Ladda upp med kaxighet under 2010

Det är med språk som med väder och bantning. På kort sikt händer ingenting, på ett par veckor kan allt förändras. Men under riktigt lång tid är det mesta sig likt. Det finns försök att räkna ut hur mycket språk förändras, och en uppskattning är att språk bara förändras med 14 procent på tusen år. I botten har vi ett centralt ordförråd, ett stabilt förråd med språkljud och en grundläggande grammatik som ligger fastare än urberget. De som förfasar sig över förfall och förflackning kan alltså slappna av.

Men låt oss bortse från de 86 stabila procenten. Det är decennieskifte. Då funderar vi ofta mer över det som har förändrats än över det som är som det alltid har varit.

Om vi försöker tänka tillbaka till tiden före år 2000 kan vi blekt komma ihåg enstaka nya ord, som millenniebugg. Annat är det med det nuvarande millenniet, M3. Där har vi koll på uppstickarorden. Det började med dot.comkraschen i mars 2000, och under det senaste året har vi tuggat på finanskrisen.

När nyårsklockorna klingade år 2000 nådde modeordet klockrent sin topp. Efter en snabb uppgång under två år började det dala neråt. Räknar man förekomster per en miljon ord får vi en nästan klockren kurva. Det går upp och sedan ner inom loppet av fem år. Precis så kommer det att fortsätta - i femårscykler.

Frågan är bara vilka ord som kommer att ingå i cyklerna. Tidigare har vi tagit in huvuddelen av våra modeord från prestigeverksamheter, som sjöfart, sport och fältslag. Bara någon enstaka gång från klockringning. Men just nu är våra hjältar kockarna, på stjärnkrogarna och i tv.

Det väller in köksuttryck, samtidigt som vi börjar återanvända en del gamla: koka ner, lägga locket på, nå kokpunkten, pytsa ut, spilla över och gå på sparlåga. Inte ett möte utan att det kokar över av dessa ord. Kockarna orkar nog inte leverera ord millenniet ut, men de har pekat med hela sleven.

Vi gick in i det tredje millenniet med ett kaxigt corporate bullshit, med fokus på kärnvärden som the bottom line. Men någonstans blev det status att vara osäker. Både någonstans och känna fördubblade sin frekvens från 1998 till 2002. Under samma tid steg användningen av frågetecken med 20 procent. Kan det kanske bero på att vi lite försiktigt ville tassa in i det nya millenniet?

Nja, det är också en vågrörelse, men lite längre. På 1970-talet kände vi inte. Vi upplevde. Och mycket riktigt. Det velourmjuka ordet uppleva i sina olika former har halverats sedan 1976. Om modeorden har en cykel på fem eller sex år får vi tänka oss att millenniet får drygt 30 cykler på 30 år mellan kaxighet och mjäkighet. Så påbörja avmjäkningen redan nu, och ladda upp för nykaxighet kring 2020!

Under hela 1900-talet har meningslängden förkortats, i nästan alla genrer. Vi har fått en sorts allsvenska, med drygt 13 ord per mening och fem tecken per ord. Det var 1975 som the bottom was nådd. Sedan låg meningslängden stilla resten av årtusendet.

Men nu: några stickprov på myndighetssvenska, framför allt offentliga utredningar, ger beskedet: vi är långsamt på väg uppåt igen. Till en början tycks 18 ord vara normalt, men språkutredningen Mål i mun, från 2002, har spurtat och nått upp till 20 ord per mening.

Så om vi skriver fram prognosen är vi uppe i 26 ord per mening på 2030-talet, med sikte på en topp och omsvängning mot seklets slut. För tidningstexter är svängningarna måttligare (se Figur 2). En cykel tar ett knappt sekel så vi hinner med tio svängningar.

I svenska akademiens ordlistas trettonde upplaga hände något. Vi fick ett nytt bokstavstecken: w. Fram till 2006 var detta veckade tecken bara en variant av det enkla v:et, men nu blev det kristallklart att watten och vatten inte är samma ord, precis som Eva och Ewa inte är samma namn. Detta var en stor händelse, för någon ny bokstav har vi inte fått efter å, ä och ö under medeltidens slut. Men det är mer än så.

Låt oss teckna en bakgrund. År 1000 hade vi 16 runor. Det tog ett par hundra år innan vi gjorde klippet och gick över till latinskt skrivsätt och fick 25 bokstäver. Faktiskt dubbelt så många om man också räknar med diverse tecken som punkt, komma, kolon, paragraf med flera.

Sedan har det varit helt stillastående i flera hundra år. Inte ens persondatorerna kunde till en början få fram något annat än gamla munktecken som @ och #. Allt spännande hände utanför det klassiska penn- och tangentbordsskrivandet. Det blev fler trafikmärken på vägarna, offentliga byggnader fick fler symboler, för hiss, nödutgång med mera. Och varje plagg hade en liten lapp med runda ringar, strykjärn med prickar och trianglar.

Och under 1990-talet brakade det loss med ikonfloden. Datorer, mobiltelefoner, fjärrkontroller, mikrovågsugnar fick knappar med standby, ökad/minskad effekt/volym, snabbspolning, nollställning, paus med mera. Framför allt blev varje datorskärm knökfull med mappar, papperskorgar, penslar, hänglås och timglas. Ikoner i aldrig sinande ström.

Under lång tid var det skyltar, maskiner och byggnader som talade till oss med ikoner. Nu använder vi dem själva. Vem som helst kan se att detta är en exponentiell skala: från 16 till 50 tecken på 300 år och från 50 tecken till över tusen ikoner på 700 år. Skriver vi fram trenden är vi i kapp kineserna under detta århundrade. Och vi ser inget slut - åtminstone inte under det millennium vi kan överblicka.

Ikonerna är över oss.