Här är svenskarnas bästa skiljetecken

Punkten är i topp bland skiljetecken. Det är 18 procent av svenskarna som tycker att punkt är bäst. Men seger­marginalen till tvåan är knapp. Nästan lika många – 17 procent – anser att utropstecken är vassast.

– Om kvinnor får välja är det utropstecken som vinner, men männen gillar punkten mer, säger Torbjörn Sjöström, vd för Novus.

Här hittar du Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.

Hela 21 procent av kvin­norna föredrar utrops­tecken. Det är dock bara 12 procent av männen som instämmer i den åsikten. I övrigt är skillnaderna mellan könen små. Punkt är till exempel valet för 18 procent av männen och 17 procent av kvinnorna.

Men punkt är inte bara nummer ett för flest svenskar. Det är också det allra van­li­gaste skilje­tecknet i sven­skan. Därför var det ingen över­­rask­­ning för Siv Ström­quist – som är docent i nor­diska språk vid Uppsala uni­ver­sitet och författare till Skilje­teckensboken – att det även skulle rankas som det bästa.

– Det är ju ett nöd­vän­digt skilje­tecken. Vi är beroende av punkten. Många känner nog också att dom vet hur den ska an­vändas och väljer kanske den i stället för något svårare skiljetecken, säger hon.

Resultatet för­­vånar heller inte Ylva Byr­man, lektor i svenska vid Göteborgs uni­ver­sitet. Även hon tror att punktens funk­tion och frekvens på­verkar valet.

– Om du bara fick använda ett enda skiljetecken i resten av ditt liv så skulle det vara dumt att välja något annat än punkt. Om vi bara fick ha ett så är det punkten vi behöver mest, säger hon.

Punkten är dock inte lika populär i alla ålders­grupper. Bland svenskar i åldern 18 till 34 år är det bara 12 procent som har punkt som favorit. Inte heller detta är oväntat för Siv Strömquist.

– I olika sammanhang hör jag ganska ofta om unga människor som inte gillar punkt och inte heller sätter ut några punkter när dom till exempel skriver i sociala medier. I stället använder man en smilis eller en emoji, säger hon.

En studie utförd 2007 av forskare vid University of Michigan och American university visade till exempel att punkten redan då var för­hållandevis sällsynt i sms som skrevs av amerikanska collegestudenter. Forskarna konstaterade att många gjorde radbrytningar eller skickade en serie av separata meddelanden i stället för att avsluta meningar med punkt.

Det var dessutom tydligt att åtskilliga skribenter av­stod från att avsluta sms-konversationer med något skiljetecken över huvud taget. När det inte rörde sig om det sista meddelandet i ett längre utbyte användes skiljetecken i slutet av 39 procent av alla undersökta sms. Men i det sista meddelandet var det bara 29 procent som avslutades med skiljetecken.

Den amerikanske dator­lingvisten Tyler Schnoebelen upptäckte ett annat mönster när han 2016 analyserade 157 305 sms som han skickat eller tagit emot under dom sju senaste åren. Under den här perioden hade han i varie­rande omfattning messat med drygt 1 100 personer. Visst noterade han att många skri­benter tycktes använda punkt allt mindre bara under den här för­hållande­vis begränsade tiden. Men punkten var ändå långt­ifrån hotad.

I meddelanden som bestod av högst 17 tecken avslutades endast 13 procent med punkt. När längden översteg 72 tecken fanns däremot en punkt i slutet i 60 procent av alla sms.
En annan observation var att punkt var vanligare när det var känslor som avhandlades. Punkten gick alltså hand i hand med allvarligare ämnen. Däremot förekom den sällan i korta och informella sms.

En studie från Bing­ham­ton university, USA, illustrerar dessutom hur punkten kan fylla samma funktion som betoning i talspråk. Den som i ett sms skriver ”Kom. Hem. Genast.” uppfattas till exempel lägga större emotionell tyngd bakom orden än den som ­skri­ver ”Kom hem genast.” med konventionellt bruk av punkt.

Andra studier visar att punkten i sociala medier, sms och chattar kan uppfattas som ett uttryck för ilska eller irritation. I den här typen av informella texter som ­ligger nära talspråket tillmäts punkten främst av unga en laddning den inte skulle ha i mer formella sammanhang. I den tal­språks­nära skriften är det hos somliga snarare en out­talad norm att avstå från skilje­tecken. Och när det väl dyker upp en av­slutande punkt tolkas det inte sällan som ett sätt att under­stryka att hela konver­sa­tionen är avslutad. En punkt som är helt neutral för en skribent kan på så sätt upplevas som passiv-aggressiv av en annan.

Att punkten har färre vänner bland yngre svenskar kan alltså ha flera förklaringar. För den som är uppväxt med ett mer känsloimpregnerat skriftspråk som tar hjälp av smilisar och emojier får punkten en annan valör.

Samtidigt är det inte bara bland dom yngre som punkten har färre förespråkare. Även bland svenskar i åldern 50 till 64 år är det bara 12 procent som har den som sin favorit.

– Det finns också många som uppfattar punkt som ett tråkigt skiljetecken. Punkt är lite tungt men också nödvändigt, säger Siv Strömquist.

Näst populärast är utropstecken – ett skiljetecken som alltså har avsevärt fler förespråkare bland kvinnor än bland män. Vad ­skillnaden kan bero på är oklart. Men det finns föreställningar om att kvinnor i allmänhet har ett mer känslosamt och expressivt språk som i sin tur skulle kunna uttryckas genom utropstecken.

En studie från Southern Connecticut state university, USA, visar till exempel inte bara att kvinnor använder utropstecken i större utsträckning än män. Det traditionella och just utropande utropstecknet är i nätbaserade diskussioner ganska sällsynt. I stället brukas det betydligt flitigare som vänlighetssignal. Utropstecknet blir en artighetsmarkör som används för att tacka, hälsa, lyckönska och gratulera.

– Utropstecken är ett känslo­mässigt skilje­tecken. Därför tror jag att många också tycker att det är ett roligt skiljetecken, säger Siv Strömquist.

Det tjänar även som socialt smörjmedel för att göra diskussionen trevligare, skapa samhörighet och bekräfta motparten: ”Thanks for the information! I appreciate that!” (’Tack för informationen! Jag uppskattar det!’). Den här typen av samtalsunderstöd ger kvinnor enligt forskning i större utsträckning än män.

Gapet till kommatecken på tredje plats är inte långt. Det är 15 procent som har komma som favorit i skiljeteckensfloran.

Efter punkt är komma det vanligaste skiljetecknet i svenskan. Avståndet mellan punktens och kommats före­­komst i skrift har dock ökat med åren. Skälet är över­­gången till tydlighetskommatering i stället för sats­kommatering. Där tydlig­hets­principen utgår från att komma­teringen ska under­lätta läsningen är sats­principen baserad på en gramma­tisk analys där komma sätts ut mellan satser, som i ”Vi förklarade, att vi skulle resa till Borås”. Enligt dagens tydlighetskommatering är komma överflödigt i sådana meningar eftersom det snarare bromsar än hjälper läsningen.

Siv Strömquist skulle dock gärna se att betydligt fler kommatecken försvann ur texter som skrivs i dag. Det är också det skiljetecken hon är minst förtjust i.

– Jag har alltid varit ganska återhållsam men nu kan man plocka bort väldigt många kommatecken just för att det annars kan bli lite plottrigt. Ibland kan det vara bättre att byta ut komma mot tank­streck men ofta behövs ingen­ting alls, säger hon.

På Göteborgs universitet möter Ylva Byrman ständigt studenter som har svårt för att navigera bland skiljetecknens alla grynnor. I vissa samman­hang önskar hon att fler skulle våga använda komma. En utbredd missuppfattning som hon ofta stöter på är exempelvis att det skulle vara förbjudet att skriva komma innan och.

Den här tumregeln är för vissa lärare ett sätt att bemöta inflytande från engelskans kommatering. I uppräkningar är det i engelskan till exempel rätt att skriva ”We petted a cat, a dog, and a rabbit” – men i svenskan försvinner ett komma i ”Vi klappade en katt, en hund och en kanin”. Att det här uppfattas som ett förbud kan i sin tur leda till att många – trots att det är korrekt – inte använder komma för att samordna två fullständiga huvudsatser, som i ”Sigrid gör smörgåstårta till vårt födelsedagskalas i nästa vecka, och Sture bakar sju sorters kakor”.

– Väldigt många har inte lärt sig kommateringsprinciperna. Det här borde man jobba mer med i skolan för om vi komma­terar enligt huvud­prin­ciperna så får vi väldigt läs­bara texter, säger Ylva Byr­man.

Endast 7 procent tycker bäst om semikolon. När Språk­­tidningen genom åren tillfrågat läsare och följare i sociala medier om personliga favoriter bland skiljetecken har semikolon alltid fått flest röster. I regel har omkring en tredjedel av deltagarna valt semikolon som det bästa skiljetecknet.

Men i Novus undersökning med ett slumpmässigt urval av Sveriges befolkning är semikolon bara nummer fem i popularitet. Utöver punkt, utropstecken och komma har det dessutom färre före­språkare än tre punkter – ett skilje­tecken som enligt forskning även det nyttjas flitigt i bland annat sms och sociala medier – som 9 procent gillar mest.

På ytan kan allmänhetens svala känslor för semikolon därför möjligen framstå som märkliga. Semikolon är trots allt det enda skiljetecknet som den 6 februari varje år högtidlighålls med en egen dag till minne av uppfinnaren Aldus Minutius. Bland skrivande människor lyfts semikolon dessutom ständigt fram som ett värdefullt verktyg som både vässar och vårdar texterna.

Alla är dock inte övertygade om tecknets förträfflighet. Bland svenskar som har gymnasium som högsta utbildning är det bara 5 procent som har semikolon som favorit. Men bland personer som har läst på högskola eller universitet stiger siffran till 9 procent. Och bland studerande är det hela 19 procent som föredrar semikolon. Det finns alltså ett starkt samband mellan utbildningsnivå och synen på semikolon. Den här skillnaden överraskar inte Ylva Byrman.

– Semikolon använder man ju i princip inte i enklare text. För att möta semikolon behöver man kanske läsa typiskt akademisk text, essäistiskt skrivande och mer komplex skönlitteratur. Finlitteraturen, essäer och formell text är mer rika på semikolon och det är också den typen av text som tillhör en mer intellektuell sfär och som har en lite finkulturell prägel, säger hon.

När språkvården för­söker definiera vad som är standard­svenska är det ofta språkbruket i etablerade medier som tillsammans med myndig­hets­språket lyfts fram som ett slags norm och stil­bildare. Men i medierna är semi­kolon förhållandevis sällsynt. Det tycker Ylva Byrman har en naturlig förklaring.

– Journalistprosan är ju en korrekt men ganska enkel prosa, säger hon.

Det kan i sig vara en förut­sättning för semikolonets höga status i vissa grupper av skribenter. Inte sällan beskrivs det som något av ett skiljetecken för finsmakare.

– Det har en tydlig valör eftersom det uppfattas som lite svårt att tillägna sig. Efter­som det förknippas med högre stil får det prestige av det skälet.

Men det här gör också semikolon till ett vanskligt verktyg för den som inte är säker på reglerna. Ylva Byrman jämför med att exempelvis använda gamla plurala verbformer ihop med subjekt i singular – där ett felaktigt ”Jag äro glad!” kanske snarare upplevs som okunnigt än stämningsfullt – eller att överanvända dem i skrift eftersom det av somliga betraktas som en högtidligare form än de eller dom – men knappast imponerar när dem inte är korrekt använt.

– Det fungerar som stilmarkörer men inte på sättet som det var tänkt. I stället för att vara en prydnad i texten så avslöjas man av felen, säger hon.

Även Siv Strömquist beskriver semikolon som ett slags bildningsmarkör. Att använda det och att känna till reglerna har på sina håll en viss prestige. Samtidigt anser hon också att det är ett skiljetecken som är bra att ha i sin repertoar eftersom det kan sammanfläta led på ett sätt som gör texten tydligare.

– Länge var det ett ytterst perifert skiljetecken men nu är det ganska inne. Dom som har fått kläm på det både gillar och använder det. Semikolon ses ibland helt enkelt som fint och bildat, säger hon.

Än färre förespråkare har tankstreck som 5 procent rankar som det bästa skilje­­tecknet. Det har flest an­hängare bland svenskar i åldern 18 till 34 år och färst i gruppen 65 till 84 år. Även om det är aningen popu­lärare bland yngre skulle Ylva Byr­man gärna se att fler studenter på hennes kurser på Göte­borgs uni­ver­sitet skulle ut­nyttja tank­streck.

– Jag vet inte om man är rädd för att det kan uppfattas som kvällstidningsskrikigt. Men tankstreck kan användas för rytmisk variation och vara väldigt effektivt, säger hon.

Många språkfrågor har en politisk dimension. Det har visat sig i en rad undersökningar som Novus har genomfört på uppdrag av Språktidningen. När exempelvis 50 procent av Sverige­demo­kraternas väljare ansåg att det köns­neutrala prono­menet hen var det mest irriterande i svenska språket var det inte en enda av Miljöpartiets sympatisörer som höll med. Ekon av den mer än hundra år långa debatten om tilltal med du eller ni anades när högerväljare var aningen mer positivt inställda till ni än vänsterväljare. Och när frågan gällde svenska språkets fulaste ord var det nästan bara sverigedemokrater som tyckte att svenne var det värsta som någon kunde säga.

När det handlar om skiljetecken saknas den politiska dimensionen.

– En intressant sak som inte sticker ut är partisympati. Denna fråga är inte alls så politiskt laddad som andra språk­frågor, säger Torbjörn Sjöström.

Sticker ut gör däremot att hela 23 procent svarar att dom inte vet och alltså inte anger någon favorit. I andra undersökningar som Språktidningen beställt har det endast varit några få procent som svarat ”vet ej”. Men för Ylva Byrman är det ganska naturligt att många inte gillar ett visst skiljetecken mer än andra.

– Man vill ha hela paletten. När du skriver behöver du inte begränsa dig även om du behöver olika skiljetecken i olika stor utsträckning. Det bästa är att ha tillgång till alla och att välja utifrån samman­hang. Därför finns det en stor rimlighet i att svara ”vet ej”.

Ylva Byrman jämför med att baka en sockerkaka och att tvingas välja en favoritingrediens bland allt som ingår i receptet.

– Om du svarar ägg och bara har det så kan du inte göra så mycket mer än äggröra. Du behöver ju alla ingredienserna. Annars blir det ingen sockerkaka.
 
Anders Svensson är chef­­redaktör på Språktidningen.

Här hittar du Språktidningens pressmeddelande om undersökningen.