Håll språket rent!

Redan dom gamla grekerna var purister. Filosofen Theofrastos (371–286 f.Kr.) var lärjunge till Platon och Aristoteles. Han var också den som myntade begreppet hellenism och upphöjde det till en retorisk dygd. Theofrastos såg hellenism som strävan efter solecism, att tala grammatiskt korrekt och idiomatisk grekiska, och att undvika barbarismer, språkliga fel eller lånord som inte var nödvändiga. Hellenism var närmast synonymt med främjandet av den rena och ursprungliga grekiskan.

Kanske var det här purismen föddes – eller åtminstone nedtecknades som ett stilideal för första gången. Ordet purism kan härledas till latinets pur, ’ren och oförfalskad’. Theofrastos förespråkade just en grekiska som var tydlig, varierad, vacker, ren och korrekt. Purismen i hans version var alltså något av en språkvårdsfilosofi.

Att det var just då som purismen sattes på pränt hade naturliga skäl. Grekiska var på 300-talet f.Kr. på väg att bli ett lingua franca, ett gemensamt språk, för mängder av folkgrupper kring Medelhavet.

Men att grekiskan började användas av andra folk sågs inte enbart som positivt. Theofrastos var en av många lärda som reagerade på att grekiskan blandades med lånord från andra språk, att den uttalades på ett sätt som inte uppfattades som rent och att det förekom avvikelser från traditionella grammatiska mönster. Denna grekiska betraktade Theofrastos som ovårdad – och den efterlevde heller inte hans retoriska ideal.

Mest bekymmersamma var barbarismerna, det vill säga språkliga lån som inte ansågs lämpliga i vårdad grekiska. Barbarism är bildat till barbar, som i sin tur går tillbaka på grekiskans barbaros, ’person som inte talar grekiska; person som talar otydligt, stammande’. Barbar användes under antiken om människor från områdena öster om Bosporen. Det handlade alltså om folk som grekerna stämplade som ociviliserade, bland annat för att det hördes att grekiska inte var deras modersmål.

Det som inte var grekiskt ansågs ofta barbariskt. Och det var något som skulle undvikas i vårdat språk. Det här var en uppfattning som framfördes av en lång rad retoriker. Det var också en syn på språket som gick i arv till romarriket.

Quintilianus föddes i Calahorra i norra Spanien omkring år 40 e.Kr. Som ung flyttade han till Rom där han så småningom öppnade den första retorikskolan. Hans ideal låter i dag närmast som ett eko av Theofrastos ledstjärnor. Quintilianus ansåg att språket skulle vara både utsmyckat och begripligt. För att uppnå det målet talade han om perspicuitas, ett språk som var anpassat till situationen och till talarens syfte, och vägen dit gick genom att använda sig av ord på god och ren latin. Främmande ord skulle undvikas så långt det var möjligt. Den som talade eller skrev skulle därutöver praktisera emendata, användning av grammatiskt korrekta former. Quintilianus poängterade också vikten av att språkbruket signalerade att det var en romare som talade. Det var en princip som han framhöll trots att han var född över hundra mil från Rom.

I sina skrifter utvecklade Quintilianus föregångaren Ciceros tre retoriska dygder: korrekthet, klarhet och anpassning. Och i 
praktiken handlade det om en tidig form av purism där sådant som betraktades som främmande i språket också avfärdades som olämpligt eller dåligt.

Antikens ideal om purism spred sig över världen och har genom århundradena ofta inlemmats i arbetet med språkvård och ordböcker. Från 1800-talets mitt och framåt färgade den till exempel ansträngningarna att stärka färöiskan genom att utveckla ett skriftspråk. På Färöarna – en ögrupp belägen mellan Skottland och Island i Nordatlanten – hade danskan trängt undan färöiskan och det hade knappt skrivits några texter på färöiska på 400 år. Det färöiska talspråket hade begränsats till den privata sfären medan danska var statusspråket för officiella sammanhang.

– Språket blir en del av den nationalistiska rörelsen där man försöker hitta en gräns mellan färöiskan och danskan, säger Jógvan í Lon Jacobsen, professor i färöiska på Fróðskaparsetur Føroya, Färöarnas universitet.

Han har studerat såväl purismen på Färöarna som purismens historia internationellt. Det nyväckta intresset för det färöiska språket var inte helt enkelt att omsätta i praktiken på 1800-talet. Det saknades ord för en lång rad moderna fenomen och det fanns inga stavningsregler. När den första nyhetstidningen på färöiska, Føringatíðindi, grundades 1890 hamnade språkfrågorna i centrum.

– Språket diskuterades väldigt mycket i tidningarna. Och det är helt klart att redaktörerna var mycket medvetna om sina val där man försökte använda ersättningsord i så stor utsträckning som möjligt, säger Jógvan í Lon Jacobsen.

För det mesta var det färöiska ord – inte sällan inspirerade av isländska – som användes i texterna i stället för danska lån, till exempel byrja i stället för begynna och lóguppskot, ’lagförslag’, i stället för lógforslag.

I Fuglaframi, en annan tidning, lanserade chefredaktören Sverri Patursson 1902 dessutom ett språkpolitiskt manifest.

– Det är en paradox att man byter ut ett danskt ord mot ett annat främmande ord, men där har man argumenterat med att isländskan och färöiskan har samma språkstruktur samt att orden historiskt ligger nära varandra. Men visst har det funnits kritiker som har tyckt att vi på Färöarna har varit lite för intresserade av isländska, säger Jógvan í Lon Jacobsen.

Förklaringen finns i historien. Isländskan har aldrig betraktats som något hot mot färöiskan medan danskan, då som nu, har en stark ställning på Färöarna. Det färöiska skriftspråket utformades dessutom med isländskan som förebild.

I dag kommer lånord in i färöiskan främst från danskan och engelskan. Det är också något som ofta diskuteras som ett bekymmer på Färöarna där grundprincipen om att anpassa lån och att gärna skapa egna ersättningsord har en stark förankring. Det kanske mest kända exemplet är telda, ’dator’, som myntades 1984 av Jóhan Hendrik Winther Poulsen. Telda är bildat till färöiskans tal, ’siffra’, och är i dag betydligt vanligare än det engelska lånet computer.

– Purismen har blivit en del av språkkulturen. Språkliga diskussioner handlar i regel om ordförrådet. Och när man skär diskussionerna ända in till benet hittar man alltid puristiska argument, säger Jógvan í Lon Jacobsen.

När färöiska tidningar 1898 rapporterade om hur trålare revolutionerade fisket betraktades inte engelska lån i sig som särskilt problematiska. Men Jógvan í Lon Jacobsen skildrar i boken Føroysk purisma, ’Färöisk purism’, hur det var uppenbart att redaktörerna ansåg att trawl, ’trål’, och trawler, ’trålare’, inte kunde lånas in utan åtgärd. Føringatíðindi skrev inledningsvis botndragsu-nót, ordagrant ’bottendragsnot’, för trål medan Fuglaframi valde botnvarping, ’bottenkast’. Året därpå hade tidningarna ändrat kurs och skrev trawl och trawlari. Och 1901 anpassades stavningen i pressen till trol och trolari som nu är helt dominerande.

– Tidningarna hade väldigt stor betydelse för utvecklingen av det färöiska skriftspråket. Det handlade inte bara om nya ord. Även stavningen var ny och det var en utmaning för människor som inte var vana vid att läsa den. Samtidigt var den också en utmaning för skribenter som skulle använda den.

Utvecklingen var inte unik för färöiskan. Jógvan í Lon Jacobsen konstaterar att den kom förhållandevis sent till Färöarna men tidigare hade liknande processer skett på många andra håll i världen.

Under 1500-talet började flera skriftspråk i Europa bli standardiserade. Tanken på en enhetlig stavning och skriftspråksnormer växte sig allt starkare. Samtidigt gjorde boktryckarkonsten att böcker och andra skrifter kunde spridas i stora upplagor – och i stället för att vända sig till en snäv skara av lärda genom att skriva på latin så skedde utgivningen främst på folkspråken med en bred publik i åtanke.

Den här strömningen bars fram av reformationen och Martin Luthers översättning av Bibeln till tyska som blev färdig 1534. En grundpelare i omdaningen av kyrkan var just att religiösa skrifter skulle bli tillgängliga för alla. Det var inte längre bara präster och andra inom kyrkan som skulle tolka det kristna budskapet.

Den tyska purismen kännetecknades av slagord som Reinlichkeit, ’renhet’, och Sprachreinigung, ’språkrening’. Det var också en rörelse som hade en tydlig politisk dimension. Ett gemensamt skriftspråk skulle bidra till att ena Tyskland och till att markera distans mot Frankrike och franskans inflytande.

Språkakademin Die fruchtbringende Gesellschaft, ’Det fruktbärande sällskapet’, grundades 1617 med det uttalade syftet att rensa tyskan från onödiga lånord. Författaren Philipp von Zesen fortsatte i Martin Luthers anda genom att lansera hundratals ersättningsord för franska lån. Majoriteten av förslagen har i dag fallit i glömska – men åtskilliga är också etablerade i tyskan, som Verfasser, ’författare’, i stället för Autor, Rechtschreibung, ’rättstavning’, i stället för Orthographie och Abstand, ’avstånd’, i stället för Distanz. Ersättningarna trängde inte alltid undan lånorden utan resultatet blev i stället ett språk rikt på synonymer.

Liknande sammanslutningar uppstod på en rad håll i Europa. Först ut var Accademia della Crusca som bildades i Florens 1583. Den puristiska språksynen bakades in i namnet, där crusca är latin för ’sädeskorn; agn’. En grundpelare i akademins arbete är att skilja dom språkliga agnarna från vetet – genom att rensa ut lånord och annat som inte anses höra hemma i vårdad italienska. Redan från början var det självskrivet att det var dialekten i Toscana som skulle upphöjas till korrekt och vårdad, vilket i sin tur bidrog till att den blev norm för standarditalienskan.

Initiativet i Italien inspirerade kardinal Richelieu till att 1635 grunda Académie Française med syftet att vårda det franska språket och främja fransk litteratur. Renodlingen av franskan skrevs in i stadgarna, där mottot À l’immortalité, ’mot odödligheten’, symboliserade det långsiktiga målet att hålla språket fritt från oönskat inflytande.

Akademin är än i dag känd som en stark röst för purism. Tidigare i år hotade den att dra franska staten inför rätta efter beslutet att ha viss information på id-kort på engelska utöver franska. I en rapport varnade den nyligen för en ”förflackning som inte måste ses som oundviklig” och för att engelska lån var på väg att tränga ut franska ord. Det här gällde särskilt inom handel, teknik och sociala medier. Uppmaningen var bland annat att använda mélange hellre än mix, emballage hellre än packaging, och faux, forgé eller mensonger hellre än fake.

Académie Française var i sin tur förebild för Svenska Akademien som grundades 1786 av Gustav III. Enligt stadgarna är den främsta uppgiften att ”arbeta uppå Svenska språkets renhet, styrka och höghet, så uti vetenskaper, som serdeles i anseende till Skaldekonsten och Vältaligheten uti alla dess tillhörande delar, jemväl uti then, som tjenar att tolka de Himmelska Sanningar”. Här finns alltså tydliga hänvisningar till såväl puristiska ideal som retoriska dygder.

Gustav III vände sig till greve Anders von Höpken som intog den första stolen när Akademien grundades. I sitt inträdestal fastslog Anders von Höpken att det språk som skulle beskrivas och dokumenteras i ordböcker var allmänhetens svenska: ”Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar.”

Utgivning av ordböcker var redan från början kärnan i Akademiens språkarbete. Men det skulle dröja till 1874 innan den första upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL, utkom.

Det första nationella rättesnöret blev i stället Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om Svenska stafsättet från 1801, en bok som gavs ut av Svenska Akademien. Här förespråkade han anpassning av lånord som ett led i en nödvändig försvenskning: ”Behåll blott den utländska stafningen, och ordet skall aldrig blifva svenskt.” Franska lån som principe, bataille och directeur blev princip, batalj och direktör.

Det här var ett val som var ganska radikalt för sin tid. Carl Gustaf af Leopold konstaterade att åtskilliga ansåg att det var ett tecken på bildning att stava lånord på samma sätt som i språket dom lånats in från – och att försvenska språkliga lån betraktades på sina håll som snudd på barbariskt. Men svenskheten hade alltså företräde.

Redaktionen för SAOL gjorde senare också en rad vägval som kunde betraktas som puristiska eller konservativa. Utfasningen av verbens pluralformer, som vi äro och de äga, ur skriftspråket kulminerade 1945 när nyhetsbyrån TT gick över till så kallade enhetsformer där singularformerna användes även för plural: vi är och de äger. I SAOL dröjde det ända till 1973 års upplaga innan enhetsformerna fick företräde.

Stavningar som godt och rödt ströks först inför 1950 års upplaga – trots att gott och rött hade etablerats som norm i skolan i samband med 1906 års stavningsreform. Det här var också vägval som diskuterades på redaktionen och som i vissa fall splittrade medarbetarna.

Men dagens arbete präglas inte av purism. Det säger Kristian Blensenius, ordboksredaktör vid Göteborgs universitet där SAOL och Svensk ordbok utarbetas.

– Det finns ingen renodlad purism. Om SAOL är puristisk så är det en mild form av purism, som en kommentar om att hellre använda bilaga än attachment. Men det handlar mycket om att man vill få ord att passa in i språksystemet. Att förorda styrekonom och inte controller kan se puristiskt ut men det är också en sorts funktionalism där det anses lättare att hantera styrekonom i språket.

Genom åren har SAOL rekommenderat stavningar som vinersnitsel, skaut och klaun – trots att wienerschnitzel, scout och clown har varit dominerande i språkbruket. Tanken bakom att försvenska stavningen var att lånorden skulle bli smidigare att använda. Kristian Blensenius tror inte att redaktionen hade gjort samma val i dag.

– Man vill inte hamna i en situation där man rekommenderar något som inte används.

Redaktionen tar alltså hänsyn till språkbruket. Men det är inte givet hur tungt bruket ska väga i förhållande till svenskan som system. Dejting är till exempel vanligare än dejtning – men SAOL förordar ändå dejtning eftersom -ning följer traditionella svenska ordbildningsmönster. I det fallet är gapet mellan bruk och system inte större än att redaktionen kan ge systemet företräde.

– När ett ord tas med i SAOL så är tanken att det ska passa in i det svenska systemet, säger Kristian Blensenius.

Maria Bylin är språkvårdare på Språkrådet och forskare i svenska. Hon har bland annat studerat hur språkvårdens syn på vad som är fin och ful svenska har förändrats genom tiderna. Språkvården talar inte längre om barbarismer men hennes uppfattning är att all språkvård i någon mån är puristisk.

– Det skulle jag nog säga att all språkvård måste vara. Men det finns grader av purism – och graden av purism är mycket lägre i dag än vad den har varit historiskt. Det finns nu en annan öppenhet för lånord och för andra språk. När språkvården försöker anpassa lånord så utgår man ändå från det svenska språksystemet, säger hon.

Att språkvården har förändrats märks också i hur olika auktoriteter har uttryckt sig om vad som uppfattas som ren och god svenska. Under 1800-talet frodades romantiken där inte minst författare upplevde att språklig purism gick hand i hand med närhet till känslolivet. ”Poesien är född purist”, skrev språkforskaren och akademiledamoten Esaias Tegnér den yngre.

Författaren Viktor Rydberg hävdade att främmande ord ”sänka svenska ord i glömska, avvänja örat från en rent svensk språkklang och hindra den inhemska ordbildning, genom vilken ett språk föryngras och skjuter nya skott”. Han ville bland annat rensa ut tyska lån som jungfru, betala och befalla. Några av hans förslag till ersättningsord var framgångsrika, som dödsbo i stället för sterbhus, medan kynne inte lyckades tränga ut art och dagteckna inte kunde besegra datera.

Viktor Rydberg tog plats i Svenska Akademien 1877. Inför inträdet undrade en annan ledamot, historieprofessorn Wilhelm Erik Svedelius, skämtsamt om Akademien inte skulle gå för långt genom att välja in språkrensaren Viktor Rydberg – som i stället för att tala om jungfru Maria föredrog ungmön Maria.

Fyra år tidigare hade Viktor Rydberg i artikeln ”Tysk eller nordisk svenska?” dömt ut förkärleken för tyska lån och uppmanat skribenter ”att bland liktydiga ord välja ett af fosterländsk börd”. Hans grundinställning var puristisk – och han sneglade gärna mot isländskans bortstädning av danska lånord samtidigt som han beskrev svenskan som ett språk som genom tiderna utvecklats till ”ett slags rotvälska, som väckte främlingars löje”.

Men det var inte bara författare med rötterna i romantiken som vurmade för det som uppfattades som ursvenskt. Adolf Hedin var liberal politiker och chefredaktör för Aftonbladet 1874–76. Han gjorde i första hand purismen i spalterna till en fråga om begriplighet: ”Begärelsen att använda främmande ord, även eller just de allra onödigaste, är simpel, ty den vittnar om skrytsamhet. Detta missbruk är i alla avseenden klandervärt: varför göra det omöjligt för en mängd läsare att förstå sammanhanget?”

Under början av 1900-talet blev argumentet om funktionalitet allt starkare. Ordens ursprung tillmättes inte längre lika stor vikt – i stället var det viktigt att språket var just begripligt. Erik Wellander blev med stilbibeln Riktig svenska, som gavs ut första gången 1939, den främsta språkvårdsauktoriteten i årtionden. Hans devis var snarare funktionell än puristisk: ”Skriv kort, skriv klart, skriv enkelt, skriv svenska.”

Erik Wellander var ingen kategorisk motståndare till lånord. Han argumenterade för språkliga nyanser och rika uttrycksmöjligheter – och i den filosofin hade lånord en plats.

Han hade dock bestämda åsikter om vilka språk som var lämpliga källor när det handlade om till exempel lån inom poesin: ”Den kan väl låna ord ur fornisländskan och även ur danskan och norskan, den kan uppta eller efterbilda tyska ord men franska och latinska ord tål den ej gärna.” Han tyckte att franska lån hade ”en ton av salongsmässig ytlighet” medan latinska lån smakade ”för mycket av kammarlärdom”. Därför ansåg Erik Wellander att doft var bättre än parfym och lukt bättre än odör.

Trots en tillåtande attityd varnade han också för att använda för många färska importer: ”Genom det ymniga bruket av främmande ord skapar man inom vårt folk en klasskillnad mellan dem som kunna och dem som icke kunna främmande språk.”

Samma motstridiga ideal finns även inom språkvården i dag. Svenskan ska gå att använda i alla tänkbara sammanhang och kräver därför ett stort ordförråd. Samtidigt kan nya lånord vara svåra att förstå – vilket i praktiken främjar en viss purism. Maria Bylin ställs i sitt arbete som språkvårdare inför samma komplicerade avvägningar som Erik Wellander.

– Det finns en inneboende konflikt i språkvårdens syfte. Det ska finnas tillräckligt med ord men språket ska också vara begripligt för så många som möjligt. Dom aspekterna går inte alltid att förena på något ideologiskt enhetligt sätt, säger hon.

Erik Wellander var professor i tyska men blev genom Riktig svenska något av galjonsfigur för svensk språkvård. Det kan vara förklaringen till att han sällan tyckte att tyska lån i sig var något bekymmer – trots att tyskan länge hade haft stort inflytande över svenskan. Däremot ansåg han att tyskan hade en onödigt komplicerad syntax, alltså sättet som ord kombineras, som han inte ville importera till svenskan. Han var alltså i praktiken mer purist på grammatiknivå än på ordnivå.

Efter andra världskriget tog engelskan över som dominerande långivare till svenskan. Den har också gett upphov till en annan debatt om språklig påverkan.

– Det var spår av den tyska språkstrukturen som Erik Wellander och andra var kritiska mot och det ingick i funktionalismen att vilja förenkla den. När det handlar om engelskan i svenskan är det aldrig någon som tycker att det är dess tillkrånglade syntax som är problemet. Engelskan är internationell på ett sätt som tyskan aldrig var. När man uppfattar att engelskan finns överallt så oroar många sig för svenskans användbarhet på ett annat sätt, säger Maria Bylin.

Jógvan í Lon Jacobsen känner igen diskussionen. När färöiskans ställning debatteras i dag handlar det för det mesta om ord och sällan om exempelvis grammatik. Frågor om syntax brukar främst engagera en snäv krets av språkvetare – trots att det är ett område där språk kan påverka varandra i grunden.

– Det är tacksamt att tala om ordförrådet för alla kan ha en hållning till det. Och purismen ligger latent i hela språkdiskussionen.

Anders Svensson är chefredaktör på Språktidningen.