”Jag har något att skriva varje dag”

Hur skriver man en slagkraftig berättelse utan förenklingar och överdrifter? Kring den frågan kretsar författaren Tone Schunnessons nya essäsamling Tone tur o retur – Tales från Bullshit city och andra ställen, som bland annat omfattar hennes artikelserie om valåret 2022 i Aftonbladet kultur.

– Eftersom jag gick in i valbevakningen som författare och inte som journalist var jag nog mest intresserad av vilka ord politikerna använde. Rent språkligt är det tråkigt att lyssna på politiker, för den som är väldigt säker och övertygad uttrycker sig ofta grovhugget och slarvigt, säger hon.

I en av texterna beskriver hon sitt besök på Sverigedemokraternas Youtubekanal Riks. Där slogs hon av det uppskruvade tonläget och det yvigt generaliserande språket – det var som om Sverige var en krigszon där gatorna brann och vem som helst kunde bli skjuten eller våldtagen.

Inte mycket bättre var det när hon intervjuade Miljöpartiets språkrör, som förklarade att klimatet kräver ställningstaganden – men att den som behöver köra bil ändå ska fortsätta att göra det. Allt enligt logiken: du ska inte göra så här, men om du ändå gör det är det inget fel med det.

– Det är en språkligt märklig rymd, där man först är bombsäker på något för att sedan säga saker som går tvärtemot det man precis har sagt. Eller: man säger något för att det fyller en funktion just nu, men efter valdagen den 11 september så kommer man att säga helt andra saker.

I Tone tur o retur har hon i stället försökt närma sig sina ämnen med öppenhet, tvivel och en insikt om att hon kan ha fel – raka motsatsen till det tvärsäkra och slarviga politikerspråket, som hon menar frodas lika mycket i media som i politiken i dagens uppmärksamhetsekonomi.

Riskerna med ett sådant språk, menar hon, är att det förlorar kontakten med sina mottagare. Det kan också bidra till att avhumanisera vissa grupper. I boken reflekterar hon till exempel över medias användning av uttrycket ”känd av polisen” i samband med brott.

– Vad menas? Det kan betyda att en person är känd av polisen för att den har blivit misshandlad. Men uttrycket utger sig för att säga något annat: att personen är kriminell sedan tidigare. Det visar en av farorna med att inte vara tillräckligt noggrann med språket.

Boken spänner över allt från våld och feminism till hur det är att bli vuxen, men det språkliga perspektivet är alltid närvarande. Några essäer handlar också om rent språkliga fenomen, som punkten – det där lilla skiljetecknet som märks först när det saknas eller sitter på fel ställe.

För om det är något som förenar hennes mångskiftande författarskap så är det just språkintresset. I debutromanen Tripprapporter från 2016 – en hallucinatorisk gestaltning av en ung droganvändares inre liv – var den språkliga formen hennes största inspirationskälla.

– Det finns något motsägelsefullt i tripprapporten som form. En tripp handlar om att försvinna och förlora sig själv, medan den som rapporterar ska vara närvarande och hålla koll. Vilket språk blir det då när man rapporterar om något där man inte är vid sina sinnens fulla bruk?

Som vänsterintellektuell och tidigare aktiv i Vänsterpartiet såg hon även huvudpersonens normbrytande livsstil som en protest mot produktionssamhället – ett ämne som hon utvecklar i en av sina essäer, som handlar om misslyckandet som politiskt motstånd och estetik.

Själv ser hon misslyckandet som ett motgift mot de tvärsäkra, tillrättalagda berättelser som får ett så stort utrymme i dag. I sina egna texter bedriver hon krypskytte mot detta alltför ”lyckade” språk genom att medvetet flika in stilbrytningar, svengelska och andra små regelbrott.

Samtidigt fortsätter hon att skriva om misslyckade män- niskor. Särskilt fascinerad är hon av dem som biter sig fast i sitt misslyckande, så att det inte kan tolkas som ett steg på vägen att lyckas – ett vanligt grepp i alla rosenskimrande självhjälpsböcker och entreprenöriella framgångssagor.

– Jag tror att det känns mer sant för mig att vara misslyckad, och jag är bara intresserad av sanning – och lögner. Mest gillar jag misslyckanden som syns, som när någon är fattig, tjock eller full. Jag har också alltid velat skriva om pengar eftersom de dominerar nästan alla våra relationer.

I sin senaste roman, Dagarna, dagarna, dagarna från 2020, lyckades hon förena alla dessa misslyckanden i en och samma gestalt: den avdankade och överviktiga influeraren Bibbs, som när hon blir övergiven av sin pojkvän plötsligt står utan både pengar och bostad.

Eftersom Bibbs – till skillnad från droganvändaren i Tripprapporter – vill något med sitt liv blir fallhöjden också desto större. Ändå är boken inte någon dyster läsning, utan är tvärtom full av humor. Tone Schunnesson menar att det beror på att misslyckandet även har en komisk potential.

– Jag tycker att det ofta händer roliga grejer när allt har gått åt helvete. För mig är livet en erfarenhet av ensamhet, och när Bibbs lägger ner hela sin energi på att bryta igenom sin ensamhet så blir det roligt.

Boken handlar om hur bristen på pengar driver Bibbs till att ljuga offentligt om att hon har blivit våldtagen. Det sätter igång ett slags omvänd metoo, där alla är så måna om att inte sopa en obekväm sanning under mattan att det inte längre tycks spela någon roll vad som är sant.

– När jag skrev boken tänkte jag mycket på hur kvinnliga trauman kan omvandlas till ekonomi: våldtäkten blir något som Bibbs kan bygga sin identitet på, och Bibbs är en person som säljer identitet. Jag tänkte också på metoo och hur det går att förlåta någon som inte ber om förlåtelse.

Idén till boken kom delvis när hon just hade publicerat Tripprapporter och upptäckte hur många som ville tolka romanen självbiografiskt. Då upplevde hon hur starkt trycket var att träda in i den roll som alla förväntade sig av henne – samma kraft som Bibbs ger vika för.

I Tone tur o retur skriver hon om den chockartade kontrasten mellan att skriva – där hon alltid försöker vara sann mot sig själv – och att marknadsföra en bok i offentligheten, som hon liknar vid att kliva in i en lögnkultur där hon själv är med och skapar lögnerna.

Inte undra på att hon föredrar skrivandet. När det fungerar får det henne att glömma bort både omgivningen och sitt eget kritiska överjag. Då blir hon ett med sin text och känner sig bäst i världen på att skriva, men känslan försvinner så snart hon lyfter fingrarna från tangentbordet.

– Tricket är att jobba ihjäl sig, så att man kan vara kvar i den känslan hela tiden. Därför tar jag på mig så många uppdrag att jag har något att skriva varje dag. Det är då jag känner att jag är som bäst.

Staffan Eng är frilansjournalist.