Genus följer med genom tid och rum

När människor förflyttar sig över världen så tar de med sig sina språk i bagaget. Med tiden förändras språken; de påverkas av de språk som de möter i sin nya omgivning. Och genom århundradena hinner många skiften ske – i såväl grammatik som ordförråd.

Detta har skildrats bland annat i Vilhelm Mobergs Utvandrarsvit, där Kristina blir irriterad över Karl Oskars användning av ordet putta i stället för sätta och släcka, efter engelskans put, när han ”puttar in veden och puttar ut elden” i det nya hemlandet USA. Lånord är något som relativt lätt plockas upp i ett språk – ordförrådet är föränderligt.

Vi ville däremot undersöka vilka drag i världens språk som är äldst och mest stabila.

Vi beslutade oss för att koncentrera oss på substantiv, eftersom de finns i alla världens språk; alla språk har ord för olika ting.

Tillsammans med andra språkforskare vid Lunds universitet och universiteten i Uppsala och Lyon identifierade vi tre olika sätt att kategorisera substantiv i grupper: språkligt genus, klassificerare och substantivklass.

Sedan ville vi försöka ta reda på hur dessa system spreds över världen – och här kom databaser om klimatet till lite otippad hjälp.

Om vi börjar med språkligt genus, så är det en kategori som är högst väsentlig för ett språk: Om man till exempel vill tala svenska flytande måste man lära sig om det heter en eller ett för varje ord. På franska måste man välja mellan le och la, och på tyska mellan der, die och das.

Det innebär alltså att man kategoriserar alla substantiv i språket, både levande och icke-levande, med utgångspunkt från kategorier som kön och graden av mänsklighet.

Och det är något vi måste kämpa hårt med när vi lär oss nya språk. Om de har genus, vill säga. För många språk – ungefär hälften av alla jordens språk – har inte det. I dessa språk behöver man inte lära sig någon form av kategorisering för ord. Här har man bara en standardiserad form för alla substantiv.

I genusspråk syns kategorin inte på själva substantivet. Om ett ord med ett visst genus alltid hade slutat på ett visst sätt hade ju genussystem varit lättare att lära sig. Men så är det inte. Inget i ordet cykel talar om att det heter en cykel. Inget i ordet träd talar om att det heter ett träd. Genusklassificeringen syns i stället på tillhörande småord, som en, ett, eller på ändelser: cykel-n, träd-et. Språk kategoriserar heller inte ting på samma sätt. Till språkstudentens förtret kan ett ord som är maskulinum i ett språk vara neutrum eller femininum i ett annat.

Språk med genus har mestadels olika former för pronomen i tredje person, som svenskans han, hon, hen, den och det. Dessa former markerar vanligtvis om något är manligt eller kvinnligt, alltså kön, om något är levande eller icke-levande, vilket brukar kallas animathet, och om något är mänskligt eller icke-mänskligt.

Pronomensystem kan vara väldigt enkla. De kan till exempel markera bara två eller tre olika genusformer. Eller så görs inga skillnader alls. De kan också vara komplexa och markera många olika varianter. Här är svenskan med sina fem former ett ganska komplicerat språk.

Men att ett språk har genus för pronomen behöver inte betyda att det har genus för substantiv. Engelskan är ett utmärkt exempel; där finns ingen motsvarighet till svenskans en och ett eller tyskans der, die och das. Engelskan växlar i stället bara mellan bestämd och obestämd artikel, som inte har med genus att göra: a bike/the bike, a tree/the tree.

Men antalet språk i världen med genus för substantiv är exakt samma som antalet språk med genus för pronomen: 20 procent. Om ett språk har genus på substantiv har det alltså generellt genus för pronomen.

Den vanligaste formen av system skiljer mellan maskulinum och femininum. Det systemet finns i 15 procent av världens språk. Det näst vanligaste systemet finns i 5 procent av språken, och skiljer mellan maskulinum, femininum och neutrum. Andelen språk som skiljer utrum och neutrum, som svenskan, är bara 1 procent!

Men vad händer i de resterande cirka 30 procenten språk som kategoriserar ting? De är intressanta, eftersom de bygger upp sina system annorlunda.

Här kommer vi in på det andra vanliga systemet som vi ringade in i vår undersökning. Vi kan kalla det klassificerare efter engelskans classifier. Klassificerarna kan antingen vara självständiga ord eller ändelser som läggs till substantivet. De finns i ungefär en fjärdedel av jordens språk. Ett stort och känt språk med ett sådant system är kinesiska. Där kallas klassificerarna för måttsord.

När man på kinesiska ska ange ett antal av något räcker det inte bara med ett räkneord före substantivet – man måste också lägga till ett måttsord och säga något i stil med tre ark papper, fyra volymer böcker. I kinesiskan finns en mycket stor mängd sådana måttsord beroende på vad man pratar om, som människor, sånger, byggnader, knivar, paket ...

Många språk i Sydamerika har i stället en stor uppsättning ändelser för att kategorisera substantiven. Ändelserna kan markera olika typer av egenskaper hos substantivet.

Baniwa är ett språk från arawakfamiljen, som talas i nordvästra Amazonas. Baniwa har ett system bestående av ungefär 50 ändelser som mestadels betecknar fysisk form. Om man använder ett räkneord där måste man lägga till en betydelsemässigt passande ändelse på räkneordet. Systemet är flexibelt och ofta kan man ändra betydelsen hos ett substantiv genom att olika olika ändelser läggs till räkneordet. Ett exempel är substantivet kamárai, som betyder ’ljus’, och som kan användas med olika klassificerare för att ange vilken typ av ljuskälla det är frågan om: lampa, ljusslinga, ficklampa eller stearinljus. Räkneordet apa-, ’en’/’ett’, kan till exempel få ändelsen -da i apáda kamárai, ’lampa’.

Det tredje kategoriseringssystemet finns i nästan 10 procent av jordens språk. Detta påminner om genussystem och kan kallas för substantivklass. Men i stället för kategorier för till exempel kön placeras substantiv här i kategorier beroende på bland annat form och funktion. Dessa system är vanliga i afrikanska språk – och swahili är ett typiskt exempel. Där har man olika böjningsformer för substantiv beroende på om de betecknar något som hör till växtriket, om de står för ett djur, något med en avlång form eller om de är abstrakta.

De olika systemen för kategorisering av substantiv är spridda över hela världen, och det finns också språk som har en mix av två eller fler system. Men även de språk som saknar kategorisering finns på många platser – och språk med eller utan kategorisering kan vara grannar under lång tid.

Ett bra exempel är svenskan och finskan. Svenskan har genus, finskan saknar helt kategorisering – och gör heller inte skillnad på kön i pronomen. Finskans pronomen hän står för både ’hon’ och ’han’, och kan ha inspirerat till svenskans hen. Men i övrigt påverkar svenskan och finskan inte varandra i fråga om språkligt genus.

För att få en uppfattning om vilket kategoriseringssystem som har funnits längst och som är mest slitstarkt skapade vi en databas över de språk som har genus, klassificerare eller substantivklass. Vi ville få med så många språk som möjligt.

Detta gjorde vi genom att skanna och läsa grammatiska beskrivningar, och vi fick till slut ihop en databas med 3 700 språk – alltså mer än hälften av jordens cirka 6 000–7 000 språk.

Vi undersökte systemens stabilitet genom att jämföra med språkfamilj och geografisk närhet.

Och det visade sig att genus hörde till de mest stabila, liksom substantivklass. Dessa system höll sig inom sina språkfamiljer och spred sig bara undantagsvis utanför sin språkfamilj. Systemen med klassificerare, däremot, spred sig gärna geografiskt och ofta över språkfamiljers gränser.

Vi antog att genus är så konservativt eftersom det är något som just hör mycket tätt ihop med grammatiken. Systemen med klassificerare är inte inlemmade i grammatiken på samma sätt: här används orden och ändelserna för att ändra betydelser.

Hypotesen var att genussystemen har spridit sig över jordklotet med sina talare under de senaste 10 000 åren,
medan systemen med klassificerare har spridit sig under ett kortare tidsspann och på ett annat sätt – genom språkkontakt, till exempel via handel.

För att testa detta delade vi in jordklotet i små ”celler” och testade förekomsten av de olika systemen i förhållande till data om olika klimatzoner upp till 7 000 år bakåt i tiden.

Jordbrukets spridning under de senaste 10 000 åren bygger på att människor förflyttar sig till ett område med liknande klimat som det de har kommit från. Då behöver de inte modifiera sina grödor eller jordbruksmetoder.

De svenskar som, likt Karl Oskar och Kristina, emigrerade till Nordamerika från mitten av 1800-talet, bosatte sig på platser där klimatet påminde om det i Sydsverige. Deras svenska förändrades sedan på alla möjliga vis. Ordförråd, uttal och grammatik omdanades – men de tummade inte på genus.

Tyskar utvandrade under samma århundrade men då främst till östra USA, där de kom att tala något som kallas Pennsylvania Dutch, pennsylvaniatyska. De vandrade till en region med ett liknande klimat som i södra Tyskland och förde även de med sig sitt genussystem, som har bevarats sedan dess.

Genus är alltså mycket stabilt, precis som vi antog. Det ärvs inom språkfamiljen från en generation till nästa, det sprider sig inte gärna från ett språk till ett annat – och det har under de senaste 10 000 åren följt med sina talare över jordklotet.

Vi förväntade oss så att få ett positivt samband mellan förekomst av genus och de klimatfaktorer som är gynnsamma för jordbruk, vilket vi också fick!

Gerd Carling är docent i lingvistik vid Lunds universitet.
Sandra Cronhamn är doktorand i lingvistik vid Lunds universitet.