Kakor och klezmer räddar jiddisch

Stora synagogan i Stockholm en vanlig måndagskväll i augusti. Inte långt borta sveper ljumma vindar genom Kungsträdgårdens solbelysta lindar, men härinne är värmen tryckande. Ändå fylls bänkraderna en efter en, och snart släpps musiken lös.
Det är jiddischkonsert med klezmer och nykomponerad jazzmusik till jiddischpoeten Itzik Mangers ballader. Stora känslor, glädje, sorg, vemod, förtröstan och en explosivitet så att synagogan vibrerar när publiken frenetiskt klappar händer och stampar i bänkraderna.
Sångerskan heter Helen Beer, välrenommerad jiddischforskare vid University College of London och återkommande föreläsare om språket i Sverige. Bara dagarna före konserten har hon lett ett seminarium i Järna med över 80 deltagare från hela landet.
–?Det är fantastiskt att se det ökande intresset i Sverige, och tänk att fylla en kursgård med jiddischentusiaster i tre dagar, säger Helen Beer samtidigt som hon pustar ut efter urladdningen.
Klezmermusiken är en förklaring till det växande intresset för jiddisch runt om i världen. De som gillar musiken vill också förstå orden. Men språkets dragningskraft har också att göra med att folk vill söka sina rötter. De vill lära sig det språk som föräldrar eller far- och morföräldrar talade, föra språket vidare till nästa generation och ta del av den litterära skatt som finns på jiddisch.
–?Det var vårt sjunde jiddischseminarium. Den här gången var det färre äldre deltagare, medan 75 personer ur ”andra generationen” var med, säger Deanne Mannelid, aktiv i Sällskapet för jiddisch och jiddischkultur.

År 2000 blev jiddisch ett av Sveriges fem officiella minoritetsspråk. Det har talats i Sverige kontinuerligt sedan slutet av 1700-talet, med ett särskilt uppsving under 1870-talet. Då invandrade många östjudar till Sverige, och församlingarna växte i städer som Stockholm, Göteborg, Norrköping, Malmö och Sundsvall. Vissa sidor ur det tidiga 1900-talets svenska församlingsböcker ger bilden av att nästan hela judiska byar hade ryckts upp från den fattiga ryska landsbygden.
De tog med sig sitt språk, som från början hade utvecklats ur hebreiska, arameiska och medeltidstyska i dalgångarna längs floden Rhen. När antalet judar blev fler längre österut i Europa, ökade influenserna från slaviska språk och det uppstod flera skilda dialekter.
Jiddisch talades av cirka elva miljoner människor världen över 1939, men det är en vanlig missuppfattning att det skulle ha varit en slarvig rotvälska som bara pratades i vardagslag. Jiddisch hade ett rikt skriftspråk. Hundratals dagstidningar och tidskrifter trycktes på jid­disch, och författare som Shakespeare, Maupassant, Zola, Leo Tolstoj, Oscar Wilde, Jack London, vetenskapsmän som Darwin och filosofer som Nietzsche fanns översatta. Även svenska författare som Strindberg och Lagerlöf översattes, och man kunde läsa såväl Ellen Keys Barnets århundrade som Sven Hedins Från pol till pol på jiddisch.
Bara några timmars restid från Sverige var jiddisch ett ledande språk, i städer som Krakow, Lodz, Warszawa, Minsk och, inte minst, Vilnius. Vilnius kallades för Nordeuropas Jerusalem och var ett centrum för jiddischkulturen. Nu dokumenterar forskare febrilt de sista jiddischtalarna i regionen vid det nyetablerade Jiddischinstitutet.
Institutet ligger mitt bland Vilnius forna judiska kvarter. Stikliu gatve och Gaono gatve är smala, slingrande gränder som leder ner till universitetet, där institutet är inrymt. Vilnius är fortfarande en vacker stad med praktfulla katedraler och palats i gotik, renässans och barock, och Gamla stan är ett världsarv.
Professorn på Jiddischinstitutet är en karismatisk person, Dovid Katz, helt klädd i svart med stort burrigt skägg och glasögon. Han ger en snabbpresentation av sig själv: född i Brooklyn i New York 1956, fadern var den kände jiddisch­­för­fattaren Menke Katz. Själv bör­­­jade Katz på Columbia-universitetet i New York och kom sedan till Oxford i England där han undervisade i arton år. År 1999 sökte han sig till Vilnius och sin fars hemtrakter.
–?Min far skrev nio böcker på jiddisch, och alla handlade om den lilla hembyn. För mig innebar det att jiddischkulturen blev mer levande under uppväxten än den amerikanska basebollkulturen, som mina kompisar ägnade sig åt, förklarar Dovid Katz.
Vilnius var i början av 1900-talet en stad full av sprudlande energi. Så beskriver den polske Nobelpristagaren Czeslaw Milosz sin hemstad i en betraktelse. Med förundran ser han tillbaka på det för evigt försvunna judiska Vilna. Där fanns rader av förlag som gav ut böcker på jiddisch och hebreiska, dagstidningar, litterära tidskrifter och teaterföreställningar på jid­disch och ett omfattande religiöst liv med nästan hundra synagogor. Där fanns oräkneliga författare, journalister och vetenskapsmän, många i dag bortglömda.
Mellankrigstiden var jiddischkulturens verkliga guldålder, och 1925 grundades YIVO-institutet, Yidisher Visnshaftlekher Institut, i Vilnius. Både Albert Einstein och Sigmund Freud var hedersledamöter. Institutet var inriktat på språkstudier i jiddisch, och byggde upp ett stort bibliotek med 40000 volymer och många ovärderliga handskrifter, samt samlade in uppgifter om lokala traditioner, om litteratur och musik.

Men allt det här skedde i en orolig tid med växande antisemitism, och de stora makterna i Europa slet och drog i gränsområdet kring Vilnius, som alltid hade varit mångkulturellt och alltid i skottlinjen.
I början av andra världskriget ockuperade Sovjet området, och i juni 1941 deporterade kommunisterna många Vilniusbor, judar, polacker och litauer, med tåg till Sibirien, där de flesta blev avrättade. Några veckor senare bröts pakten mellan Hitler och Stalin, och nazistiska trupper ockuperade staden. Det innebar en slutlig katastrof för den judiska befolkningen. Omkring 42000 judar drevs in i två getton. Nazisterna och litauiska kollaboratörer mördade flertalet.
YIVO-institutet med delar av de stora jiddischsamlingarna räddades till New York, och där kunde forskningen fortsätta. Men i de tidigare blomstrande städerna i östra Europa fanns nästan inga jiddischtalande människor kvar.
Nu kartlägger Dovid Katz de sista talarna och deras dialekter inom ett stort område: det som i dag är Litauen, Lettland, Vitryssland, norra Ukraina, nordöstra Polen och västra Ryssland. Forskningen innebär äventyrliga resor långt ut på landsbygden. Där finns små byar där det ännu bor människor med jiddisch som modersmål. Varför är det så viktigt att dokumentera?
–?Därför att de är de sista exemplaren, utbrister Dovid Katz. Bara de lever kvar i den naturliga jiddischmiljön, bara de kan förmedla språket och kulturen till förmån för våra studenter som vill lära sig jiddisch.
Fältexpeditionerna rör upp många känslor.
I vissa hus där forskarna knackar på har de gamla inte talat sitt modersmål på över 50 år. Flera börjar gråta, och kan först inte tro sina öron, att någon intresserar sig för jiddisch.
–?Vi gör vad vi kan för att hjälpa och uppmuntra dem. De är offer för både nazismen och kommunismen. Det är de fattiga överlevarna från förintelsen som inte har fått den ekonomiska kompensation som de borde ha fått, säger Dovid Katz.
Fältresorna är inte helt odramatiska. I Vitryssland har Dovid Katz och hans medarbetare blivit gripna av polisen flera gånger. Vid ett tillfälle filmade de den gamla synagogan i Chetl. Den hade byggts om till brandstation, och polisen hävdade att det rörde sig om ett säkerhetsobjekt, som inte fick filmas. Dovid Katz protesterade. En brandstation med en enda brandbil, som dessutom saknade ena framdäcket, kan väl knappast räknas som ett skyddsobjekt? Han släpptes.
–?Den vitryska polisen kan vara brysk, men förklarar man bara vad man håller på med så brukar det ändå gå bra till sist, säger han. Vitryssarna är öppna och toleranta. Hos dem finns ingen rasism, framhåller han.

På somrarna arrangerar Jiddischinstitutet språkkurser med ett 80-tal deltagare från hela världen. 24-åriga Olga Bliumenzon är ansvarig för att utveckla verksamheten. Hon har själv ryskt-judiskt påbrå, men hemma har hon aldrig hört jiddisch talas.
–?Jag började med jiddisch av eget intresse, för att lära mig mer om släktens historiska rötter, berättar hon.
Olga Bliumenzon slås av att det är många studenter helt utan anknytning till judisk kultur som kommer till institutet. Till exempel kommer studenter i historia, som måste skaffa sig kunskaper i jiddisch för att kunna tränga ner i de historiska arkiven.
Samtidigt som de sista tystnande jiddischrösterna i Östeuropa bevaras på band, pågår en enorm räddningsinsats av jiddischlitteratur på andra sidan Atlanten.
Aaron Lansky var jiddischstudent i USA på 1970-talet och hade svårt att få tag på litteratur. Ganska snart insåg han att ett helt kulturarv var på väg att omärkligt försvinna. Det fanns inget nationalbibliotek som samlat jiddischböcker, utan allt var utspritt hos privatpersoner över hela världen. Böcker som räddats undan krig och förödelse riskerade att utplånas för alltid.
I sin bästsäljande bok Outwitting history. The amazing adventures of a man who rescued a million Yiddish books berättar han om resorna kors och tvärs genom USA i jakt på jiddischböcker. Besöken blir många på ålderdomshem med farbröder och tanter, som alla bjuder på te och kakor och har tunga boklådor att skänka. Mage och leder värker, men fascinationen övervinner allt. Alla har fantastiska minnen att förmedla. Och när allt packats i skåpbilen så däcken gungar, visar det sig att även nästa våningsplan är fullt av människor med historier, kakor och jiddischböcker.
Allt sker i grevens tid. Lansky uppbådar kamrater som i snöstorm och regn räddar en container med jiddischböcker som just ska tömmas mitt på Manhattan. Det är upptäcktsfärder i källare, på vindar och i prång.
Snart 30 år senare har National Yiddish book center i Amherst utanför Boston över en och en halv miljon böcker. Mellan 25000 och 30000 är enskilda titlar. Nancy Sherman är biträdande chef på centret.
–?Vårt uppdrag har fram tills nu varit att så snabbt som möjligt rädda jiddischlitteraturen från att utplånas, och att fysiskt ta hand om böckerna. Men nu är vi på väg in i nästa fas, att dela med oss av böckernas innehåll.
Just nu projekteras en utbyggnad av centret. Anläggningen ska bli dubbelt så stor, och till våren sätter byggarbetarna spaden i jorden. Det nya huset ska inrymma lektionssalar, bibliotek, aula och bostäder för studenter från hela världen.
Tanken är också att alltmer utnyttja internet. Redan nu har 13000 titlar i samlingen digitaliserats, och de kommer successivt att läggas ut i en fulltextdatabas på nätet, som också ska vara sökbar. Böckerna ska också kunna tryckas på beställning. Som en historiens ironi kan jiddisch­litteraturen bli den första som är någorlunda komplett digitaliserad.
Fortfarande kommer det sändningar med böcker till centret, omkring 200–300 varje vecka. Många av dem är dubbletter, men det händer också att sällsynta småtryck och tidigare okända titlar dyk­er upp. En del av böckerna kommer från de alltjämt vitala jiddischstäderna i Syd- och Mellan­amerika: Buenos Aires, Rio de Janeiro, Caracas och Mexiko City.
Historien om jid­disch på 1900-talet är en dramatisk berg-­ och dalbana. Under mellankrigstiden vann språket terräng, världslitteraturen översattes och det gick att höra i radion, på grammofonskivor och biografer. Samtidigt utkämpades en hätsk språkstrid, där de som propagerade för en ny judisk stat i Palestina ville återuppliva hebreiskan. Det sågs som det enda språk som skulle kunna ena alla världens judar.
Ingen kunde då ana den katastrof som väntade bakom hörnet. Förintelsen höll på att för alltid tysta jiddisch, och Stalinterrorn i Sovjet innebar att språket förbjöds och böcker på jid­disch brändes. I det nya Israel som föddes efter andra världskriget var utgången given: hebreiska blev det gemensamma språket.
Den här eftermiddagen hamnar Dovid Katz i ett hjärtligt, men allvarligt dividerande om jiddisch.
– Israel undertryckte jiddisch och mördade det som ett litterärt språk, på grund av he­breisk fanatism och nationalism! Dovid Katz gestikulerar med sina stora nävar.
Moshe och Brahma Zhiv, turister från Israel på resa i Litauen, vill gärna framföra vad de tror är orsaken till att jiddisch till en början mot­arbetades i Israel:
– Anledningen är att israelerna identifierade jiddisch med de judar i förskingringen som gav upp utan kamp och lät sig ledas till förintelsen. Men synen är annorlunda i dag.
Inställningen till jiddisch förändrades redan på 1960- och 70-talen. En våg av nostalgi svepte över de yngre generationerna, och Nobelpriset till I.B. Singer 1978 var en vattendelare. I dag finns en statlig myndighet i Israel med syfte att stödja jiddisch, och man kan höra språket talas i Tel Aviv och Jerusalem.
Framtiden för jiddisch i Europa är svårare att sia om. Språket har officiell minoritetsstatus i flera länder, och det gör det lättare att få forskningsmedel. I Sverige har Lunds universitet fått nationellt ansvar för jiddisch och ska årligen erhålla en och en halv miljon kronor i öronmärkta pengar för att upprätthålla kunskapen om språket. Förhoppningen är att kunna satsa både på forskning och på undervisning med start redan nu i höst.
Kanske får lingvisten Max Weinreich rätt. Det var han som grundade YIVO-institutet i Vilnius. Försynen gjorde att han föreläste i Finland när nazisterna invaderade Polen 1939. Han kunde rädda sig till New York och fortsatte oförtrutet sitt arbete med jiddisch långt efter andra världskriget. Många tyckte att hans arbete var bortkastat, särskilt som hälften av alla jiddischtalare var mördade. Men Weinreich viftade bort invändningarna: ”Jiddisch är magi, det kommer att överlista historien.”