Konfetti av muntliga världsarv
Världsarvskonventionen firar 50 år. Bland kulturarven finns världens muntliga traditioner.
Inom Unescos omfattande register över immateriella kulturarv ryms allt från slovensk knyppling och palestinskt broderi till bruket av oxdragna vagnar i Costa Rica och kurviga kris-dolkar från Indonesien. Bland de 629 traditionerna från 139 länder finns dock inte ett enda språk. Varför inte?
För att Unesco över huvud taget inte klassar språk som kulturarv, förklarar Helena Drobna, specialist inom immateriella kulturarv vid Unescos högkvarter i Paris.
– Språk ses däremot som ett ”transportmedel” för olika typer av traditioner. Språk är ett verktyg för att bevara dessa kulturarv. Och kultur, det är själva grunden när det gäller att definiera vilka vi är i en alltmer enhetlig värld.
De immateriella kulturarven delas in i fem områden:
- scenkonst
- sociala traditioner och ritualer
- kunskap och traditioner kopplade till naturen och universum
- traditionellt hantverk
- muntliga traditioner
De muntliga traditionerna, i sin tur, är en form av språklig konfetti av tibetanska sånger, vietnamesiska idiomatiska uttryck, madagaskiska ordlekar, tonganska recitationer, uzbekiska fyndighetstävlingar, rumänska trollformler, cypriotiska poesidueller – samt fabler, myter, episka sånger, bokstavskonst, mantran och ramsor från hela världen.
Sagor, sånger och trollformler är förstås intressanta i sig, men grundläggande är att de för vidare kunskap, ritualer och värderingar från en generation till en annan. De utgör grunden för varje kultur.
Om en folkgrupp berövas sina muntliga traditioner riskerar även deras kultur att försvinna. Detta har gjort språkförbud till en välbeprövad metod för diktatorer och kolonialmakter som söker få bukt med allt från katalaner och amerikanska urbefolkningar till tibetaner, samer – och uigurer (se sidan 44).
Detta är Unesco
FN-organet Unesco grundades 1945. Unesco verkar för fred genom ökat samarbete mellan medlems-länderna inom utbildning, vetenskap, kultur, kommunikation och information. Utgiftstaket på omkring 5 miljarder kronor per tvåårsperiod finansieras av medlemsländernas avgifter – i Sveriges fall cirka 25 miljoner kronor per år.
Att motverka kulturella förtryck är en av Unescos huvuduppgifter, liksom att öka synligheten, förståelsen och respekten för världens mångfald.
I en värld som tampas med problem kring urbanisering, klimatförändringar och brott mot naturmiljöer och folkgrupper blir dock minoritetskulturerna, och därmed mångfalden, alltmer marginaliserad.
Därför har Unesco också en separat lista med akut hotade kulturarv, exempelvis det turkiska visselspråket kuş dili, eller en form av mongolisk sång som hjälper kamelkor att acceptera sina kalvar (se sidan 62).
– Genom att erkänna och uppskatta mångfald konstruerar vi både sundare, fredligare samhällen och en stabilare miljö, säger Helena Drobna. Därför arbetar Unesco också med att hjälpa länder att sätta upp strategier och integrera sina egna kulturarv inom allt från medicin och lantbruk till urban planering. Kulturella arv behöver utrymme, även i urban miljö. Det är fel att tro att kulturella traditioner bara pågår på landsbygden.
Varje land som undertecknar konventionen upprättar en nationell förteckning över landets levande traditioner. I Sverige hanteras den av Institutet för språk och folkminnen, men vem som helst kan komma med förslag till listan, som bland annat inkluderar den samiska berättarkonsten Stállu-traditionen, klapp-, rams- och sånglekar samt sägendiktningen i den småländska Sagobygden. Från den nationella listan kan länderna göra nomineringar till Unescos internationella register.
Kriterierna för de immateriella kulturarven är väldigt annorlunda – nästan de motsatta – mot platserna, objekten och miljöerna på Unescos världsarvslista, förklarar hon.
– Det finns en Unesco-kommitté som granskar nomineringarna, men vi utvärderar praktiskt taget bara själva dokumentet, alltså formuleringarna, betonar Helena Drobna. Unesco definierar inte värdet av levande kultur. Hur kan jag avgöra vad som är värdefullt inom din kultur? I stället är det du som får möjligheten att berätta för mig vad som har värde inom ditt samhälle.
– Och jag kommer att tro dig, tillägger hon med ett skratt.
– Traditionellt sett skickade Unesco ut experter i världen – oftast västerländska och nästan alltid män – som reste runt och fastslog vad som var unikt, vad som var enastående, vad som var relevant ur universellt perspektiv, och därmed viktigt att bevara. Här går vi i stället tillbaka till de minsta kultursamhällena som får berätta: ”Det här är viktigt för oss.” Vad Unesco sedan tittar på är om kulturarvet i fråga har förts vidare från en generation till en annan, om det är något som ger människorna en känsla av samhörighet, något som definierar dem. Vi vill veta: ”Vem är du, och hur skänker denna tradition värde till dig och ditt liv?”
Hur muntliga traditioner skänker värde till livet vet Olle Kejonen. Han är doktorand i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, där han dokumenterar och beskriver hotade dialekter av nordsamiska och lulesamiska. Han är även en av initiativtagarna till Uppladoc, en internationell databas som verkar för bevarandet av hotade språk.
– Dels har ju varje språk ett egenvärde. Det finns så många känslor knutna till språket och det är viktigt att få kommunicera på sitt eget språk. Dels bär varje enskilt språk på en kunskap som har upparbetats under hundratals eller tusentals år. Språket i sig, grammatiken och ordförrådet kan omfatta stor kunskap, exempelvis om vilka fiskarter som är ätbara eller vilka växter som kan ha medicinska användningsområden. Att ett språk dör ut kan likställas med ett bibliotek som brinner ner till grunden. Lika mycket kunskap är det som går förlorad.
Sveriges världs- och kulturarv
Sverige har sammanlagt 15 världsarv, men bara ett immateriellt kulturarv: båtbygge i klinkteknik, som upptogs på listan 2022. Kulturarvet delas med de andra nordiska länderna. Den småländska Sagobygden sattes dock 2018 upp på Unescos lista över goda exempel på hur traditioner hålls levande, i detta fall genom bland annat berättarfestivaler, sägenplatser, museum och pedagogiskt arbete.
På Sveriges nationella lista, som hanteras av Institutet för språk och folkminnen, finns för närvarande 59 levande traditioner inskrivna – från torsdagens ärtsoppa med pannkakor till allemansrätten samt sång och dans kring midsommarstången.
Hoten kan se olika ut från språk till språk och från en tradition till en annan. Om mongoliska kameler ersätts av motorcyklar kommer även kamelsången att försvinna. När Amazonas regnskog skövlas och ursprungsbefolkningen tvingas in till städerna går världen miste om språkligt integrerad naturlära nedärvd genom otaliga generationer. Och vem vill samla ihop grannarna till en traditionell berättarkväll, när man kan tillbringa kvällen klistrad framför en strömningstjänst? Problemen varierar men effekten är densamma: Förlorar man språket, förlorar man kunskapen. Och tvärtom.
– Man brukar säga att omkring hälften av jordens språk riskerar att vara borta inom bara en eller ett par generationer, säger Olle Kejonen. Det behöver inte handla om att yngre människor är ointresserade eller inte ser något värde i språken, utan om att de inte har skänkts möjligheten att ta det till sig.
Enligt Unesco är det bästa sättet att skydda levande traditioner att upprätthålla deras dagliga roll i samhället, men då måste det finnas mötesplatser där äldre människor kan interagera med yngre människor. Bara på så vis kan berättelser, uttryck, lokalkännedom och hela språk föras vidare. Men då krävs omfattande ekonomiskt stöd från myndigheter, understryker Olle Kejonen.
– Språk har en enorm betydelse för dem som talar språket, och de rymmer en enorm kunskap. Det är jättebra att det finns aktivister och intresserade som lägger ner tid på att bevara minoritetsspråken, men för att vända utvecklingen för exempelvis samiska språk behövs det mer pengar. Det är oundvikligt.
Kristin Pineda Svenske är frilansjournalist.
9 muntliga kulturarv på Unescos världsarvslista
Trchnagir: armenisk bokstavskonst
Var: Armenien
I det armeniska alfabetet, framtaget av munken och språkvetaren Mesrop Masjtots år 405, representerar varje bokstav ett visst ljud. Trchnagir ger varje bokstav en bildlig form: fåglar, fiskar, knopar, växtslingor, mytologiska varelser eller människofigurer. Denna kombination av språk och bild syns i försköningen av texter, konstverk och i många former av traditionellt hantverk.
Kamelsången Inge khööslökh/hoos
Var: Mongoliet
För att få en ovillig kamelko att acceptera en nyfödd kalv använder sig mongoliska herdinnor av en poetisk sång kallad Inge khööslökh eller hoos. Hoos härmar bland annat ljudet från kamelens olika gångarter samt förvånansvärt rika ljudrepertoar – nynnande, stönande och bölande – och ackompanjeras av fiolspel. Herdinnan anpassar sin sång efter kamelkons beteende, vilket ofta kan vara aggressivt mot kalven. Efter flera timmars hoos börjar tårar strömma från kons ögon, vilket betyder att den har accepterat kalven.
Kusiwa: wayampí-folkets verbala och grafiska uttryck
Var: Brasilien
Strax norr om Amazonas utlopp i Atlanten lever omkring 580 medlemmar av wayampí-folket. Hos wayampí smälter grafiska och verbala element samman till ett kodspråk, som ger uttryck för folkets världsåskådning och rika mytologi: kusiwa, vars geometriska symboler målas på föremål och på den egna huden med färger utvunna från växtriket.
Vedisk recitation
Var: Indien
Vedaskrifterna – Rigveda, Yajurveda, Samaveda och Atharvaveda – nedtecknades på vedisk sanskrit för mellan 3 500 och 2 000 år sedan, och anses inom hinduismen vara den främsta källan till kunskap (veda, jämför med svenskans ’veta’) och religiös sanning. De innehåller bland annat poesi, filosofisk och vetenskaplig dialog, myter, rituella sånger och mantran. Det kulturella värdet av den vediska traditionen omfattar inte bara själva skrifterna, utan också de recitationstekniker som har gjort dess bevarande möjligt under många tusen år.
Askiya: uzbekisk fyndighet
Var: Uzbekistan
Askiya är en form av improvisationsteater kring ett visst tema, där två eller fler deltagare utmanar varandra i att visa sig vältaliga, kvicktänkta och humoristiska. En skicklig askiyachi kombinerar ordvitsar och dubbeltydigheter med filosofiska slutsatser, samtidigt som den behandlar sin motståndare med respekt och finkänslighet.
Garífunafolkets språk, dans och musik
Var: Belize, Honduras, Guatemala och Nicaragua
Garífuna är en afro-karibisk folkgrupp som lyckades fly från europeiska slavhandlare och kolonier i Karibien. Garífunas kulturarv omfattar språk, fabler, dans och musik med starka afrikanska rytmer – och utmärker sig genom sin rikedom på kunskap bland annat om odlingen av maniok, fiske, kanot- och husbygge.
Yorubafolkets gẹlẹdẹ
Var: Benin, Togo och Nigeria
Gẹlẹdẹ är en årlig ritual som utförs inom yoruba-nago-kulturen. Enligt Unesco är detta det enda maskbärande samhället i världen som traditionellt styrdes av ett matriarkat. Gẹlẹdẹ, som är tätt knutet till den årliga skörden, kan ses som ett vittnesbörd till matriarkatet. Den omfattande ritualen hyllar både den gudomliga urmodern Ìyá Nlá och den världsliga kvinnans roll genom danser med snidade masker, sånger och historiska och mytologiska recitationer på yoruba.
Malagasy kabary: oratorisk konst
Var: Madagaskar
Det ytterst strukturerade anförandet kabary framförs som en dialog mellan två talare och karakteriseras av sin rika förekomst av ordspråk, ordlekar och retoriska stilfigurer. Dess ursprungliga funktion var att låta lokala överhuvuden informera sina undersåtar om sociala frågor, nya beslut och administration.
Záparafolkets muntliga tradition
Var: Ecuador, Peru
Zápara, ett av världens mest hotade språk, är en av få trådar som kvarstår av den etno-lingvistiska väven från tiden före den spanska koloniseringen av Amerika. Språket utvecklades i hjärtat av Amazonas, ett av världens mest artrika områden, vilket avspeglas i dess nyansrikedom och vokabulär för flora och fauna samt dess kunskap om medicinalväxter. Århundraden av förtryck, slaveri, krig och skogsavverkning har drivit både folket och dess språk till utrotningens rand. Enligt en utvärdering från 2011 fanns bara fem personer som talade zápara flytande. Alla talare var då över 80 år.