Kvinnoskrift räddad från glömska

I ett klipp på sociala medier står en kvinna vid sitt gatustånd i den kinesiska tiomiljonersstaden Shenzhen och säljer handgjorda smycken. En turist lyfter upp en berlock dekorerad med små tunna lutande tecken i rött och frågar nyfiket vad det är.

– Det är nüshu, förklarar kvinnan.

Nüshu betyder kvinnoskrift och är världens enda kända skriftspråk som använts uteslutande av kvinnor. Skriften används för att kommunicera och att bevara berättelser och sånger. Tecknen är elegant smala och lutande och används också för att dekorera kläder, dukar och solfjädrar.

Men hade det inte varit för en mans envishet hade nüshu försvunnit in i historiens dimmor.

Redan som barn väcktes Zhou Shuoyis nyfikenhet på nüshu, när hans faster visade honom en bok skriven med de tunna och lätt lutande tecknen. Det märkliga skriftsystemet fascinerade honom, och lade grunden för ett livslångt intresse.

Som vuxen tog han sig till Jiangyong och började samla in dokumentation om den gåtfulla skriften. Men när kultur­revolutionen bröt ut i Kina på 1960-talet avbröts också hans arbete – nüshu kallades häxskrift och högerfasoner av kommunistregimen. Kvinnorna som kunde skriva den gömde sina skrivdon och soldaterna brände upp alla Zhous anteckningar och insamlade texter. Allt gick upp i rök. Och Zhou dömdes till omskolning i arbetsläger.

Där hade historien om nüshu kunnat sluta. Men Zhou Shuoyi gav inte upp. I en intervju långt senare ­berättade han att det faktiskt var tanken på skriften som fick honom att hålla ut under alla åren i arbets­lägret. Han hade knackat på sitt huvud och sagt att det han hade där innanför kunde dom inte bränna upp.

När han efter drygt tjugo år släpptes ur lägret återvände han därför genast till Hunan och återupptog sitt arbete. Han vann förtroende hos ­några kvinnor som fort­farande kände till skriften. Han lärde sig både läsa och skriva nüshu, och började systematiskt översätta tecknen till standardkinesiska. I början av 1980-talet publicerade han sina fynd. Det som en gång kallats häxskrift blev plötsligt en sensation bland forskare världen över.

På många sätt skiljer sig nüshu från den vanliga kine­siska skriften. Kinesiska skrivtecken är logogram – varje tecken står för en betydelse, inte ett ljud. Nüshu fungerar i stället som en stavelseskrift, där varje tecken motsvarar en uttalad stavelse. I ett lexikon samlade Zhou Shuoyi omkring 1 800 tecken och teckenvarianter.

På det viset liknar skriften transkriptionssystem som bopomofo (som också kallas zhuyin) och pinyin. Bopomofo skapades på tidigt 1900-tal för att visa uttalet av kinesiska tecken och består av 37 tecken som representerar olika ljud. I dag används det mest i Taiwan. Pinyin skapades mot slutet av 1950-talet och bygger på latinska bokstäver och är numera den vanligaste metoden för att återge kinesiska ord internationellt – som huvudstaden Beijing eller teknikföretaget Xiaomi.

Men varken bopomofo eller pinyin kan ersätta den kinesiska skriften. Eftersom samma stavelse kan ha olika betydelser i kinesiskan, krävs tecknen för att förmedla rätt innebörd. Samma sak gäller för nüshu. Därför blir samman­hanget avgörande för tolkningen av skriften.

Men just därför passade den också bra för det den användes till. Texterna bestod ofta av sånger, rimmad poesi och välbekanta formuleringar – vilket gjorde dom lätta att förstå, trots begränsad information. Det gjorde också att nüshu var betydligt enklare att lära sig än den traditionella kinesiska skriften med sina tiotusentals tecken. En kvinna som skrev med nüshu behövde bara bemästra ett par hundra.

En annan tydlig skillnad är utseendet. Kinesiska tecken är kvadratiska och ofta komplexa, medan nüshus tecken alltså är smala, avlånga och ger ett enklare intryck. Forskare har sett skillnaden som ett uttryck för kulturella skillnader mellan norr och söder. Om traditio­nella kinesiska tecken avspeglar den nordkinesiska kulturens robusta natur så förmedlar nüshus enkla elegans södra Kinas mer känsliga estetik.

Även byggstenarna ­skiljer sig åt. Kinesiska tecken konstrueras av åtta grund­läggande penseldrag, men nüshu använder bara fyra: punkter, horisontella linjer, snedstreck och bågar. Och nüshu används för att skriva en lokal dialekt, xiāngnán tǔhuà, inte standardkinesiska.

Språkforskare och ­experter har tagit fram manu­aler och försökt standardisera tecknen – något som tidigare varit svårt eftersom varje kvinna utvecklade sin egen stil. I dag finns nästan 400 nüshu-tecken godkända och nüshu har inkluderats i det globala Unicode-systemet för digital skrift.

Men hur uppstod det? Och när? Här finns fortfarande stora kunskapsluckor.

Ett stort problem för forskningen om nüshu är bristen på bevarade historiska källor. Texterna skrevs mestadels på tyg eller papper – alltså material som bryts ner med tiden. Därtill har mycket förstörts av människor genom åren. Enligt lokala begravningsritualer skulle till exempel nüshu-texter antingen brännas eller läggas i graven tillsammans med den avlidna. Under andra världskriget förstördes en hel del av japanska soldater, och under kulturrevolutionen gick mycket av det som återstod förlorat. Sammantaget har detta gjort nüshus historia svår att kartlägga.

En teori säger att skriften uppfanns i ett matriarkat – ett samhälle styrt av ­kvinnor – för tusentals år sedan. En annan teori ser likheter ­mellan nüshus tecken och tecken som ristades in på djurben, så ­kallade orakelbenstecken, drygt tusen år före vår tideräkning och som senare utvecklades till det kinesiska skriftspråket. Men ingen av dessa teorier kan backas upp av fakta.

Det allra tidigaste exemplet på skriften är från ett ­nästan tvåhundra år gammalt mynt med en kort text på ­baksidan skriven med nüshu som lyder: 天下妇女，姊妹一家, ’Alla kvinnor under himlen är som systrar i en och samma familj’. ­Efter det dröjer det till 1930-talet då en historisk källa kortfattat beskriver en sol­fjäder dekorerad med mystiska insektsliknande tecken vars innebörd bara kvinnor ­verkade kunna tyda. Mer sansade förklaringsförsök förlägger därför födelsen av skriftspråket till någon gång under Ming- eller Qingdynastin, det vill säga någon gång mellan 1300- och 1600-talet.

För att få något svar på vem eller vilka som skapat skriften får vi därför gå till myterna. En berättar om en kejserlig konkubin vars bristande skönhet gjorde att hon sällan fick besök av sin make. Ensam och olycklig satt hon instängd i palatset. Men att beklaga sig öppet skulle kunna tolkas som kritik mot kejsaren, något som kunde innebära döden. För att ändå kunna berätta om sina sorger uppfann hon nüshu. Bara hennes familj som talade hemtraktens dialekt kunde tyda innehållet i breven.

Men vad vet vi då säkert om skriften?

I Kina var kvinnornas liv i äldre tider väldigt kringskuret. Männen bestämde i hushållet. Kvinnor var tvungna att lyda sin pappa, sin man och senare sin son. Många flickor fick sina fötter hårt lindade så att dom inte kunde gå ordentligt – det ansågs attraktivt men var också ett sätt att hålla den unga kvinnan på plats. Ogifta flickor hölls inomhus för att sy, väva eller hjälpa till med hushållsarbetet. Formell utbildning var reserverad för pojkar. En kvinnas uppgift var att föda barn – helst söner – och sköta hemmet.

Det sociala livet för en kvinna utspelade sig främst bland andra kvinnor: mödrar, döttrar, svärmödrar, systrar och väninnor. I området frodades en stark kvinnlig gemenskap. Unga flickor knöt starka vänskapsband med varandra, ofta för livet. Ibland var det två kvinnor som svor trohet till varandra, ibland hela sju. Så kallade svurna systrar träffades hemma hos varandra för att handarbeta och sjunga. Vänskapsbanden kunde vara lika viktiga som – eller viktigare än – ett äktenskap.

Det var här nüshu började användas. Kvinnorna själva kallade skriften för myggskrift – skriftens streck sträckte sig långa och smala som myggornas ben över pappret. Först senare kom skriften att kallas nüshu, ’kvinnoskrift’. Det var alltså bara kvinnor som lärde sig nüshu, skrev nüshu och läste nüshu. Så etablerat var bruket att vanlig kinesisk skrift i området kallades mansskrift – nanshu.

I södra Kina var exogami – att gifta sig utanför den egna byn – en vanlig sed. När den unga kvinnan lämnade sin hembygd för att flytta in hos maken och hans familj, bröts den kvinnliga gemenskapen upp. I det sammanhanget fick den så kallade ”tredjedagsboken” en särskilt viktig roll. Tre dagar efter bröllopet återvände den nygifta kvinnan till sin hemby, där hennes svurna systrar och kvinnliga släktingar överräckte en liten handskriven bok, fylld med tårfyllda avskedshälsningar, välgångsönskningar och goda råd, skriven med nüshu. Bokens sista sidor lämnades tomma så att bruden själv kunde skriva ner egna tankar och upplevelser.

Men skriften användes även för att skriva brev, böner, ­poesi, sånger, hela självbiografier eller folksagor. Och kvinnorna skrev inte bara på papper med bläck – tecknen kunde också broderas på näsdukar, bälten och täcken.

Många ser nüshu inte bara som ett intressant språkvetenskapligt fenomen utan också som ett tecken på en stark kvinnokultur. Skriftspråket blev ett sätt för kvinnor att ge uttryck för sina åsikter och tankar i en tid då män hade all makt. I folksagor skrivna på nüshu möter vi starka kvinnor med egen vilja, och i andra texter uttrycks både kritik mot mäns och härskares orättvisa regler och maktmissbruk.

Andra menar att skriften i vissa fall snarare förstärkte kvinnors underordning. Många av texterna handlar om hur kvinnor skulle lyda sin make och svärmor. På så sätt kan det ha varit ett sätt att föra vidare gamla traditioner mellan kvinnor, snarare än att protestera mot dem.

Det sägs ofta att nüshu är ett hemligt kvinnospråk som män inte hade tillgång till. Och visst var det bara kvinnor som använde skriften och visst finns det berättelser om äkta män som i decennier sov under täcken broderade med texter som ”Jag saknar min älskare och hatar min man”.

Fast det mesta som skrevs var inga hemligheter: sånger, poesi, folksagor och allmänna visdomsord. Snarare ­verkar det som att männen helt ­enkelt inte brydde sig. Som med mycket annat som rörde kvinnors liv och sysslor vid den här tiden betraktades det som ointressant. Vad ­kvinnorna skrev var deras ensak så länge dom inte klagade högt.

Men när kommunisterna med Mao Zedong i spetsen tog över landet i mitten av 1900-talet skulle landet moderniseras. Idealet om den stillasittande, lydiga ­kvinnan som stannade hemma och broderade slängdes på historiens sophög. Flickor skulle gå i skolan och bidra till samhällsutvecklingen precis som pojkar.

Att lära sig ett lokalt skrift­språk som bara ­kvinnor kunde läsa var då plötsligt ­meningslöst. Snart var det bara äldre kvinnor som använde nüshu. När dom sedan var borta, skulle den unika kvinno­skriften försvinna den också.

Och när kulturrevolutionen bröt ut blev skriften stämplad som vidskepelse och ett hot mot ­kommunistregimens ­önskan om kulturell ­enighet. För att skydda sina yngre släktingar slutade äldre ­kvinnor lära ut skriften.

Men så kom Zhou Shuoyi och tillsammans med dom kvarvarande nüshuskribenterna gjorde han skriften känd för världen.

2006 förklarades nüshu som ett nationellt immateriellt kulturarv. I Jianggyong, ett län i Hunan, finns numera ett museum helt ägnat åt skriften. Museet är också knutpunkt för en mängd aktiviteter, workshoppar och utbildningar. Myndigheterna har till och med utsett en handfull personer med extra stort engagemang till officiella nüshuambassadörer med uppdrag att bevara, praktisera och föra vidare skriftspråket. En ambassadör för nüshu ska inte bara kunna läsa och skriva tecknen, utan också känna till sångerna, poesin och kulturella sammanhang där skriften har använts.

En av ambassadörerna är Hu Meiyue. Som flicka lärde hon sig skriva poesi, väva brokadbälten med skriften och sjunga sångerna som hör till. När skriften återuppväcktes började hon engagera sig för dess bevarande. I dag är hon över sextio år, har medverkat i tv och dokumentärer samt har vunnit priser för sin kalligrafi. Hon har lärt hundratals kvinnor läsa, skriva och sjunga på nüshu. Hon har också varit engagerad i forskningsprojekt, samarbetat med ledande sinologer och presenterat nüshu internationellt på utställ­ningar och kulturfestivaler.

Alla tycker dock inte att försöken att bevara och återuppliva skriften är bra. En av kritikerna är Cathy Silber, professor i kinesiska vid Skidmore college, USA, som länge har forskat om skriften och känner flera av nüshu­ambassadörerna personligen.

– Återupplivningsinsatserna, som har letts av det lokala styret, har från början varit grundade på okunskap, missriktade och drivna av en publicitetsagenda som är oförenlig med – och motverkar – en verklig återupplivning, skriver hon i ett mejl till mig.

Eftersom nüshu är en fonetisk skrift krävs det kunskaper i den lokala dialekten för att kunna använda skriften för att kommunicera på riktigt. Cathy Silber menar att utbildningsinsatserna framför allt riktar sig till människor utanför Jiangyong som bara kan standardkinesiska, och att detta är upphovet till både konflikter och missförstånd.

All uppmärksamhet har också gjort det möjligt att tjäna pengar på nüshu. Det går att köpa replikor av tredje­dagsböcker och solfjädrar med poesi skrivet med nüshu. Och sådant som nog kan kallas krimskrams: t-tröjor, nyckelringar – ja, till och med tatueringar och lösnaglar med nüshuskrift. Eller som sagt – smycken som berlocken i smyckesståndet i Shenzhen.

Det enda kända skriftspråket använt endast av kvinnor har alltså räddats från glömskan. Från att från början ha varit ett kommunikationsmedel inom en sluten kvinnogemenskap har nüshu förvandlats till ett forskningsobjekt, en ifrågasatt feministisk symbol och en vara på världens turistmarknad.

Men Yanyan, lärare i kinesiska och den som spelade in klippet med nüshuberlocken på gatan i Shenzhen, ser ändå positivt på nüshu.

– Den påminner mig om kvinnors uppvaknande och om kvinnors betydelse i samhället.

Karin Milles är professor i svenska vid Södertörns ­högskola.

Innehållet på denna webbplats är upphovsrättsligt skyddat.