt hjälpa flocken eller stimmet att synkronisera rörelserna. Vingslag är tydligt hörbara för fåglarna närmast och kan i teorin fungera som en slags metronom. Och utvecklingen av musikalitet var sannolikt avgörande för språkets evolution.

Förmågan att synkronisera rörelser, att lyssna och härma ljud är grundläggande för musikalitet. Grunden till musik kanske skapades i urtidens hav? Fotsteg och redskapsljud kan ge nya perspektiv på språkets utveckling.

Matz Larsson är medicine doktor och överläkare vid hjärtkliniken och lungkliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro.