Hem ljuva folkhem

För tolv år sen drev Fredrik Reinfeldt igenom sitt projekt Nya Moderaterna. Det gamla högerpartiet omfamnade folkhemmet, den skattefinansierade välfärden och ’öppnade sitt hjärta’ i flyktingpolitiken.”

Citatet från Sydsvenskan innehåller två flitigt använda metaforer: folkhem och välfärd. Men vad står de egentligen för? Och hur dök de upp i svenskan? Det visar sig att vi är mindre överens om dessa ords betydelse än man kan ana. Är det möjligen därför de är så populära?

En del anser att Sveriges befolkning en gång har ”bott” i folkhemmet, men inte längre gör det. Andra anser att folkhemmet aldrig har funnits, eftersom det är en utopi. Åter några tycker att det är själva tanken om folkhemmet som har funnits, men inte längre finns. Och så vidare.

Många förknippar dessutom folkhem med socialdemokratin och dess forna partiledare Per Albin Hansson. Men själva ordet dök upp i svenskan långt tidigare än så.

– Ordet folkhem har funnits i språket sedan 1890-talet. Det är en direktöversättning av tyskans Volksheim, som stod för de socialt engagerade ”hjälp till självhjälpsinrättningar” som byggdes upp i de växande industristäderna vid denna tid, säger Henrik Björck, professor i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.

Folkhem var varken metaforiskt eller politiskt när det först kom in i svenskan. Det första folkhemmet var en konkret benämning på en faktisk byggnad. Dit fick allmänheten fritt tillträde till litteratur och intellektuella samtal. Folk i folkhem stod här närmast för ”de fattiga klasserna”: arbetarna, de mindre bemedlade.

Ett av de första folkhemmen i denna bemärkelse var Adolf Fredriks folkhem i Vasastan i Stockholm. I Social tidskrift från 1905 står att läsa:

”Intresset för ett offentligt läsrum för arbetare i Adolf Fredriks församling vaknade 1895. Våren 1896 tog detta intresse form i ett till allmänheten riktadt upprop om bildande af Adolf Fredriks folkhem, för att där bereda dem, hvilka däraf ville begagna sig, tillfälle att använda sin lediga tid för intellektuell upplysning och förkofran …”

Henrik Björck poängterar att folkhem i den här mer påtagliga betydelsen var utan politisk innebörd. Social tidskrift framhåller också särskilt att folkhemmet skulle vara ”fridlyst för alla partistrider”.

– Folkhemmet var från början ett slags borgerligt välgörenhetsprojekt, säger Nils Edling, forskare i historia vid Stockholms universitet. Det hade motsvarigheter i USA och Storbritannien, där de kallades settlements. Grupper av studenter bosatte sig i slum- och arbetarområden för att socialt och kulturellt bistå invånarna där.

Begreppen settlements och folkhem uppstod båda i en tid av stora sociala orättvisor, djup kris och arbetaruppror. De hade som syfte att söka utjämna klasskillnaderna. Och medlet var folkbildning.

Samma mål hade den socialdemokratiska arbetarrörelsen, vars vision skulle förverkligas med en omfattande social reformpolitik från 1930-talet och framåt.

Både Nils Edling och Henrik Björck är inriktade på begreppshistoria, och har bland annat studerat folkhemsbegreppets utveckling inom svensk politik under 1930-talet.

Enligt Henrik Björck hade metaforen folkhem visserligen förekommit tidigare i politiken, bland annat hos högerpolitikern Rudolf Kjellén, men utan särskild laddning. Enligt Björck fick ordet sin laddning först i riksdagens remissdebatt 18 januari 1928. Per Albin Hansson talade där – och hans tal kom senare att kallas folkhemstalet.

Det börjar:

”Vid högtidliga och för övrigt ibland även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället – staten, kommunen – såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet.”

Notera att Per Albin Hansson här inte menar att folkhemmet i sig är någonting gott; det är rätt och slätt en benämning på samhället, i vilken form det än ter sig. Dessutom vacklar han mellan benämningarna folkhemmet och medborgarhemmet, vilket han gör genom hela talet.

Som bild för det önskvärda samhället använder Per Albin i stället det goda hemmet, och jämför det med det konkreta hemmet, vars grundval är ”gemensamheten och samkänslan”:

”Det goda hemmet känner icke till några priviligierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre.”

Det goda hemmet, det goda svenska samhället, är en vision som Per Albin anser inte ännu har förverkligats. Han betonar att klassamhället i Sverige består, socialt och ekonomiskt, trots en ”formell likhet” i politiska rättigheter mellan klasserna. Han talar om vikten av att införa försäkringar för arbetslösa, mödrar och pensionärer, och inte bara prata om det. Klasskampsmotivet är uppenbart.

Men efter denna inledning talar han föga om folkhemmet igen förrän i slutorden: ”Det måste en gång bli så att klassamhället Sverige avlöses av folkhemmet Sverige.” Klassamhället står mot folkhemmet.

Folkhemmet skulle ha kunnat stanna där, som ett hyfsat neutralt ord, om det inte vore för att ordet snappades upp av debattmotståndarna.

– Då blev det politiserat, anser Henrik Björck. Det äldre uttrycket fick en laddning som gjorde att det kunde användas på ett nytt sätt.

Carl Gustaf Ekman, ledare för Frisinnade folkpartiet, var statsminister vid denna tid, och avslutade sitt anförande i debatten genom att plocka upp Per Albin Hanssons folkhemstråd. Han ansåg att Hansson i sitt folkhemsbegrepp tog alltför stor hänsyn till arbetarklassen, och försummade alla andra. Ekman menade att om man vid byggandet av folkhemmet ”underordnar delintressena under det hela” och skapar rättvisa ”åt alla håll” skulle det bli bättre.

Sedan fick folkhemmet vila en stund, fram till att en unghögerman, Axel Forsell, plockade upp det. Han menade att Per Albin Hansson hycklade när han skildrade ”ett litet idylliskt folkhem”, eftersom han är ledare för ett parti vars anhängares maktställning bland annat ”vilar på det mest hårda arbetsmonopol”. Han syftade på murarnas framfart, som medförde att andra fick betala så höga hyror.

– Genom detta ’högerspöke’ blev folkhemsmetaforen laddad, säger Henrik Björck.

Efter debatten fördes bilden av folkhemmet vidare i tidningsreferat, på partikongresser och i tal. Hanssons folkhem både hånades och omdefinierades av såväl kommunister som liberaler och högerpolitiker.

I Socialdemokraternas egen valrörelse, som satte fart under sommaren 1928, verkar man ha tillägnat sig något av poängen med att ”skapa rättvisa åt alla håll”, eftersom också Per Albin Hansson nu omdefinierar sitt goda folkhem: ”Vi böra eftersträva en utbyggnad av partiet på ännu vidare grund. Göra det till det verkligt stora folkpartiet, som med stöd av en majoritet i folket kan förverkliga drömmen om det goda folkhemmet”, säger han på partikongressen. Socialdemokraterna skulle bli ett parti för alla.

– I en valbroschyr ville man förankra uttrycket folkhem på ett sätt som inte utgick från dess historia, säger Henrik Björck.

Men det var lite sent påtänkt. Valet blev en socialdemokratisk förlust. Först 1932 kunde Per Albin Hansson bilda sin första regering.

Nils Edling medger att folkhem är en kraftfull metafor.

– Men många socialdemokrater var själva inte medvetna om det, och många tog aldrig ordet i sin mun. Varken socialminister Gustav Möller eller finansminister Ernst Wigforss använde det.

Ordet folk var över huvud taget ett belastat uttryck, med tanke på dess association till tyskans Volksgemeinschaft, ’folkgemenskap’. Nazisterna var ett hot mot demokratin, och de etablerade, stora partierna sluter upp bakom demokratin.

– Svensk demokrati konsolideras under 1930-talet, och det i kontrast till diktaturerna i Tyskland och Sovjetunionen, säger Nils Edling. Ett demokratiskt, medborgerligt folkbegrepp blev viktigt här.

Visst fanns tankar om rasbiologi även i Sverige under denna tid, men Nils Edling tror inte att de präglade svensk politik. Bortsett från ett område: steriliseringspolitiken.

– Men det är å andra sidan inte självklart att den heller hade med rastänkande att göra, utan mer med att man delade upp människor i sådana som var dugliga och sådana som inte var det – de som låg samhället till last. Både liberaler och socialdemokrater hade en tro på att människan skulle kunna bli perfekt.

Nils Edling betonar att folkhemsbegreppet absolut inte var rasbaserat, utan användes som ett inklusivt medborgarbegrepp. Men folkhemmet har blivit övervärderat, tycker han, speciellt av en stor mängd historieforskare, samhällsforskare och kulturjournalister.

– Det är populärt, men det var inget politiskt nyckelbegrepp under 1930-talet. Ingen ville äga folkhemmet, erövra det. En ägandestrid är nödvändig för att ett ord ska blir politiserat.

Folkhemsmetaforen i den svenska politiken gjorde i stället sin stora entré någon gång på 1980-talet, och då som nostalgiord. Det var ett ord för någonting svunnet, ”det förlorade folkhemmet”. Folkhemmet Sverige kan man höra, med tillhörande bild av vad detta folkhem innehåller – en prydlig funkisfamilj i ett rent vardagsrum eller en husmor i förkläde, som ler uppskattande inför den skinande nya matberedaren.

– Inte förrän 1990 fanns ordet folkhem med i centralt producerat socialdemokratiskt valmaterial, säger Nils Edling.

Folkhemmet dök upp igen när man tyckte att en epok hade tagit slut, under välfärdsstatens finansiella kris och systemskiftet. Man ville ”försvara folkhemmet” och återskapa det ”gamla Sverige”. Den här nostalgin blev också en grogrund för Sverigedemokraterna och liknande rörelser vid samma tid.

Nils Edling vill i stället plocka upp den andra etablerade politiska metaforen: välfärden.

– Ordet välfärd är ett gammalt ord, som länge har använts politiskt. Redan Gustav Vasa talade om det, säger Nils Edling: ”Välfärd för att trygga undersåtarnas väl och ve.” Sådant gammalt välfärdstänkande handlar främst om att upprätthålla fred, rättvisa och välstånd i samhället i stort.

Det välfärdsbegrepp som direkt förknippas med svensk socialpolitik kommer från det tyska och engelska språkområdet, decennierna kring 1900. Man talar om Wohlfahrtsanstalten och liknande i Tyskland, och väldigt mycket om wellfare i USA. Men där är det ofta knutet till välgörenhet.     

– När Socialdemokraterna börjar tala om det som de själva håller på med som välfärdspolitik, lyfts begreppet upp på allvar i Sverige, säger Nils Edling. De sociala reformer som påbörjades efter deras valseger 1932 var resultatet av denna nya välfärdspolitik.

När man går till val på 1930-talet så är det alltså välfärden som gäller. Man diskuterar ordet internt, och det slår an såväl hos allmänheten som hos andra politiker. Till skillnad från folkhem är det ett medvetet val.

Och det är just välfärd som motståndarna hugger på: såväl högern som liberalerna blir högst irriterade över att Socialdemokraterna vill ha ensamrätt på begreppet. Vissa av reformerna är faktiskt gamla och införda av andra regeringar, men nu har Socialdemokraterna tagit åt sig all välfärdsära. Högerpolitikern Gösta Bagge kan till exempel inte acceptera att Socialdemokraterna lanserar sig som ”den enda positiva kraften” i svensk politik. Ägandestriden om välfärden hade startat.

– Den här huggsexan om välfärden gjorde bara att Socialdemokraternas varumärke stärktes – och det för många decennier framåt. Och där ligger något väldigt viktigt i svensk politik! Först med Fredrik Reinfeldt och Nya Moderaterna fick Socialdemokraterna en framgångsrik utmanare i välfärdsstriden, säger Nils Edling.

Henrik Björk håller med om att den politiskt laddade luften gick ur folkhemmet vid någon tidpunkt efter remissdebatten. Men uttrycket i sig sjönk ingalunda undan. Själva föreställningen om folkhemmet hade med tiden blivit så etablerad att det inte ens behövde nämnas för att bilden av det skulle frammanas, hävdar Henrik Björck. Det är som om Hansson själv har bestämt sig för folkhemmet, och bilden blev rätt entydigt knuten till honom och socialdemokratin.

När bilden väl var etablerad talade Socialdemokraterna i stället i huvudsak om välfärd, menar också Henrik Björck, och är enig med Nils Edling om att folkhem som politisk metafor inte kom tillbaka förrän någon gång efter Olof Palmes död.

Trots att många ännu förknippar folkhem med Per Albin Hansson, har metaforen definitivt sipprat ut i allmänspråket och blivit högst mångtydig. Den förekommer i de mest skilda sammanhang, ofta som en odefinierad bild av Sverige, positiv eller negativ.

Folkhem och välfärd är båda framgångsrika metaforer, men de fungerar på olika sätt. Folkhem är en mer ”statisk” metafor än välfärd. Ett hem är ju en byggnad med väggar, dörrar och tak, på en begränsad plats.

– Folkhem och välfärd behöver inte vara synonyma, påpekar Nils Edling. Men de kan vara det. Om man lägger efterledet samhälle till välfärd kan det bli en synonym till folkhem: välfärdssamhälle. Bägge kan i sin tur vara metaforer för nationen Sverige, och används så i dag.

Ett folkhem kan också planeras, byggas upp, rivas och återuppbyggas. Som sentimentalt nostalgiord är folkhemmet bra att peka på: det har legat där, och titta – nu är det borta!

Men det finns också de som inte är sentimentala, som till och med har negativa associationer till folkhemmet. Historikern Yvonne Hirdman visar i sin skrift Lägga livet till rätta, att folkhemmet inte bara är ett framgångsrecept, utan även kan vara kvävande, särskilt för kvinnor.

Hon använder ordet folkhemsk när hon skriver om den socialdemokratiska regeringens ambition att forma det goda samhället, också genom att gå in och peta i det mest privata. De nya socialpolitikerna ville få styr inte bara på det stora livet, utan också på det lilla: familjebildning, hem och hushåll. Och här har kvinnan varit ett ständigt problem, menar Yvonne Hirdman: Ska hon vara hemma och sköta barn? Ska hon ut och arbeta? Vem ska då ta hand om hushållet? Ska hon göra både och? Politikerna har dragit i olika parametrar för att sätta kvinnorollen på plats – oftast utan att kvinnorna själva har deltagit i projektet.

Välfärden har som metafor en annan karaktär. En färd betecknar en rörelse framåt. Det är inte säkert att man vill bo i ett fostrande folkhem, men fara väl vill alla människor på sin ”livsresa”. Vad detta innebär är en fråga för evig förhandling. Kanske är det därför välfärden är ett begrepp som alla politiker, oavsett färg, alltjämt strider om.

Den nostalgiska vurmen för folkhemmet tycks annars ha stannat av inom svensk politik. Kanske känns återigen vibbarna från Volksgemeinschaft.

”Både tysk nazism och svensk socialdemokrati ingår i en större rörelse under 1900-talet som strävat efter att förena det moderna samhällets kyla med gemenskapens trivsamma brasvärme”, skriver till exempel historikern Henrik Berggren i en artikel om ”folkhemmet och nazismen” i Dagens Nyheter 1998. Han menar att både Socialdemokrater och nazister var framgångsrika i denna allmänna strömning. Dock med helt olika medel.

Det enda parti som i dag helhjärtat omfamnar folkhemmet är Sverigedemokraterna. I Sydsvenskan 2014 säger partiledaren Jimmie Åkesson att ”man ska ta med sig det som var bra med det socialdemokratiska folkhemmet”. Sedan gör han sin egen definition av detta folkhem: ”Det är jätteviktigt för sammanhållningen i Sverige att stötta vårt eget kulturarv och inte en massa utländska dansgrupper och moskéer.” Nu talar både han och andra politiker om en förestående välfärdskollaps.

Metaforer är betydelsemässigt vaga; de kan tolkas på många sätt. Därför är metaforer också mycket vanliga som retoriska figurer i politiken. Om en metafor lyckas väcka rätt associationer, kan den locka väljare ur flera läger.

Per Albin Hansson, i mångas ögon både metaforens och det konkreta folkhemmets fader, vacklade själv om begreppet.

– Till sin femtioårsdag 1935 gav Per Albin Hansson ut en volym med tal och uppsatser, där han strukit hälften av sitt riksdagsanförande. Slutordet om att klassamhället måste avlösas av folkhemmet valde han bland annat bort. Och det är faktiskt den versionen av talet som har blivit berömd och spridd, säger Henrik Björck.

Maria Arnstad är redaktör på Språktidningen.