Jag tänker väldigt mycket på skönhet

För fyra år sedan fick hon Augustpriset för sitt diktepos Ædnan. Nu är författaren och poeten Linnea Axelsson aktuell med en ny bok, denna gång en roman med titeln Magnificat. Ändå möts de båda verken i ett gränsland bortom genrer och stilar. För om Ædnan var ett diktverk, så var det samtidigt en berättelse om tre generationers samiska kvinnor. Magnificat, å sin sida, är berättad med ett vackert avskalat språk och en rytm som påminner om poesi. Vilket speglar Linnea Axelssons sätt att utöva sitt författarskap. Hon vill känna sig helt fri i sitt skrivande:

– Jag kan inte sätta mig ner och tänka att jag ska skriva en typisk roman. Då blir jag låst.

Magnificat handlar om en kvinna under ett dygn i Paris, borta från sin familj. Hon har med sig två stora frågor. Den ena om surrogatmödraskap; om hon kan föda och ge bort ett barn till en väninna. Den andra handlar om förlusten av en älskad person, och om ifall man kan återuppstå från de döda.

Kvinnan går hemåt genom staden efter att ha firat sin födelsedag med en väninna, som har överraskat henne med en hotellnatt – och en fråga om hon kan bära fram ett barn åt henne.

Kanske är det den ensamma natten på hotellet som sätter fart på tankar och minnen. För kvinnan börjar också tänka fram sin ungdomskärlek som omkommit i en bilolycka. Han finns vid hennes sida under dygnet.

Enligt Bibelns Lukasevangelium är Magnificat Marias lovsång. Hur fick romanen sitt namn?

– Jag har många titlar som jag bär runt på. Så jag har vetat att jag skulle skriva något som heter Magnificat länge. Och det finns tonsättningar av Magnificat som jag älskar.

I bibelberättelsen möts Maria och Elisabet, båda havande – den ena med Jesus och den andra med Johannes Döparen. Barnen rör sig i magarna och tycks hälsa på varandra. I romanen finns en liknande scen.

Linnea Axelsson var själv gravid när hon skrev boken. Hon hämtar inspiration såväl från sig själv och från konsten som från sin omvärld, men när hon påbörjar ett skrivprojekt har hon ingen klar bild av slutresultatet. Hon vet inte ens säkert om det är poesi eller prosa hon skriver i början.

– Jag upplever att en bok kommer med sin egen form. När man har hittat rytmen, då har boken bestämt vilken form den ska ha, om det ska vara en prosabok eller inte, säger hon. Jag upptäcker också efter hand vad som händer medan jag skriver. Så jag sitter inte och tänker ut en struktur som jag vet att en del gör.

Hon läser texten högt under skrivandets gång. Rytmen är viktig, liksom språket – och hon väger varje ord noggrant.

– Jag kanske känner att det där ordet skulle jag vilja byta ut, men då stämmer inte längre rytmen i meningen, så då måste jag hitta ett trestavigt ord. Det är att se till att orden har rätt klang, rätt valör och rätt betydelse.

Det språkliga arbetet kan hon sitta med ”hur länge som helst”:

– Jag tycker att det är njutbart att sitta och känna in ord, säger hon.

Hennes språk är avskalat och tidlöst. I Magnificat, som är berättad i första person, har karaktärerna inte ens namn, utan betecknas av sina inbördes relationer: ”kvinnan”, ”mannen”, ”flickan”, ”pojken”, ”min vän”. Berättelsen flödar på som en inre monolog, och tempus och platser ändras i följe med kvinnans associationsbanor.

Linnea Axelsson talar själv om sin strävan efter ett stiliserat och arkaiskt språk. Inte mycket anknyter till en viss tid eller grupp. Så plötsligt passerar i texten ett känt namn. Tryckt på en svart huvtröja: Metallica. Som läsare hajar man till – bandnamnet är bundet till både tid och kultur. Även sådana ord eller namn har ett syfte.

– Jag har tänkt på sistone att när jag skriver kan det kännas viktigt att smutsa ner texten med någonting väldigt tidstypiskt.

Det kan handla om att bryta ett uttryck eller en rytm genom att slänga in ett grovt ord eller, som i Ædnan, avstå från en radbrytning där den borde finnas.

Hon dras till skönheten i ett vackert språk, men hon vill också ifrågasätta den.

– Jag tänker väldigt mycket på skönhet, men jag är inte alls på det klara med vad det innebär. Men skönhet skapar ju också en distans; man beundrar, medan man tänker sig att ett grovt språk ger ett annat uttryck.

Det är inte så enkelt som att skönhet alltid skapar distans och smutsigt språk ger närhet menar hon. Men de där avbrotten fyller en funktion.

– Om man har lätt för att snappa upp en melodi så kanske man bara följer med i den. Då får jag ett behov av att avvika från melodin och göra något abrupt. För mig hänger det ihop med skönhet.

Under uppväxten fanns konsthantverk i hennes närhet, och själv målade hon och närde konstnärsdrömmar. Hon anser att dessa konstnärliga uttryck har mycket gemensamt med skrivandet – ”människor som sitter koncentrerat och håller på med sina egna saker”. Konstintresset ledde till Umeå universitet, där hon doktorerade i konstvetenskap 2009. Sedan lämnade hon den akademiska världen. Hon hade svårt för det sättet att skriva.

– Man skriver inte fritt.

Friheten återkommer hon till. Vikten av att helt få gå upp i tanken och känslan och inte vara bunden av genrer, former eller strukturer. Inte för att genrer och former i sig är ett hinder, men för att grundbulten i författarskapet måste vara öppenhet.

– Motstånd kan ju vara förlösande. Om man till exempel ska skriva en sonettkrans, då är så klart allt otroligt bestämt. Så var det även när jag skrev Ædnan – det fanns en förlösande verkan i att hitta formen. Men det måste komma ur en intuitiv situation för mig.

Intuitionen återkommer hon också till, och hur skrivprocessen förlöper utan att hon låser sig vid en tydlig ritning för det litterära bygget. Hon är en lyssnande människa, som jobbar med de intryck hon får utifrån, men hon lyssnar även inåt. Fantasi är inte ett ord hon föredrar; det låter som att man hittar på.

– Man sitter inte bara och fantiserar med sig själv, utan det är en dialog, ett möte. Man är med världen.

Den alpina världsmästaren Ingemar Stenmark sa en gång att ”ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”. Resonemanget påminner lite om Linnea Axelssons tankegångar om skrivandet.

– Jag hörde en intervju med Zadie Smith där hon sa att intuitionen naturligtvis kommer av att man har läst väldigt många böcker. Alla åren av läsande ger en kunskap, som gör att man känner när något skaver eller inte är bra.

När berättelsen väl börjar ta form är det bara att underordna sig den, säger hon.

– Det är de bästa ögonblicken i livet, när man glömmer sig själv och söker sig bort från det självmedvetna. Att följa något annat än sig själv, samtidigt som man engagerar hela sig själv, med sin själ och sina erfarenheter och sitt tänkande.

Malin Eijde är frilansjournalist.