Idiotens resa
En idiot var på 1700-talet en person som var psykiskt sjuk. Sedan dess har ordets betydelse förändrats gång på gång.
Att kallas idiot är knappast vänligt i dag. Men det man kanske inte tänker på är att ordet haft flera olika betydelser genom åren. En av betydelserna som anges i Svenska Akademiens ordlista är till exempel ’person som bär sig dumt åt’. Idiot har dock inte alltid haft den innebörden, utan ordet har tidigare refererat till personer med funktionsnedsättningar. Ordets historia sträcker sig faktiskt tillbaka hela vägen till 1700-talets franska psykiatriker, då idioti sågs som en psykisk sjukdom. Denna syn blev dessutom långvarig, då det enligt barnpsykiatrikern Karl Grunewald förblev en beteckning inom psykiatrin i Sverige från 1700-talet ända fram till 1960-talet.
Man kan alltså lugnt säga att ordet idiot har genomgått en dramatisk betydelseförändring – från att vara en term för personer med funktionsnedsättningar som de flesta i dag nog uppfattar som nedsättande till att enbart referera till människor som bär sig dumt åt i största allmänhet.
Vi kan se spår av denna drastiska vändning bland annat i Novus undersökning om svenskans fulaste ord i Språktidningen 4–5/2024. Det var visserligen bara 1 procent som ansåg att idiot var det värsta som gick att säga till någon. Men det var nästan enbart svenskar som fyllt 65 år som tyckte att idiot var riktigt fult. Bland unga svenskar uppfattades ordet inte som särskilt grovt. Det fanns alltså en tydlig skillnad mellan olika åldersgrupper.
Hur kommer det sig att det är just idiot och inte exempelvis dumbom eller korkad – ord som i dag används i ungefär samma betydelse – som fortfarande kan uppfattas som fult? Svaret finns i ordets långa historia av betydelseförändringar.
”Sveriges första idiotanstalt invigdes nämligen 1866”
För att bättre förstå varför idiot fortfarande anses vara fult har jag undersökt 1 738 användningar av ordet i svenska tidningstexter från 1800 fram till 2020. Genom alla dessa texter har jag kunnat analysera ordets olika betydelser genom åren och på så sätt tagit fram en tidslinje, där ordets utveckling blir tydlig.
I pressen – och förmodligen även för allmänheten – inleds den här betydelseresan på 1830-talet. Det är först då idiot dyker upp i artiklar i tidningarna även om ordet alltså använts inom psykiatrin sedan 1700-talet. När det börjar förekomma i tidningarna används idiot för att referera till någon med funktionsnedsättning. Detta beror troligen just på ordets ursprung i psykiatrin.
Så småningom blir idiot allt vanligare i den bemärkelsen. Ett typiskt exempel från den här tiden finns i Aftonbladet 1855:
”För några år sedan var det vanligt att man se landtfolk i närheten af det gamla värdshuset ’Bulls Head’ på vägen till Troy, när man sade dem att det skulle inrättas till skolhus för idioter, skaka på huvudet och höra dem allmänt komma överens om att de, som trodde att fånar någonsin kan lära sig något, sjelfve ej vore stort bättre än fånar.”
Skälet till att idiot användes alltmer på 1850-talet kan vara att det var då som så kallade idiotanstalter började inrättas. Sveriges första idiotanstalt invigdes nämligen 1866 av Emanuella Carlbeck. Anstalterna som öppnades i hela landet använde just idiot, ett språkbruk som också nådde medierna och allmänheten.
Men det fanns då som nu andra betydelser. I mitten av 1800-talet användes idiot även om någon som ansågs vara allmänt korkad eller talanglös.
I diagrammet finns en tydlig förändring då bruket av idiot om personer med en funktionsnedsättning minskar mycket på kort tid. Det här sker mellan 1900 och 1920 samtidigt som andra betydelser ökar kraftigt. Under den här perioden ser vi hur den plötsliga betydelseutvecklingen resulterar i flera möjliga tolkningar av samma ord.
Ett exempel från Dalpilen 1906 illustrerar det här skiftet: ”– Ja, frun är ju omöjlig. Jag råkade bara i all vänlighet häromda’n kalla henne idiot, och strax blef hon arg.” Här blir det tydligt att det finns flera möjliga tolkningar av idiot, där en är betydligt mer negativ än den andra. En tolkning är att någon är korkad. Samtidigt tycks ordet idiot också tolkas som något, i alla fall på den här tiden, mindre problematiskt, till exempel att man har en funktionsnedsättning.
Detta visar att idiot inte bara hade flera betydelser som samexisterade, utan även att vissa ansågs mer negativa än andra. På det här sättet kunde det ha fortsatt. Men idiot som medicinsk term försvinner i stället nästan helt på 1930-talet för att till slut inte användas alls i den bemärkelsen.
Det här går emot vad vi tidigare känt till om ordets historia, då det i andra sammanhang slagits fast att idiot slutade användas om funktionsnedsättningar först på 1960-talet. Detta är fortfarande sant, eftersom den betydelsen inte dör ut helt och hållet redan på 1920-talet utan i begränsad omfattning lever vidare i ytterligare några årtionden. Men den plötsliga och drastiska minskningen omkring 1900 visar att det hände något i samhället som ledde till att det här bruket av idiot sjönk tillbaka.
”Sinnesslöhet definierades alltså på ett sätt som liknade hur idiot användes”
Vad hände då i Sverige som utlöste den här drastiska förändringen? Det finns flera tänkbara förklaringar – bland annat att idiot som beteckning för personer med funktionsnedsättningar delvis ersattes av sinnesslö. Just det begreppet fick nämligen sin första officiella definition 1915 i en lag om äktenskapshinder: ”Med sinnesslöhet förstås sådana grader av psykisk utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå, som motsvarar den normalt vid femton års ålder föreliggande.”
Sinnesslöhet definierades alltså på ett sätt som liknade hur idiot användes om funktionsnedsättningar. Det kan ha påverkat hur allmänheten använde orden och i förlängningen även deras betydelser.
Att idiot som beteckning ersätts kan även förklaras med att allmänheten börjar se människor med funktionsnedsättningar på ett lite annat sätt och därför ändrar vilka ord de använder för att benämna dem. Ett tecken på detta finns i olika lagar och stadgar från slutet av 1800-talet som lyfter bildbarheten hos vissa i gruppen. Vid sekelskiftet kring 1900 ser vi nämligen flera nya beteckningar införas som sinnesslö och andesvag. Inte heller dessa framstår som särskilt vänliga i dag, men att byta ut ord på det här sättet samtidigt som de berörda människorna beskrivs annorlunda tyder på ideologiska förändringar som lett till att idiot inte längre anses lika lämpligt som benämning.
Efter 1920-talet blir det tydligt att idiot förlorar betydelsen med anknytning till funktionsnedsättningar. Det betyder dock inte att ordet plötsligt får dagens betydelse. Man ser snarare hur flera betydelser sakta men säkert dyker upp, byts ut och förändras.
Från 1840-talet och fram till 1920-talet dominerar i stället innebörden att någon är korkad. Det bruket av idiot skiftar i tidningarna genom årtiondena men ökar snabbt under tidigt 1900-tal för att bli oregelbunden på 1920-talet och därefter sjunka tillbaka. Att den här betydelsen blir mindre vanlig kan bero på att dagens idiot, ’person som bär sig dumt åt’, delvis har sina rötter i just detta bruk.
En form av betydelseförändring är nämligen specialisering, som innebär att betydelsen av ett ord går från att vara generell till mer specifik. I det här fallet går betydelsen av idiot från att vara någon som i allmänhet är korkad eller dum till någon som beter sig dumt åt – en insnävning av innebörden.
En betydelse av idiot som verkar samexistera är att någon är talanglös. Den slår rot i mediespråket på 1850-talet och är även vanlig på 1870-talet för att sedan gradvis minska tills den helt försvinner på 1950-talet.
Sättet som båda dessa betydelser – alltså att vara korkad eller talanglös – både spreds på och gradvis försvann kan enligt den brittiska lingvisten Jean Aitchison betraktas som ett exempel på en mer normal språkförändring. Skälet är att många språkförändringar följer ett långsamt-snabbt-långsamt mönster när man ser till hur ett visst ord eller ett språkligt fenomen långsamt blir mer etablerat, snabbt ökar och sedan långsamt försvinner. Idiot sticker alltså ut eftersom det försvinner så plötsligt när det handlar om funktionsnedsättningar.
Det är viktigt att poängtera att nya betydelser inte omedelbart ersätter de gamla. När sådana förändringar sker är det ofta en längre process, där en ny betydelse tränger ut en gammal över längre tid. Olika betydelser kan enligt Jean Aitchison också samexistera permanent utan att de på något sätt ersätter eller påverkar varandra. Ett sådant exempel är alltså att idiot i betydelserna ’korkad’ och ’talanglös’ existerade sida vid sida under en längre tid utan att påverka varandra.
”Vi kommer allt längre bort från idiot som beteckning för personer med funktionsnedsättningar”
Så vad betyder allt detta för framtiden för idiot? Utifrån ordets bakgrund är det tydligt att utvecklingen ännu inte upphört. Hur just idiot kommer att ändras framöver är nästintill omöjligt att säga, men med historien som utgångspunkt finns flera tänkbara utvecklingar för idiot. Det är till exempel möjligt att ordet längre fram får en mindre negativ klang i takt med att vi kommer allt längre bort från idiot som beteckning för personer med funktionsnedsättningar. Därutöver kan fler och fler betydelser komma att läggas till, där vissa senare faller i glömska och andra kan samexistera. Hursomhelst ser jag även i framtiden ett mångfacetterat ord – men som troligtvis är färgat av en lång och inte så vänlig historia.
Teresa Byström är magister i svenska.
Att kallas idiot är knappast vänligt i dag. Men det man kanske inte tänker på är att ordet haft flera olika betydelser genom åren. En av betydelserna som anges i Svenska Akademiens ordlista är till exempel ’person som bär sig dumt åt’. Idiot har dock inte alltid haft den innebörden, utan ordet har tidigare refererat till personer med funktionsnedsättningar. Ordets historia sträcker sig faktiskt tillbaka hela vägen till 1700-talets franska psykiatriker, då idioti sågs som en psykisk sjukdom. Denna syn blev dessutom långvarig, då det enligt barnpsykiatrikern Karl Grunewald förblev en beteckning inom psykiatrin i Sverige från 1700-talet ända fram till 1960-talet.
Man kan alltså lugnt säga att ordet idiot har genomgått en dramatisk betydelseförändring – från att vara en term för personer med funktionsnedsättningar som de flesta i dag nog uppfattar som nedsättande till att enbart referera till människor som bär sig dumt åt i största allmänhet.
Vi kan se spår av denna drastiska vändning bland annat i Novus undersökning om svenskans fulaste ord i Språktidningen 4–5/2024. Det var visserligen bara 1 procent som ansåg att idiot var det värsta som gick att säga till någon. Men det var nästan enbart svenskar som fyllt 65 år som tyckte att idiot var riktigt fult. Bland unga svenskar uppfattades ordet inte som särskilt grovt. Det fanns alltså en tydlig skillnad mellan olika åldersgrupper.
Hur kommer det sig att det är just idiot och inte exempelvis dumbom eller korkad – ord som i dag används i ungefär samma betydelse – som fortfarande kan uppfattas som fult? Svaret finns i ordets långa historia av betydelseförändringar.
”Sveriges första idiotanstalt invigdes nämligen 1866”
För att bättre förstå varför idiot fortfarande anses vara fult har jag undersökt 1 738 användningar av ordet i svenska tidningstexter från 1800 fram till 2020. Genom alla dessa texter har jag kunnat analysera ordets olika betydelser genom åren och på så sätt tagit fram en tidslinje, där ordets utveckling blir tydlig.
I pressen – och förmodligen även för allmänheten – inleds den här betydelseresan på 1830-talet. Det är först då idiot dyker upp i artiklar i tidningarna även om ordet alltså använts inom psykiatrin sedan 1700-talet. När det börjar förekomma i tidningarna används idiot för att referera till någon med funktionsnedsättning. Detta beror troligen just på ordets ursprung i psykiatrin.
Så småningom blir idiot allt vanligare i den bemärkelsen. Ett typiskt exempel från den här tiden finns i Aftonbladet 1855:
”För några år sedan var det vanligt att man se landtfolk i närheten af det gamla värdshuset ’Bulls Head’ på vägen till Troy, när man sade dem att det skulle inrättas till skolhus för idioter, skaka på huvudet och höra dem allmänt komma överens om att de, som trodde att fånar någonsin kan lära sig något, sjelfve ej vore stort bättre än fånar.”
Skälet till att idiot användes alltmer på 1850-talet kan vara att det var då som så kallade idiotanstalter började inrättas. Sveriges första idiotanstalt invigdes nämligen 1866 av Emanuella Carlbeck. Anstalterna som öppnades i hela landet använde just idiot, ett språkbruk som också nådde medierna och allmänheten.
Men det fanns då som nu andra betydelser. I mitten av 1800-talet användes idiot även om någon som ansågs vara allmänt korkad eller talanglös.
I diagrammet finns en tydlig förändring då bruket av idiot om personer med en funktionsnedsättning minskar mycket på kort tid. Det här sker mellan 1900 och 1920 samtidigt som andra betydelser ökar kraftigt. Under den här perioden ser vi hur den plötsliga betydelseutvecklingen resulterar i flera möjliga tolkningar av samma ord.
Ett exempel från Dalpilen 1906 illustrerar det här skiftet: ”– Ja, frun är ju omöjlig. Jag råkade bara i all vänlighet häromda’n kalla henne idiot, och strax blef hon arg.” Här blir det tydligt att det finns flera möjliga tolkningar av idiot, där en är betydligt mer negativ än den andra. En tolkning är att någon är korkad. Samtidigt tycks ordet idiot också tolkas som något, i alla fall på den här tiden, mindre problematiskt, till exempel att man har en funktionsnedsättning.
Detta visar att idiot inte bara hade flera betydelser som samexisterade, utan även att vissa ansågs mer negativa än andra. På det här sättet kunde det ha fortsatt. Men idiot som medicinsk term försvinner i stället nästan helt på 1930-talet för att till slut inte användas alls i den bemärkelsen.
Det här går emot vad vi tidigare känt till om ordets historia, då det i andra sammanhang slagits fast att idiot slutade användas om funktionsnedsättningar först på 1960-talet. Detta är fortfarande sant, eftersom den betydelsen inte dör ut helt och hållet redan på 1920-talet utan i begränsad omfattning lever vidare i ytterligare några årtionden. Men den plötsliga och drastiska minskningen omkring 1900 visar att det hände något i samhället som ledde till att det här bruket av idiot sjönk tillbaka.
”Sinnesslöhet definierades alltså på ett sätt som liknade hur idiot användes”
Vad hände då i Sverige som utlöste den här drastiska förändringen? Det finns flera tänkbara förklaringar – bland annat att idiot som beteckning för personer med funktionsnedsättningar delvis ersattes av sinnesslö. Just det begreppet fick nämligen sin första officiella definition 1915 i en lag om äktenskapshinder: ”Med sinnesslöhet förstås sådana grader av psykisk utvecklingshämning, vilka ligga under en utvecklingsnivå, som motsvarar den normalt vid femton års ålder föreliggande.”
Sinnesslöhet definierades alltså på ett sätt som liknade hur idiot användes om funktionsnedsättningar. Det kan ha påverkat hur allmänheten använde orden och i förlängningen även deras betydelser.
Att idiot som beteckning ersätts kan även förklaras med att allmänheten börjar se människor med funktionsnedsättningar på ett lite annat sätt och därför ändrar vilka ord de använder för att benämna dem. Ett tecken på detta finns i olika lagar och stadgar från slutet av 1800-talet som lyfter bildbarheten hos vissa i gruppen. Vid sekelskiftet kring 1900 ser vi nämligen flera nya beteckningar införas som sinnesslö och andesvag. Inte heller dessa framstår som särskilt vänliga i dag, men att byta ut ord på det här sättet samtidigt som de berörda människorna beskrivs annorlunda tyder på ideologiska förändringar som lett till att idiot inte längre anses lika lämpligt som benämning.
Efter 1920-talet blir det tydligt att idiot förlorar betydelsen med anknytning till funktionsnedsättningar. Det betyder dock inte att ordet plötsligt får dagens betydelse. Man ser snarare hur flera betydelser sakta men säkert dyker upp, byts ut och förändras.
Från 1840-talet och fram till 1920-talet dominerar i stället innebörden att någon är korkad. Det bruket av idiot skiftar i tidningarna genom årtiondena men ökar snabbt under tidigt 1900-tal för att bli oregelbunden på 1920-talet och därefter sjunka tillbaka. Att den här betydelsen blir mindre vanlig kan bero på att dagens idiot, ’person som bär sig dumt åt’, delvis har sina rötter i just detta bruk.
En form av betydelseförändring är nämligen specialisering, som innebär att betydelsen av ett ord går från att vara generell till mer specifik. I det här fallet går betydelsen av idiot från att vara någon som i allmänhet är korkad eller dum till någon som beter sig dumt åt – en insnävning av innebörden.
En betydelse av idiot som verkar samexistera är att någon är talanglös. Den slår rot i mediespråket på 1850-talet och är även vanlig på 1870-talet för att sedan gradvis minska tills den helt försvinner på 1950-talet.
Sättet som båda dessa betydelser – alltså att vara korkad eller talanglös – både spreds på och gradvis försvann kan enligt den brittiska lingvisten Jean Aitchison betraktas som ett exempel på en mer normal språkförändring. Skälet är att många språkförändringar följer ett långsamt-snabbt-långsamt mönster när man ser till hur ett visst ord eller ett språkligt fenomen långsamt blir mer etablerat, snabbt ökar och sedan långsamt försvinner. Idiot sticker alltså ut eftersom det försvinner så plötsligt när det handlar om funktionsnedsättningar.
Det är viktigt att poängtera att nya betydelser inte omedelbart ersätter de gamla. När sådana förändringar sker är det ofta en längre process, där en ny betydelse tränger ut en gammal över längre tid. Olika betydelser kan enligt Jean Aitchison också samexistera permanent utan att de på något sätt ersätter eller påverkar varandra. Ett sådant exempel är alltså att idiot i betydelserna ’korkad’ och ’talanglös’ existerade sida vid sida under en längre tid utan att påverka varandra.
”Vi kommer allt längre bort från idiot som beteckning för personer med funktionsnedsättningar”
Så vad betyder allt detta för framtiden för idiot? Utifrån ordets bakgrund är det tydligt att utvecklingen ännu inte upphört. Hur just idiot kommer att ändras framöver är nästintill omöjligt att säga, men med historien som utgångspunkt finns flera tänkbara utvecklingar för idiot. Det är till exempel möjligt att ordet längre fram får en mindre negativ klang i takt med att vi kommer allt längre bort från idiot som beteckning för personer med funktionsnedsättningar. Därutöver kan fler och fler betydelser komma att läggas till, där vissa senare faller i glömska och andra kan samexistera. Hursomhelst ser jag även i framtiden ett mångfacetterat ord – men som troligtvis är färgat av en lång och inte så vänlig historia.
Teresa Byström är magister i svenska.
