Konfetti av muntliga världsarv

Inom Unescos omfattande register över immateriella kulturarv ryms allt från slovensk knyppling och palestinskt broderi till bruket av oxdragna vagnar i Costa Rica och kurviga kris-dolkar från Indonesien. Bland de 629 traditionerna från 139 länder finns dock inte ett enda språk. Varför inte?

För att Unesco över huvud taget inte klassar språk som kulturarv, förklarar Helena Drobna, specialist inom immateriella kulturarv vid Unescos högkvarter i Paris.

– Språk ses däremot som ett ”transportmedel” för olika typer av traditioner. Språk är ett verktyg för att bevara dessa kulturarv. Och kultur, det är själva grunden när det gäller att definiera vilka vi är i en alltmer enhetlig värld.

De immateriella kulturarven delas in i fem områden:

De muntliga traditionerna, i sin tur, är en form av språklig konfetti av tibetanska sånger, vietnamesiska idiomatiska uttryck, madagaskiska ordlekar, tonganska recitationer, uzbekiska fyndighetstävlingar, rumänska trollformler, cypriotiska poesidueller – samt fabler, myter, episka sånger, bokstavskonst, mantran och ramsor från hela världen.

Sagor, sånger och trollformler är förstås intressanta i sig, men grundläggande är att de för vidare kunskap, ritualer och värderingar från en generation till en annan. De utgör grunden för varje kultur.

Om en folkgrupp berövas sina muntliga traditioner riskerar även deras kultur att försvinna. Detta har gjort språkförbud till en välbeprövad metod för diktatorer och kolonialmakter som söker få bukt med allt från katalaner och amerikanska urbefolkningar till tibetaner, samer – och uigurer (se sidan 44).

Att motverka kulturella förtryck är en av Unescos huvuduppgifter, liksom att öka synligheten, förståelsen och respekten för världens mångfald.

I en värld som tampas med problem kring urbanisering, klimatförändringar och brott mot naturmiljöer och folkgrupper blir dock minoritetskulturerna, och därmed mångfalden, alltmer marginaliserad.

Därför har Unesco också en separat lista med akut hotade kulturarv, exempelvis det turkiska visselspråket kuş dili, eller en form av mongolisk sång som hjälper kamelkor att acceptera sina kalvar (se sidan 62).

– Genom att erkänna och uppskatta mångfald konstruerar vi både sundare, fredligare samhällen och en stabilare miljö, säger Helena Drobna. Därför arbetar Unesco också med att hjälpa länder att sätta upp strategier och integrera sina egna kulturarv inom allt från medicin och lantbruk till urban planering. Kulturella arv behöver utrymme, även i urban miljö. Det är fel att tro att kulturella traditioner bara pågår på landsbygden.

Varje land som undertecknar konventionen upprättar en nationell förteckning över landets levande traditioner. I Sverige hanteras den av Institutet för språk och folkminnen, men vem som helst kan komma med förslag till listan, som bland annat inkluderar den samiska berättarkonsten Stállu-traditionen, klapp-, rams- och sånglekar samt sägendiktningen i den småländska Sagobygden. Från den nationella listan kan länderna göra nomineringar till Unescos internationella register.

Kriterierna för de immateriella kulturarven är väldigt annorlunda – nästan de motsatta – mot platserna, objekten och miljöerna på Unescos världsarvslista, förklarar hon.

– Det finns en Unesco-kommitté som granskar nomineringarna, men vi utvärderar praktiskt taget bara själva dokumentet, alltså formuleringarna, betonar Helena Drobna. Unesco definierar inte värdet av levande kultur. Hur kan jag avgöra vad som är värdefullt inom din kultur? I stället är det du som får möjligheten att berätta för mig vad som har värde inom ditt samhälle.

– Och jag kommer att tro dig, tillägger hon med ett skratt.

– Traditionellt sett skickade Unesco ut experter i världen – oftast västerländska och nästan alltid män – som reste runt och fastslog vad som var unikt, vad som var enastående, vad som var relevant ur universellt perspektiv, och därmed viktigt att bevara. Här går vi i stället tillbaka till de minsta kultursamhällena som får berätta: ”Det här är viktigt för oss.” Vad Unesco sedan tittar på är om kulturarvet i fråga har förts vidare från en generation till en annan, om det är något som ger människorna en känsla av samhörighet, något som definierar dem. Vi vill veta: ”Vem är du, och hur skänker denna tradition värde till dig och ditt liv?”

Hur muntliga traditioner skänker värde till livet vet Olle Kejonen. Han är doktorand i finsk-ugriska språk vid Uppsala universitet, där han dokumenterar och beskriver hotade dialekter av nordsamiska och lulesamiska. Han är även en av initiativtagarna till Uppladoc, en internationell databas som verkar för bevarandet av hotade språk.

– Dels har ju varje språk ett egenvärde. Det finns så många känslor knutna till språket och det är viktigt att få kommunicera på sitt eget språk. Dels bär varje enskilt språk på en kunskap som har upparbetats under hundratals eller tusentals år. Språket i sig, grammatiken och ordförrådet kan omfatta stor kunskap, exempelvis om vilka fiskarter som är ätbara eller vilka växter som kan ha medicinska användningsområden. Att ett språk dör ut kan likställas med ett bibliotek som brinner ner till grunden. Lika mycket kunskap är det som går förlorad.

Hoten kan se olika ut från språk till språk och från en tradition till en annan. Om mongoliska kameler ersätts av motorcyklar kommer även kamelsången att försvinna. När Amazonas regnskog skövlas och ursprungsbefolkningen tvingas in till städerna går världen miste om språkligt integrerad naturlära nedärvd genom otaliga generationer. Och vem vill samla ihop grannarna till en traditionell berättarkväll, när man kan tillbringa kvällen klistrad framför en strömningstjänst? Problemen varierar men effekten är densamma: Förlorar man språket, förlorar man kunskapen. Och tvärtom.

– Man brukar säga att omkring hälften av jordens språk riskerar att vara borta inom bara en eller ett par generationer, säger Olle Kejonen. Det behöver inte handla om att yngre människor är ointresserade eller inte ser något värde i språken, utan om att de inte har skänkts möjligheten att ta det till sig.

Enligt Unesco är det bästa sättet att skydda levande traditioner att upprätthålla deras dagliga roll i samhället, men då måste det finnas mötesplatser där äldre människor kan interagera med yngre människor. Bara på så vis kan berättelser, uttryck, lokalkännedom och hela språk föras vidare. Men då krävs omfattande ekonomiskt stöd från myndigheter, understryker Olle Kejonen.

– Språk har en enorm betydelse för dem som talar språket, och de rymmer en enorm kunskap. Det är jättebra att det finns aktivister och intresserade som lägger ner tid på att bevara minoritetsspråken, men för att vända utvecklingen för exempelvis samiska språk behövs det mer pengar. Det är oundvikligt.

Kristin Pineda Svenske är frilansjournalist.