”Jag skriver för att engagera”

Moa Herngren är aktuell med romanen Skilsmässan. Av titeln kan man gissa bokens tema.
– Vid min ålder, när man är 50-plus, har man ju många vänner som har skilt sig, säger hon. Många gånger blir det tyvärr ganska sårigt och man får kanske mest ta del av den enas historia. För även om man har vänner som skiljer sig, är man kanske ofta lite mer vän med den ena än den andra.

I den här boken får man bli ”vän” med båda. Berättelsen om en sårig skilsmässa förmedlas ur två perspektiv. Beas upplevelse är att separationen kommer som en blixt från klar himmel. Hennes man Niklas lämnar henne abrupt och flyttar ut med noll förvarning. Han måste ha blivit galen – eller är det månne en 50-årskris? För Niklas, däremot, har det inte saknats signaler om deras havererande äktenskap. Han har kämpat – nu orkar han inte längre.

För Moa Herngren föddes idén och perspektivet ur hennes egna iakttagelser genom åren. En skilsmässa kan få grundvalarna att rista för en hel familj, men de som är runt omkring tar för det mesta bara del av en sida av historien.

– Det där har fascinerat mig ganska länge, att det blir så ensidigt och polariserat. Det beror väl också på att jag har hållit på mycket med Bonusfamiljen, både som manusprojekt och som fenomen. I mitt arbete möter jag människor som befinner sig i ett väldigt svartvitt skede av sina liv.

Romanen är berättad som en rak historia, ”det är inte så mycket krusiduller och utläggningar”, som hon säger. Texten innehåller inte många miljöbeskrivningar eller litterära grepp. Moa Herngren vill in i berättelsen snabbt – ”pang på rödbetan” – och hon skriver för att engagera. Språket är inte oviktigt men trovärdigheten kommer främst. Karaktärerna ska kännas verkliga liksom själva historien. Dialogen jobbar hon mycket med för att den ska få en äkthet. Där har hon hjälp av sin erfarenhet som manusförfattare.

– Jag jobbar mycket med att hitta karaktärers röst, liksom jag gör i olika tv- och filmmanus, säger hon. Man kommer ju väldigt nära de här människorna och deras innersta tankar och känslor, så jag har försökt bearbeta språket så att man ska känna att det är två olika personer. Det ska inte vara min författarröst, utan dialogen ska fånga hur karaktärerna pratar och känner.

Skrivprocessen är omständlig. När Moa Herngren har fått en romanidé börjar hon med ett löst, grovt synopsis. Kanske inte ens en halv A4-sida, utan bara några meningar som ska fånga in: det här är boken. Sedan börjar författandet. Då vet hon fortfarande inte riktigt vart berättelsen ska ta vägen. Hon skriver och skriver om – och läser högt för sig själv under tiden för att höra hur karaktärerna låter. I skrivprocessens begynnelsefas ”överskriver” hon.

– Jag lär känna karaktärerna parallellt med historien, vilket gör att det blir jättemycket att skala ner sen. Jag kanske har ett hum om vilka jag tror att de är, men de brukar utvecklas väldigt mycket under arbetets gång.

Hon ser vissa likheter mellan manusskrivandet och den skönlitterära skrivprocessen. I båda fallen arbetar hon med scener som hon ser framför sig. Hon målar dem med känslor och stämningar. I Skilsmässan nämner hon ibland låtar som karaktärerna lyssnar på; ett sätt att ljudlägga berättelsen för att lyfta fram en viss stämning. Det skulle vara smidigt, skojar hon, om man kunde göra som i tv-mediet, och förstärka en scen med olika stämningsljud.

– Jag märker när jag sitter i möte med förläggare att jag pratar tv-språk: ”Här tänkte jag att jag skulle klippa till den andra scenen”, lite så. När läsare ger återkoppling förstår jag att de upplever mina romaner som filmiska. Och det förstärks kanske av att jag har ett ganska rakt språk som är lätt att ta till sig.

Det finns givetvis också stora skillnader mellan att skriva en bok och att skriva tv-manus. En av de största, menar Moa Herngren, är att den litterära texten kan gå in i karaktärens huvud, och beskriva vad som händer där. I ett tv-manus ska det i stället gestaltas av en skådespelare.

– Det tyckte jag var ganska svårt i början. Många som går från bok till manus överskriver dialogen. Det kan bli väldigt redovisande när man ska förklara vad som ska uttryckas genom ansiktsuttryck och blickar, i skeenden och så vidare.

Moa Herngrens skönlitterära skrivprocess är mer flytande och trevande. Det skiljer sig från arbetet i en manusgrupp, där flera personer diskuterar varandras texter. Då arbetar man också ofta direkt mot en beställare, kanske en tv-kanal som vill komma med egna synpunkter.

Manusgruppen bakom Bonusfamiljen består av fyra författare som sitter och drar upp de ”långa bågarna” och vänder och vrider på olika historier och dilemman när de skapar en storyline. Återkoppling är viktigt under skrivprocessen – och det gäller att inte ha för känsliga tår om medarbetarna trampar på ens alster.

– När man skriver böcker är man drottning av sitt universum. På gott och ont är man ensam om den skrivprocessen och bestämmer allt själv, säger Moa Herngren. För mig var det en stor omställning att sitta i ett manusrum och höra på fem personer som dissekerar vad jag har gjort. Det är jäkligt bra och lärorikt, och jag tycker det är skönt att växla mellan de här två processerna.

Moa Herngrens teman kretsar runt relationer, jobbiga situationer och känslolägen som inte sällan börjar med att hon frågar sig själv: ”Hur skulle det kännas i mig om det här hände?” Stoffet kommer både från hennes eget liv och inspiration utifrån. Hon lånar aldrig en verklig upplevelse från någon annan utan att inhämta godkännande. Men ofta är situationerna så allmängiltiga att folk kan känna sig träffade trots att deras upplevelser inte alls har varit förlaga.

– Både när det gäller Bonusfamiljen och min förra roman Svärmodern fick jag meddelanden från främlingar som skrev: ”Ursäkta, har du varit hemma och filmat hos mig? Det här är en exakt kopia av mitt liv!”

Men det har hon så klart inte. Sådant kan Moa Herngren skratta åt. Men ibland händer det också att någon tar illa upp för att de tror att det handlar om dem.

– Jag är inte ute efter att såra någon. Jag vill inte gå över lik för min historia. Men när jag skriver i ett första skede så kan jag inte heller sitta och censurera mig själv för då skulle jag bli galen, tror jag. Men effekten av att man använder sina egna känslor kan självklart bli att någon annan känner sig uthängd.

Moa Herngren beskriver karaktärerna i sina romaner och tv-manus som ganska jobbiga personer. Svärmodern tränger sig till exempel omedvetet på sin son och sonhustru på ett sätt som till slut leder till en total brytning. De intressantaste karaktärerna är de som är mänskliga, med fel och brister. Hon utforskar mänskliga beteenden med sitt skrivande, men också vad långa relationer gör med människor. Hon undersöker både sig själv och sin omvärld – och lär sig om att vara människa genom skrivandet.

Malin Eijde är frilansjournalist.