Heja Sverige!
Hejaramsorna slog igenom i Sverige med OS i Stockholm 1912. De gjorde publiken till en naturkraft. Och de traditioner som skapades då lever kvar i dagens läktarkultur.
Hejaklackar förknippas i dag framför allt med de stora lagidrotterna – kanske i synnerhet fotboll och ishockey – och landskamper. Men i begynnelsen skanderade publiken ramsor oavsett sport.
Pionjär inom organiserat hejande i Sverige var den svensk-amerikanska friidrottstränaren Ernie Hjertberg. Han tog det med sig från USA, där allt en gång tog fart inom college-idrotten på 1870-talet. Den första spridda ramsan där var i sin enkelhet ”Sis boom rah!”. Sis härmar ljudet från en raket som lyfter mot himlen, boom representerar smällen när fyrverkeriet exploderar och rah står för publikens reaktion av förvåning och förtjusning.
Till en fotbollsturnering i Stockholm våren 1916 skrev Ernie Hjertberg en av de första hejaramsorna på svenska:
Heja, Stockholm, hej hurra!
Kläm in kulan, går det bra!
Hej gossar, hej hallå!
Tricksa inte, blott gå på,
Heja, Stockholm, hej!
Fram till slutet av 1800-talet var idrott mest något för militärer, som fäktades och red ikapp. De ägnade sig åt gymnastik, styrkelyft, löpning och simning. Helst skulle man inte tävla om pokaler eller pengar – det angås fult. Det handlade mest om att visa kroppskontroll, uthållighet, styrka och elegans.
Parallellt fanns lek där pojkar kickade boll på ängen, drängar lyfte stora stenar för att visa sin duglighet, ynglingar simmade och sprang ikapp. Kampen pågick så länge någon fann nöje i den. Någon gräns mellan utövare och publik fanns inte, vem som helst fick spela.
Flickor var förvisso med ibland, även om det ansågs opassande att de deltog i fysiskt krävande tävlan. De som ändå ville sparka boll sågs som ”pojkflickor”. Ridning, som i dag är en stor sport bland kvinnor, var förbehållen militärer. Först på 1920-talet kom damidrotten på bredare front.
Sporter med tydligare tävlingsprofil, som trav och galopp, rodd, cykel och skridsko, etablerades från 1860-talet. Det mesta var gratis att se, även om provisoriska läktare ibland ordnades åt betalande ”finpublik”.
På 1890-talet bildades föreningar och förbund inom ett antal sporter, arenor byggdes, regler togs fram, mästerskap hölls. Sporten blev ännu folkligare, även om sittplats än i dag betraktas som ”finare” än ståplats. Men det var inte längre fult att tävla.
Första gången svensk publik fick höra hejaramsor var 1909, då ett fotbollslag i Malmö mötte besättningsmän från det brittiska fartyget Cornwall. Deras kamrater ropade helt enkelt ”Cornwall! Cornwall!” från läktaren, berättar Torbjörn Andersson, idrottshistoriker vid Malmö högskola, i sin bok Kung fotboll.
Hejaramsornas genombrott kom med OS i Stockholm 1912.
– Den svenska publiken fick uppleva den amerikanska och kanadensiska läktarkulturen. Svenskarna blev både förbryllade och imponerade av klackarna, säger Mats Hellspong, professor emeritus i etnologi vid Stockholms universitet, som specialstuderat Stockholmspubliken i äldre tid.
På det stora hela togs rop som ”Rah, rah, rah – USA – A-m-e-r-i-c-a!” emot positivt, till skillnad från i OS i London fyra år tidigare, då de sågs som störande. Den svenska publiken rycktes med och hurrade artigt till svar: ”Four Swedish cheers for the American boys!”
Det svenska hejandet var inte avancerat, några färdiga ramsor fanns inte. Man ropade ”Heja!”, ”Gå på, grabbar!” eller ”Skjut!”. Det kompletterades med oartikulerat hojtande och diverse svordomar i stridens hetta. Bara det fick kritik i läktarkulturens barndom.
Idealet var att städat och tyst applådera prestationer från både det egna laget och motståndarna, att inte hojta i onödan utan att behärska sig. Det tyckte arrangörer, ordningsmakten och den sittande medelklasspubliken. Spontana rop från ståplats hyssjades det åt.
Efter OS insåg idrottsledare, med Ernie Hjertberg i spetsen, att det behövdes en uppryckning. Han började själv agera hejaklacksledare på Stockholms Stadion och skrev ramsor som delades ut till publiken.
Vår allra mest kända ramsa, ”Heja Sverige, friskt humör!”, skapades 1916 i en tävling som Ernie Hjertberg tog initiativet till (se sidan 25).
Arrangörerna var kluvna. De ville ha hög stämning på läktarna, men under ansvar. Den som kastade glåpord mot domaren eller motståndarna kunde visas ut eller gripas av polis. Man skulle inte bete sig som under en fotbollsmatch mellan Hörnefors och Umeå. Då ropades från hemmapubliken: ”Ta en planka och slå dem i skallen!” och till domaren ”Blåser du frispark, flå vi dig!”
För att komma till rätta med avarterna började föreningar under 1920-talet trycka upp positiva ramsor i match- och träningsprogram. Hejaklacksledare anlitades för att hålla publiken på bra humör.
Två favoriter bland de tidiga hejaklacksledarna på Stadion var tidningsbudet Erik ”Kille” Kihlberg och Thure ”Bagarn” Danielsson från Södertälje. Populära var också kändisar som Ernst Rolf, Thor Modéen och Håkan Westergren.
En närbesläktad företeelse som skulle skapa positiv stämning var allsången. Den föddes inte på Skansen eller i Vita bergen, utan på Stockholms Stadion 1927. Då ledde Ernst Rolf den första allsången, som sedan blev ett stående inslag under hela mellankrigstiden. Även andra artister, som Karl Gerhard och Edvard Persson, ledde allsång.
Förbrödring på läktarna skulle minska påhopp på domare och motståndare, men också stoppa oartikulerat fyllevrål, var tanken. Kampen mot råhet och fylla gav resultat och 1930-talet blev betydligt lugnare, en trend som fortsatte efter andra världskriget.
Under den här perioden blev ramsorna alltmer ett utpräglat fotbollsfenomen. Nu föddes långlivade ramsor som ”Här vare livat här vare glatt, här vare blommor i morsans hatt!”, ”Upp å nicka, sockerdricka!”, ”Vi vill se NN vinka!”, ”Ettan kom, tvåan kom, trean kommer så småningom!” och ”Heja grabbar skjut som satan, genom nätet, ut på gatan!”
Ramsorna var hurtigt käcka, oftast tvåradiga och nästan alltid slutrimmade. Ord som heja eller en spelares förnamn lades ibland till som slutkläm, i regel upprepade tre gånger.
Efter kriget ersattes ramsorna stegvis av slagkraftigare och mer improviserad läktarpoesi. Allsången gav vika för kampsånger till egna laget. Inspirationen kom från engelsk fotboll, där till exempel Liverpools supportrar sjungit ”You’ll never walk alone” på läktarna sedan början av 1960-talet. I Sverige togs det upp 1970 tack vare tv-programmet Tipsextra med engelska ligamatcher.
Sångerna baserades ofta på pophittar, med trallar som ”Sha-la-la-lala, sha-la-lala” från Boney M:s ”Brown girl in the ring”. Under 1990-talet hittade engelska fans på en ny text till Gap Bands ”Oops upside your head”. De hyllade Manchester Uniteds franska stjärna Eric Cantona genom att sjunga ”Oh! Ah! Cantona!”.
Att häckla motståndarna har ända från början varit lika viktigt som att stödja egna laget, även om det länge motarbetades. I takt med läktarkulturen har ramsorna blivit råare, där ”Bajen, bärs och rakade brudar” var något av en murbräcka under tidigt 1990-tal. Den uppstod troligen som en passning till skinnskallar i klacken, men fick sedan eget liv som slagkraftig och lagom politiskt inkorrekt, berättar Hammarbykännaren Magnus Hagström.
Ramsan framstår i dag som tämligen harmlös sedan till exempel könsord och drogromantik kommit in i bilden, och rop som ”Vi ska våldta era horor!” Det är inte ovanligt att hata motståndarlaget. När supportrar ropar ”Låt han dö!” när en motståndare har skadats kan råheten tyckas ha gått väl långt. Men för de flesta supportrarna är det här något som ropas ironiskt – i detta fall anspelar det på ”filmningar” med påhittade skador. Läktaren är en speciell plats – och det som skanderas bör tas med en rejäl nypa salt.
Under årets allsvenska har polisen satsat på att få bort de bengaliska eldarna, alltså de stora facklor som ger spektakulärt ljus och rök, men är förbjudna av säkerhetsskäl. Även skådespelet tifo – där publiken håller upp tygsjok eller färgbrickor som tillsammans blir bilder över en hel läktarsektion – ifrågasätts, eftersom det kan användas för att dölja antändning av bengaler.
Fast det betyder inte att all trivsel har sopats bort. Positiva toner som Kentas hit ”Just idag är jag stark” har blivit Hammarbyfansens signaturmelodi. I Östersund hörs ”Rött & svart pumpar hjärtat” signerad Annika Norlin i Säkert!
Försöken att skapa god stämning lever kvar – även om vissa kanske tycker att de har solkats av kraftmätningen med ordningsmakten. Med tio tysta minuter i protest visade klackarna i våras att ramsor och sånger, trots avigsidorna, behövs för att skapa den stämning som gör sporten till ett folknöje.
Tommy Tornberg, 35 år, Västra sidan (Sirius). Foto: Joel Nilsson
– Mitt idrottsintresse har gått från att utöva till att titta på. Jag tog steget som inte så många gör i Uppsala och gav mig hän.
– Vad alla supportrar strävar efter är volym – att sjunga så starkt som möjligt på matcherna. Då spelar det inte så stor roll vad man sjunger utan effekten är det viktiga.
– Att skriva en hejaramsa är inte svårt, men att skriva en bra ramsa är svårt. Den behöver något som får folk att skratta eller motståndarfansen att reagera. Det gäller att trycka på rätt knapp. Det är behändigt om folk redan kan melodin för då är det lättare att lära sig texten. Något originellt i texten gör den bättre. Då vill fler sjunga den. Att stoppa in klubbens identitet och symbolik i texterna är ett sätt att komma ihåg sin historia.
– Det handlar inte alltid bara om att skapa sammanhållning i de egna leden. När lagens långa arm sträcker sig upp på läktaren har växelramsor mellan motståndarklackar blivit en enande kraft mellan supportrar. Men en bra ramsa behöver inte vara avancerad. ”Sirius hej” är den enklaste av dem alla. Så länge som personen som börjar med den orkar, kan den gå runt hur länge som helst.
Åsa Kjersel, 53 år, Camp Sweden (fotbollslandslaget). Foto: Joel Nilsson
– Jag har alltid varit intresserad av idrott. Jag är tok-allätare och har utövat många olika idrotter själv. Mitt engagemang i Camp Sweden började med att jag själv åkte på matcher. Där träffade jag andra supportrar och blev tillfrågad om att sitta i styrelsen. I Camp Sweden pratar vi aldrig om klubblag. Är det Sverige som spelar så är det bara Sverige som gäller.
– Ramsor och sånger betyder oerhört mycket för stämningen. De får igång publiken och skapar en härlig atmosfär. De gör också att supportrar knyts samman av gemenskapen och av att man framför samma känslor. Det ska vara enkelt och klatschigt. Är det för många verser blir det för svårt.
– En ramsa som har blivit stor är ”Kanna på, kanna på”. Den blev populär när U21-landslaget tog EM-guld 2015. Den är så lätt och den har en glädje i sig som gör att alla kan ta den till sig. Sedan dess har den spridit sig och i somras sjöngs den till exempel av damlandslaget när de gjorde en så fin insats i VM.
– Spelare och ledare känner att de har ett stöd på läktarna när de upplever glädjen som finns där bland oss supportrar och som vi förmedlar genom ramsorna.
Anna Wennerholm, 22 år, Järnkaminerna (Djurgården). Foto: Joel Nilsson
Ramsorna är en av grundstenarna i supporterkulturen som både skapar gemenskap och taggar igång spelarna såväl som resten av arenan. Ramsor kan skapa sammanhållning genom att man får en enad känsla när de körs. Det blir lite vi mot dom-känsla, i positiv bemärkelse, och ju högre vi sjunger, desto mer känner vi att vi kan bära fram laget.
– Det finns även flera ramsor som är kopplade till en specifik match eller ett visst tillfälle vilket gör att man får en nostalgisk känsla. Vissa kör man mot specifika lag och olika matcher, vilket kan tagga igång klacken mer då man kommer ihåg den specifika matchen och känslan vi hade då. En ramsa med ett bra tryck kan lätt vara det som får en spelare att springa de extra meterna som behövs för att få in bollen i mål.
– Min favorit just nu är nog ”Stockholm våra drömmars stad”. Det är en ganska ny ramsa som jag personligen upplever är en av de bästa för att få upp stämningen och uthålligheten på läktaren, vilket i sin tur gör att ramsorna som kommer efter låter ännu högre och taggar igång spelarna ännu mer. Det finns dock inget som är så mäktigt som växelramsor där det kan kännas som att vi är uppe i 130 decibel.
Läktarlyrik - möt fansens favoriter
Ramsan som gjorde susen
”Heja Sverige, friskt humör! Det är det som susen gör! Heja! Heja! Heja!”
Efter över 100 år lever hejaramsan fortfarande, även om den sällan hörs på läktare. Men med varianter som ”skjortan hänger utanför” hojtas den då och då till knattar som kickar boll.
Det sägs ofta att ramsan skapades inför en fotbollslandskamp mot ärkerivalen Danmark på Stockholms Stadion hösten 1916. Men det stämmer inte. Den 6 juli invigdes friidrottstävlingen Svenska spelen. Efter konungens tal och Du gamla du fria sjöngs den unisont av en 600 man stark kör!
Sjöngs?
Ja, ramsan var en sång, vinnare i en tävling utlyst av Stadionchefen Erik Bergvall. Texten skrevs av revyartisten Axel Hultman och musiken av tonsättaren Adrian Dahl. Ernie Hjertberg uppges ofta felaktigt som upphovsman. Men det var han som hade föreslagit tävlingen och ramsan tillägnades därför honom.
Stycket hade titeln ”Gå på! (Svenska idrottsmännens heja-sång)” och originaltexten löd så här enligt notbladet, som anger tempo ”hurtigt”:
Heja gossar, friskt humör,
det är det, som susen gör,
heja, heja, heja.
Sverige alltid numro ett,
tanken har oss styrka gett.
Vi förstå att raskt ”gå på”!
”Säkert, lekande och lätt!”
Heja, heja, heja!
Någon omedelbar succé blev den dock inte: ”Man har återgått till h e j a! och helt vanliga applåder”, skrev Dagens Nyheter efter Svenska spelen. Men på fotbollslandskampen den 8 oktober gjorde den susen, med Axel Hultman som energisk hejaklacksledare.Danskarna besegrades för första gången – med 4–0!
Sedan blev ramsan lika världskänd som det svenska smörgåsbordet. Barbro Alving rapporterade från Berlin- OS 1936 att svenskarna skapade oöverträffad stämning. Lite för bra, kanske. Vid VM i Sverige 1958 förbjöds klackarna att ropa den och andra ramsor i finalen mot Brasilien efter protest från flera länder, som ansåg att beteendet var osportsligt och störande.
6 klassiska ramsor
”Sassa brassa mandelmassa, vi vill höra nätet rassla!”
Kläcktes av författaren Åke Hodell som ung.
”Fram med pukor och trumpeter Aros valspråk seger heter: Aros, Aros, Aros!”
Bandyramsa från 1944 för Västerås SK av blivande poeten Bo Setterlind.
”Sigge Sagge, Sigge Sagge, hej hej hej!”
Ursprungligen hyllning av fotbollspionjären Sigurd Sagurd i Örnsköldsvik.
”Vi känner ingen sorg när vi krossar Göteborg!”
Stockholmsklackar travesterar Håkan Hellströms ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”.
”Säg som Döbeln sa vid Jutas
Här ska ta mig katten skjutas!”
GIF Sundsvalls klack blir litterär och anspelar på Fänrik Ståls sägner.
”Götets änglar ska vi hylla
Bäst vi gör det utan fylla.
Må de strida,
vi ej lida
där vi sitter på vår hylla!”
Nykterhetsivrande ramsor delas ut till IFK Göteborgs supportrar inför seriefinalen mot Djurgården på Råsunda 1959.
