Frihet, jämlikhet, diktamen

Stämningen i salen är på en gång förväntansfull och respektlös. Vi befinner oss på Paris mest prestigefulla universitet, La Sorbonne, i stora auditoriet, le grand amphi­théâtre. Några hundratal deltagare, gamla, unga, mitt­emellan, vita, svarta, mittemellan. Ett ekande sorl. Alla redo med penna och papper i väntan på att diktamen ska börja.
På bänkraden högst upp tjattrar ett dussin barn och ungdomar från ­fritidsgården i Créteil, en av ­Parisregionens quartiers prioritaires, ­förorter där insatser pågår för att minska segregationen. Ungarna pratar om den praktfulla inredningen, om statyerna av berömda författare. En salong med en känsla av frihet, sammanfattar en av dem, Marouane, och pekar på honnörs­orden på väggen: ­Liberté, égalité, fraternité, ’frihet, jämlikhet, broderskap’.
– Vi ville ta med barnen hit för att inspirera dem att läsa och skriva, och så att de får se den här magnifika lokalen, säger ungdomsledaren Nina Gendry och tillägger:
– Och så att de får synas i den här magnifika lokalen.
La dictée, ’diktamen’, är ett urfranskt fenomen som alla som har gått i fransk skola kan relatera till. Formerna för en klassisk dictée etablerades för ett par hundra år sedan: läraren dikterar, eleverna skriver ner texten, läraren samlar in, rättar och betygsätter.
På dagens grande dictée pour tous, ’stor diktamen för alla’, i La Sorbonne är stämningen dock av ett annat slag. Här pågår en sorts munter folkfest, utan åldersgränser, utan betygsättning, men med ett gemensamt intresse hos deltagarna – en kärlek kanske rentav – till språk och skrivande. En tillåtande atmosfär råder, fjärran från de diktamensövningar som äldre deltagare erinrar sig från sin skoltid. Bland åhörarna hörs glada skratt när uppläsningen börjar och fritidsungarna gång på gång ber att få höra meningarna igen: Encore!

Det franska skriftspråket, som det har kodifierats av Académie Française, Franska akademien, är något av ett minfält där varje dictée ut­sätter skolbarnen för livsfara. Vissa fransmän använder ett likartat ordval för att beskriva sina känslor kring skolans övningar i rättstavning:
– En form av tortyr, erinrar sig Florence Moreau, som ändå, eller just därför, har kommit till dagens diktamen i La Sorbonne. Här är det snarare känslan av ett idrottsevenemang, där jag kan delta utan tanke på att ta medalj, bara för att testa min förmåga i ett kravlöst sammanhang.
Hon talar om dictée désacra­lisée, ungefär ’avhelgad, utan sin sakrala prägel’, för att skilja dagens otvungna rättstavningsevenemang från skolornas motsvarighet.

Sakral pedagogik och tortyr? Värdeorden speglar känslorna i den pågående debatten. Efter att länge ha varit ett obligatoriskt inslag i läroplanen möter fenomenet la dictée numera kritik. Av vissa forskare betecknas det som ett tidsödande moment i undervisningen, utan pedagogisk funktion, använt enbart för att bedöma eleverna. En av kritikerna är Christophe Benzitoun, språkforskare vid Université de Lorraine:
– Historiskt var syftet med skolornas dictées att träna eleverna att memorera texter, förklarar han. Efterhand har syftet begränsats till poängsättning. En dictée leder där­emot aldrig till några verkliga insikter hos eleven, bara till abstrakt utantillkunskap om ett regelverk med ursprung i historiska absurditeter.
Christophe Benzitoun och hans forskarkollegor har gott om exempel på dessa inkonsekvenser. Grekiskans χ motsvaras i vissa franska ord av c (carte, mécanique), av ch i andra (chaos, archange, ’ärkeängel’). Och medan vissa ord på -ect har behållit ett stumt c från latinet (respect, aspect) slutar andra ord med latinskt ursprung på -et utan c (sujet, objet).

Bakom inkonsekvenserna ligger ofta till synes godtyckliga dekret från Franska akademien genom århundradena, påpekar han. Godtyckliga – eller med det uttalade syftet att låta skriftspråket tjänstgöra som maktmedel och klassmarkör: i slutet av 1600-talet kungjorde ledamöterna i ett känt uttalande att de ämnade följa det äldre skriftspråk ”som särskiljer de lärda från de okunniga och de enfaldiga kvinnorna”. Mycket har trots allt hänt sedan dess. Ett exempel på akademiens modernisering är att dess ordbok, Diction­naire de l’Académie française, nu finns i en användarvänlig version på nätet, snart 400 år efter den första tryckta upplagan.
Christophe Benzitoun är därtill en av författarna till den stridsskrift som en grupp språkforskare publicerade 2023, Le français va très bien, merci, ’Franska språket mår alldeles utmärkt, tack’. Boken är en spark mot den konservativa hållning som liknar språket vid ett hotat kulturarv att värna. Forskarna bejakar i stället den naturliga språk­utvecklingen och argumen­terar i samma anda för stav­nings­reformer.

En sådan reform infördes 1990. Den ersätter bland annat tidigare oregel­bundna pluralformer för inlånade ord som un scénario, des scénarii och un match, des matches med s-plural (scénarios, matchs). Cirkumflex har ­tagits bort över i och u i ord som exempel­vis abîme och piqûre som nu kan skrivas abime och piqure. Akademien anger dock alltjämt abîme och piqûre som förstaformer och nämner bara i en fotnot att ordet kan ­skrivas abîme eller abime, enligt stavningsreformen 1990.
– Motståndet är stort och vårt språk kommer alltid att ha kvar inslag av den historiska bakgrund som gör fransk rättstavning så svåröverskådlig. Även om vi kunde genomföra en stavningsreform som eliminerar de värsta inkonse­kvenserna kommer det allt­jämt att krävas skolarbete av den som vill lära sig franskt skriftspråk, säger Christophe Benzitoun.
Då vore det kanske motive­rat med diktamensövningar i skolan trots allt? Nja, forskarna förordar ett slags ”dictée med eftertanke” – en modell som redan praktiseras av bland andra Isabelle Théron, fransklärare på ­Collège Vol­taire i Paris. När hennes elever på mellanstadiet har haft dictée rättar de själva sina stavfel, resonerar kring dem med sin lärare, ibland med inslag av satslösning eller språkhistoriska utvikningar. Målet är att eleven inte bara ser var stavfelen finns utan även ges möjlighet att reflektera över varför orden är understrukna med rödpenna.
Isabelle Théron är ­positiv till det slags stavnings­reformer som Christophe Benzitoun vill genomföra. Men hon håller också med om att det fordras arbete för att lära sig stava rätt på franska:
– La grande dictée pour tous är en god idé: att avdramatisera rättstavningen och tona ner bedömningsmomentet. Men jag är inte helt med på idén att man alltid måste ha roligt när man lär sig något nytt.

I auditoriet har del­tagarna lämnat in sina krior och väntar på att rättningen ska bli klar. Den utförs av rutinerade volontärer bakom stängda dörrar. Jean Brizard, pensionär sedan ett år, är inte särskilt orolig över sina eventuella felstavningar. Han växte upp under en tid då rättstavning var en ofrånkomlig bas i skolundervisningen, ”på samma sätt som matematik”:
– Fler än fem stavfel ­betydde underkänt. Det var den stränga skolan. L’école de la rigueur.
”Pluggskolan” är kanske en mer rättvisande översättning. Regler och undantag att nöta in. Men kunskaperna och respekten för språket sitter i, intygar Jean Brizard:
– På min tidigare arbetsplats fick jag ibland ta emot jobbansökningar. Om jag såg ett stavfel i ett cv blev det papperskorgen direkt. För mig säger sådant mycket om den sökandes personlighet.
Jean Brizard har även ett och annat att säga om de lite rastlösa unga deltagarna. Han ­påminner om att dictée inte bara övar stavningsförmåga utan även lyssnande och koncentration.

På bänkraden ovanför väntar Camille Choucoutou och hennes tioåriga dotter Ilona på att få tillbaka sina rättade texter. Ilona deklarerar att hon är ganska bra på stavning men ändå råkade ut för svåra ord i dagens dictée:
– Flavescent och lof (’gul­aktig’ respektive ’lovart’).
– Du läser för lite, säger Camille Choucoutou till sin dotter. Du måste läsa mer för att bli bättre på att stava.
De har tagit pendeltåget till Paris, inte minst för att hon ­ville visa henne hur det berömda universitetet ser ut på insidan, förklarar Camille Choucoutou och vänder sig till dottern:
– För mig är det för sent att drömma om att studera på uni­ver­sitetet. Men om du vill komma in på Sorbonne en dag måste du träna mer på rättstavning …

Peter Löfström är ­frilans­journalist.