Jesus, så många språk vi talar!

Det fängelsestraff som Oscar Wilde avtjänade 1895–97 var en plågans tid för en man som dittills levt ett bekymmersfritt playboyliv. Så småningom fick han dock tillgång till böcker att läsa, och det gav en viss lindring. En av böckerna var Nya testamentet på grekiska. Det språket hade Oscar Wilde lärt sig i skolan, och evangeliernas grekiska är, som han påpekar, ”rätt lätt”, så han kunde systematiskt arbeta sig igenom deras texter.

I De Profundis skildrar Oscar Wilde sina erfarenheter från fängelsetiden och sin kamp för att ta sig igenom den. Där talar han om den glädje som studiet av evangelierna och av Kristusbilden beredde honom. Ett dubbelt nöje säger han sig ha funnit i tanken att Jesus och hans lärjungar kunde tala grekiska. De hade inte bara talat arameiska, som tidigare var den allmänna meningen.

På 1890‑talet hade filologer och teologer kommit till insikt om att Jesus och hans följeslagare var tvåspråkiga, och kunde uttrycka sig både på grekiska och arameiska. Det innebar att de Jesusord som evangelisterna återgav, kunde vara just de ord som en grekisktalande Jesus hade yttrat. I den tanken fann Oscar Wilde tröst.

Men talade verkligen Jesus grekiska? Den normala uppfattningen verkar fortfarande vara att hans modersmål var arameiska, och att detta var det språk som han naturligen använde både som vardagsspråk och i sin förkunnelse. Hebreiska kunde han nog också förstå. Det är de gammaltestamentliga skrifternas språk, men hebreiskan var inte allmänt använd i mer vardagliga sammanhang på Jesus tid.

Det är också helt klart att grekiskan spelade stor roll som kommunikationsmedel för Jesus tidigaste anhängare. Det visar inte minst evangelierna och de övriga skrifterna i Nya testamentet, som skrevs på grekiska. Vi känner inte till någon äldre kristen text på något annat språk. När de tidiga kristna ville sprida budskapet om den nya tron, valde de att uttrycka sig på grekiska för att kunna nå en så stor publik som möjligt.

Men hur var det med Jesus själv? Nya testamentet ger inte några klara besked om vilket språk Jesus talade. I evangelierna återges hans ord genomgående i grekisk språkform. Bara i tre sammanhang citeras sådant som Jesus påstås ha sagt på arameiska. Dessa citat åtföljs av översättningar till grekiska.

Ett av citaten finns både i Matteus 27:46 och i Markus 15:34:

Elí, Elí, lemá sabachtáni

Det är Jesus sista artikulerade ord på korset, enligt både Matteus och Markus. Orden betyder, enligt Bibel 2000: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”, och är den första versraden i psalm 22 i Psaltaren. Hos Matteus återges hela raden på arameiska, medan Markus har gudsnamnet i den ursprungliga hebreiska formen: Eloí, Eloí. I passionsberättelsen finns andra anspelningar på samma psaltarpsalm. Psalmen har av de tidiga kristna tolkats som en profetia om Herrens förestående lidande.

Anknytningen till den gammaltestamentliga psalmen markeras hos Matteus och Markus speciellt tydligt genom att den inte citeras enbart på grekiska utan på ett språk som stod originalet närmare, alltså arameiska.

Jesus båda andra arameiska yttranden återges bara av Markus (5:41 och 7:34). De ingår båda i berättelser om underverk där Jesus botar sjuka eller uppväcker döda.

Den ena handlar om synagogföreståndaren Jairos svårt sjuka, eller kanske redan avlidna, dotter. När Jesus kommer in i rummet där flickan ligger till synes livlös, säger han Talitá koum, och flickan stiger genast upp från bädden. Talitá koum betyder enligt Markus i Bibel 2000: ’Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!’ Den andra berättelsen rör en döv man som blir botad genom att Jesus till hans hörselorgan riktar uppmaningen Effatá, det vill säga ’Öppna dig!’

De här berättelserna visar att Jesus kunde tala arameiska, men mycket mer avslöjar de inte. De säger ingenting om vilket språk han använde vid andra tillfällen.

Evangelierna beskriver en lång rad fall av helbrägdagöranden, där Jesus talar till den hjälpsökande eller till den demon som orsakade lidandet. Men i de fallen återges hans yttranden på grekiska. Det är anmärkningsvärt att bara två av de här yttrandena återges på arameiska. Markus kan antas ha haft ett speciellt motiv för att påpeka att Jesus använde arameiska just vid de här tillfällena. Detta skulle kunna tolkas som ett tecken på att Jesus normalt använde ett annat språk, till exempel grekiska, vid sina kontakter med hjälpsökande och andra.

Men så var det nog inte, trots allt. Arameiska ska troligen räknas som Jesus första språk. Men grekiskan var på hans tid så allmänt använd i Palestina, att han rimligen hade kunnat lära sig den tidigt i sitt liv. När han började uppträda offentligt var det rimligen vid vissa tillfällen nödvändigt eller fördelaktigt för honom att uttrycka sig på grekiska.

Språkligt var Mellanöstern ett lapptäcke av en mängd språk, varav de flesta bara talades av mindre folkgrupper och inom begränsade geografiska områden. Handeln var livlig i området med ständiga kontakter över språkgränserna. Palestina var ett transitområde för resande mellan Egypten och länderna längre österut, och politiska omvälvningar och ändrade ekonomiska förhållanden gjorde folkomflyttningar nödvändiga eller önskvärda.

För kommunikation mellan folk från olika språkgrupper var det praktiskt att kunna använda ett enda språk, som förstods av personer inom hela området, oberoende av modersmål. Av den anledningen fick vissa språk en överregional användning, som en sorts världsspråk, med en funktion som liknar den som engelskan har i dag

Ett urgammalt sådant överregionalt språk var akkadiska, ett semitiskt språk med ursprung i Mesopotamien, uppkallat efter staden Akkad. På 700‑talet f.Kr. började det ersättas av ett annat semitiskt språk – arameiskan – från mellersta delen av Eufrats flodområde.

Arameiskan var så framgångsrik att den ersatte hebreiskan som de palestinska judarnas vardagsspråk. Och när de persiska kungarna på 500‑talet f.Kr. hade erövrat länderna kring östra Medelhavet, använde de arameiska som förvaltningsspråk i hela detta väldiga område.

Nästa våg av erövrare var grekerna, under kung Alexander av Makedonien. Under de sista decennierna av 300‑talet lade de under sig det gamla perserriket och alla dess besittningar, från Medelhavskusten och Egypten till Afghanistan.

De nya grekiska härskarna införde sitt eget språk som förvaltningsspråk, och grekiskan spreds därigenom över det område som behärskades av Alexander och de senare hellenistiska kungarna. En hel del grekisktalande kolonister flyttade in, och kungarna gynnade inflyttningen genom att anlägga nya städer och bygga om gamla efter deras behov.

Immigranterna förde med sig en rad grekiska kulturinstitutioner: gymnasier och retorskolor (skolor i retorik) för högre utbildning, teatrar och idrottsanläggningar. De förde också med sig sin religion, med tillhörande tempelanläggningar och fester till gudarnas ära. Dessa institutioner stod ofta öppna även för icke-greker. De utövade en stark lockelse, och många icke-grekiska invånare i de hellenistiska kungadömena blev ”helleniserade”, både vad gäller språk och levnadssätt.

Grekiskan blev, tillsammans med arameiskan, det dominerande överregionala språket. Den nya stormakten, Rom, fick under denna tid allt större inflytande i öster, och 63 f.Kr. införlivades Palestina och Syrien med det romerska imperiet. Detta påverkade dock inte språksituationen särskilt mycket. Romarna behöll grekiska som förvaltningsspråk i de nya provinserna, och för att säkra en karriär inom statsförvaltningen måste de romerska ämbetsmännen följaktligen kunna tala och skriva grekiska.

Grekiskundervisningen började tidigt; medicinska och pedagogiska experter rekommenderade de romerska aristokratfamiljerna att skaffa grekiska ammor åt sina nyfödda för att de små från första början ”ska kunna vänja sig vid det skönaste av språk”.

Ett antal latintalande romare flyttade in eller vistades tidvis i området, och har lämnat vissa spår efter sig; det finns till exempel några få latinska lånord i den nytestamentliga grekiskan. Det romerska inflytandet på språksituationen i stort är dock försumbart. Att de romerska guvernörerna kommunicerade med provinsinvånarna på grekiska snarast förstärkte detta språks ställning.

Judarna påverkades också av det grekiska inflytandet under den så kallade hellenistiska tiden, det vill säga perioden ungefär från Alexanders erövring till Kristi födelse. Tydligast är detta inom diasporan – de judiska befolkningsgrupper som hade flyttat ut från Palestina och etablerat sig i storstäderna runt Medelhavet.

I Alexandria hade hebreiskan, bibelspråket, blivit så främmande för de samtida judarna på 200‑talet f.Kr. att det ansågs nödvändigt att översätta deras heliga skrift till grekiska. Därmed skapades Septuaginta, den förkristna grekiska översättningen av den textsamling som de kristna sedan kom att kalla Gamla testamentet.

I Rom fanns ett stort inslag av judar i befolkningen, många av dem hade tvingats dit som krigsfångar och slavar efter de romerska erövringarna i öster. Deras gravstenar har bevarats i stort antal, och flertalet av dem har inskriptioner på grekiska. Även i Antiochia, som var den största staden i Syrien, fanns en betydande och väl integrerad judisk folkgrupp.

Diasporans helleniserade judar besökte gärna Jerusalem vid de religiösa högtiderna och i andra ärenden. I Apostlagärningarna omtalas sådana på ett ställe som hellenistaí, vilket Bibel 2000 återger med ”grekisktalande judar”. Från Palestina, det judiska kärnlandet, finns också konkreta spår av grekiskan i den språkliga dokumentationen. Två av Jesus lärjungar hade grekiska namn: Andreas och Filippos.

Bevarade dokument visar att grekiska kunde användas av judar för praktiska ändamål. I Qumran vid nordvästra Döda havet, återfanns 1947 de så kallade Dödahavsrullarna. Bland fynden finns också papyrustexter skrivna på grekiska.

Även personer i kretsen kring Bar Kokhba, som ledde det judiska upproret mot romarna 132–135, använde grekiskan i vissa, nu bevarade dokument.

Inskrifter på grekiska, med judar som författare, från den aktuella tiden är kända i Palestina. Ett illustrativt exempel är en inskrift som sattes upp av en viss Theodotos någon gång under första århundradet e.Kr., och som påträffades vid arkeologiska utgrävningar i Jerusalem 1913. I inskriften presenterar Theodotos sig som präst, synagogföreståndare och som son och sonson till sådana föreståndare.

Inskriften har varit uppsatt i en synagoga som Theodotos byggt eller färdigställt. Till synagogan var knutet ett härbärge med sovrum och rituellt bad, som stod till förfogande för besökare från utlandet.

Det är alltså en text som intimt hör samman med den judiska kulten. Men Theodotos bär ett grekiskt namn, och när han valde grekiska som sitt språkliga medium, har han förutsatt att texten rimligen kunde läsas och förstås av både judar och greker i Jerusalem.

Det var således i en flerspråkig miljö som Jesus verkade. Judarnas gamla språk, hebreiskan, användes fortfarande i synagogans gudstjänster men inte som vardagligt umgängesspråk. De senaste erövrarna, romarna, förde med sig latinet, men det gjordes inte till förvaltningsspråk och det verkar ha haft begränsad användning.

Arameiska och grekiska fungerade mellan övriga språkgrupper inom området. De kunde användas av besökande eller genomresande främlingar. Efter den romerska erövringen blev grekiskan viktigare, eftersom den fungerade bäst vid kontakter med romerska myndighetspersoner, och var oumbärlig för den som hade ville tala med folk i de centrala delarna av romarriket – eller ännu längre västerut. Antika inskrifter på grekiska har påträffats så långt bort som i nuvarande Northumberland i Storbritannien.

I en flerspråkig miljö blir individerna normalt flerspråkiga. I den miljö där Jesus växte upp, var både grekiska och arameiska så vanligt förekommande som vardagsspråk att han hade en god chans att lära sig båda när han var barn (bibelhebreiskan krävde däremot någon typ av formell undervisning).

När han senare började uppträda offentligt, och färdades genom landet och dess mer eller mindre helleniserade städer, kom han i kontakt med båda språken. I varje situation kunde han då välja att använda det språk som fungerade bäst. Det är flerspråkigas normala strategi.

I Palestina har de flesta behärskat både arameiska och grekiska, många dessutom lite latin eller något annat språk. Jesus talade sannolikt grekiska – det är en rimlig slutsats. Men hur mycket och hur ofta är oklart.

När Oscar Wilde i sin fängelsecell gladde sig åt att Jesus behärskade och talade grekiska, hade han språkhistoriska fakta att bygga på.

Jerker Blomqvist är professor i grekiska språket och litteraturen vid Lunds universitet, emeritus sedan 2004.

Hellenism: en dominerande kulturströmning i Medelhavsområdet under århundradena närmast före Kristi födelse, grundad på klassisk grekisk kultur.